Om att sakna...

När en människa försvinner från detta livet så lämnar den något efter sig. Anhöriga, smärta, sorg, frågor, glädje, hat (jo faktiskt) och en massa minnen. Vi bär sorgen & saknaden efter en anhörig som dött på olika sätt. Den tar sig olika uttryck. Vuxna bär den tyst inom sig. Gråter & förbannar när ingen ser. Anklagar, hoppas, längtar & pratar när ingen hör. Det som är mest smärtsamt är det faktum att personen aldrig kommer tillbaks hur mycket man än vill...
För mindre barn är sorgen mer enkel & rak. Den är inte lika vardaglig som för oss vuxna eller för större barn. Eller??....

Min son är 7 år gammal. Och hans sorg över att ha misst sin "fabbo s-a" har nu idag - 3 månader efter att S-A gått bort blivit mer påtaglig. Jag visste att han skulle sörja. För Herr A så var S-A nått speciellt och för S-A så var Herr A speciell. Efter 3 flickor i våra familjer så föddes en liten kille och S-A tyckte detta var jätteroligt. Herr A var med honom otaliga gånger och gjorde småsaker med S-A. Han älskade verkligen att vara med S-A. Och nu...så finns han inte mer. Det tog 2 år. Man tycker ju att Herr A hade tid på sig men vad förstår väl ett litet barn om sjukdom. Inte mer än det vi sa "S-A orkar inte så det går inte nu". "Det blir ingen båt i år för du vet ju att S-A är sjuk" .........

Igår kväll så körde vi till McD för att barnens pappa hade lovat detta som fredagsmys. Vi åkte en annan väg än vi brukar och helt plötsligt så stiger tjock vit rök upp på himlen. Herr A undrar vad det är och var det kommer ifrån. Jag svarar att det kommer från en fabrik längre fram.

"Där fabbo s-a jobbade mamma?" undrar Herr A.
"Just det" svarar jag.
"Mamma, jag saknar verkligen fabbo s-a."
"Det gör vi alla älskling"
"Jag önskar verkligen att han överlevde mamma"

Just de orden visar hur stor hans sorg är. En liten 7 åring som nästan varje dag nämner denna saknad. Min 9 åring säger det inte lika mycket och inte vi vuxna heller. Men saknaden finns där ändå varje dag, mer eller mindre hos liten som stor...

Kramen