Väntar & väntar & väntar &....

...väntar igen. Suck, jag önskar så att de kunde få nått återbud på sjukhuset så att jag fick komma in och bli opad. Att gå så här och vänta denna gången börjar bli jobbigt. På ett annat sätt än förrut. Nu kommer det "onda" tankar. Ska jag verkligen? Går det inte på nått annat sätt? Och ja jag vet redan vad du tycker sis!!

Men så läste jag en av mina favvobloggar. http://www.soulsistersdiary.blogspot.com/ (föresten, supersnygg ny design på din blogg Katarina). När jag läste den idag, nu för en stund sen så fick jag mitt svar till varför jag gör denna operation. Varför jag inte gör som alla andra som harvar i Viktväktarna, Cambrige, Xtravaganza och allt vad de heter. Jag vill nämnligen inte heller säga nej till mitt liv längre.

Katarina beskriver att det inte är hennes familj det är fel på utan henne. Ja, missförstå mig inte nu. Det är inget fel på Katarina men i våra tankar så är vi samma hon och jag. I alla år har vi undvikit barnens utflykter med skolan. Jag för min del åkte inte med Fröken J på skolresa till skärgården i ettan för jag ville inte att hon skulle skämmas över mig. Jag lyckades övertala min man att åka med istället. Jag sa nått om att jag "...har ju svårt att åka buss, du vet..." Vilket jag har, men det var INTE orsaken den gången. När Fröken J hade skolavslutnings 5kamp - ja vem tror ni var domare???

För att inte tala om denna sommaren. Redan innan solen & värmen kom så gjorde jag det fatala misstaget att prova min baddräkt. en strl 56 och den var för liten. Tror ni jag ville ut på stranden och visa upp mig då. Redan förra året fastnade jag i brassstolen, vad skulle jag inte göra iår... Alltså det går bra att skämta om det. Jag är sån. Jag kan skämta och skratta åt mig själv och så men det finns en punkt, ett stop för allt och jag har kommit dit nu. Nu får det vara nog.

Jag har aldrig varit mobbad i skolan som andra tjockisar varit/blivit mobbade. Jo, en gång i 7:an när det kom en ny kille till vår klass. Han sa några fula ord och jag gick hem. Mamma, rektorn, jag & Mikael och hans föräldrar pratade om det hela som skett och det hela slutade med att vi blev jättebra kompisar, Mikael & jag. Detta gör att jag inte - i slutänden - kände det som nån mobbing. Jag har heller aldrig hört nån säga nått till mig eller ropat efter mig. Men det spelar liksom ingen roll. Tanken finns där. Vetskapen om att jag är tjock. Jag har större storlekar än de andra. Jag kan inte ha allt på mig, för det passar inte. När jag köper lördagsgodis åt barnen så ser jag tankarna hos de som står efter mig i kön. DET, just det har jag känt hela mitt liv och det tänker jag inte göra längre.

Min familj har aldrig sagt nått. Jag har i alla år passat mig väldigt noga med att prata vikt/bantning hemma. Det är ett stort nono. När jag träffade min man var jag mullig. Efter barnen kommit så ja, det vart ju inte direkt bättre. Men han har aldrig sagt ett ord om min vikt. Varje gång jag har grubblat och tyckt att "hur kan han tycka om allt detta?" då kommer han smygande och undrar om vi ska mysa....helst om jag kan ta min lilla svarta på. Jag menar den klänningen är ett fodral, lämnar inget osynligt. Men för mig är det, det yttersta beviset på att han älskar mig, bara mig precis så som jag är. Och han står bakom mitt beslut om denna op, inte för att han vill utan för att jag vill. Jag vill ha mitt liv tillbaks. Jag vill kunna delta mer i barnens aktiviteter ( de är ju så himla aktiva menar jag....haha...) Jaja, ni märker min ironi. Den finns där hela tiden, men faktum kvarstår. Det är dags för en förändring.

Jag är 41 år gammal och vill gärna bli 81. Det är målet med denna open. Att jag ska må bättre än vad jag gör nu. Det är lätt att säga att "varför slutar du inte bara med det å det?" Ja varför gör jag inte det?? Kanske för att det inte funkar. Sen är det så här (och det vet alla som är tjockis/har varit tjockis) att om man inte är/har varit i denna sitsen som vi tjockisar är i så har man inte en aning om hur det känns, hur man tänker....Visst man kan tro & försöka - be my guest! Men har du aldrig haft en övervikt på 40/50 kg så vet du inte vad du pratar om. Jag är lessen men så är det. DÄREMOT så kan man förändra inte bara sin kropp utan sina tankar också. Och det är just det mina vänner, som jag menar om än något luddigt, det är det som är så svårt att förändra. Det hänger liksom kvar - MEN det går att förändra och bara det är ju bra. Det tar dock lite tid, inget man gör på en kvart över lunch liksom. Det är med det som med allt annat. Det tar tid och kräver träning. Men vet du, jag tänker ta den tiden och satsa på den träningen för det är slut på övervikt för min del. Och nej, jag har inte större lust eller ambition att bli supersmal & snygg. Jag ska få en hälsosam vikt och trivas med mig själv. Sen om det innebär att jag har en liten mage - då gör det det. Men det ska va en hälsosam liten mage, kropp och själ...

Kramen