Tankar mitt i julhandeln 2010...

Idag var det meningen att vi skulle ha vårt årliga Julbak. Jag, min syster och alla barnen. Vi gör det varje år och har gjort sen C var liten, en så där14 år eller nått. Jätteroligt. Sen var det meningen att vi skulle åka till Kungmässan i Kungsbacka och julhandla imorgon. MEN nu vart det inte riktigt så för vi växlade dagar och åkte till Kba idag istället.

Vi kom dit vid 11- ½ 12 nångång och gick runt bland alla andra som var där - för vi var inte direkt ensamma om att julhandla...hm...

Jag och systerdöttrarna C & E gick åt ett håll. Syrran & Fröken J gick åt andra. Sen sammamstrålade vi i mitten och satte oss för att äta lunch. Medans vi satt där ringde mannen och sa att det var helt still i trafiken hem då en olycka inträffat på E6an. Och jag lovar, det var verkligen stopp. Polisen stod och dirigerade om trafiken så vi körde via Hede, Anneberg och ut på E6:an igen i Lindome. Senare fick jag höra att det var 3-4 olycker som hänt. Flera personer var inblandade, en bil hade smitit från platsen, 2 allvarligt skadade, 9 ambulanser och ambulanshelikoptrar....

När vi körde förbi blåljusen så spred sig ett lätt illamående i min kropp. Tänk, allt kan förändras på bara en sekund. Ena sekunden sitter man i bilen och skrattar, sjunger med, i nästa ligger man fastklämd, blodig och kanske inte ens i livet....

Efter min op har jag blivit mycket mer medveten om min existens, om vad jag har i mitt liv, om vad som är viktigt för mig. Har blivit betydligt mer försiktig i trafiken, uppskattar det jag har mer. Kanske inte så konstigt också med tanke på vad som hände i sommras med min svåger och hela hans familj.

Vi är så himla dåliga på att visa uppskattning, gläjde, allt det där viktiga. Det där som är så taget för givet, det där "lilla"...

Igår kväll satt Herr A i mitt knä och undrade var hans pappa var. Mannen var i stockholm på arbetsuppdrag och skulle komma hem senare på kvällen. Och jag fann mig själv viska i Herr A´s trötta öron. "Pappa kommer hem till dig det vet du. Han kommer alltid hem till dig!" Och samtidigt så vet jag, att det finns barn som i samma sekund inget hellre vill än att pappa ska komma hem men där pappa aldrig mer kommer hem. Och just i den sekunden knöt sig hela mitt inre för den paniken jag kände då, när tanken kom att det kunde lika gärna varit mina barns pappa som aldrig mer kommer hem, den är så fullständigt outhärdlig att det river och sliter i en.

Jag kramade bara om Herr A, snosade i hans mjuka hår, klappade honom på den lena kinden och motade bort tankarna som är så outgrundligt smärtsamma. Hans pappa kom ju hem sen...men en annan pappa fattas för evigt....

Funderar mycket på hur julen ska bli i år. Jag vet att vi måste igenom den. Livet går vidare och allt detta tjafset och ja det är så...men jag vill ändå göra den så...bra som möjligt. Och hur gör man det? Den kan ju aldrig bli som den varit förr? hur gör man den då ändå bra? Ska vi fira ensamma? På var sitt håll? För mig är det otänkbart. Familjen ska hålla ihop, Jul firar vi ihop, det bara är så...men jag vet inte längre. Allt är inte så självklart längre...

Jag som är så traditionsbunden av mig, maten, klapparna, granen, tomten... Vad är det som är viktigast? Att vara tillsammans tror jag faktiskt. Och det kommer att bli en bra jul ändå, jag vet det. En jobbig jul, med säkert en hel del tårar men ändå en bra jul. Och det kommer en ny dag dagen efter, eller som "Lilla Kycklingen" säger: "Imorgon är en ny dag!"

Och just min morgondag innebär bakning. Vad innebär din?

Vill bara till sits tillägga att vi hade himla trevligt & mysigt i Kungsbacka. Syrran och jag har alltid själva åkt ut på klappjakt, och sen har jag & E gjort likaledes. Men iår åkte vi allihop och dela upp oss för att sen sammanstråla i en lunch. Roligt! och det gör vi definitivt om nästa år tror jag bestämmt.

Kramen