Gårdagens kaos...

Ja igår var det verkligen en knepig dag.

Först var den helt ok. Ända tills jag lyckades jamma fast sladden till musdatorn i min skrivare... Jo faktiskt. Så här är det. I förrgår så tog jag datorn- för första gången- till sängen och låg i sängen å surfa. Har LITE ont i ryggen av allt sittande så det var en bra idé tyckte jag. Jodå...

Dagen efter la jag alla sladdar fint intill skrivbordet men mussladden la jag tydligen över skrivaren. Sen skulle jag då skriva ut en statist och då lät den lite konstigt skrivaren tyckte jag. Nejdå, jag fortsatte.... SKulle jag inte ha gjort!!! Det tog tvärstopp. Fick panik, glutta på dörren in till mannen som sitter o TOKJOBBAR. "Kan du komma in till mig typ NU!" Han kom. Tittade och sa några väl valda ord som inte lämpar sig för tryck och ja...man måste nog känna min man för att förstå. Eller ja, kanske inte - män är väl ändå män.

Hur som haver. Det slutade med att han tog bort hela skrivaren. In på köksbordet. In o goggla, läste lite. Tog några samtal, jobbade lite. Kom ut i köket, skruvade lite, bände lite, in o jobba lite, goggla....kom ut i köket igen och vips så var hela plasthöljet av skrivaren. Hur-gick-det-till-liksom???

Jag stod och lagade mat under tiden. Skulle egentligen ha ringt Lena och haft support med henne men jag fick raskt lägga de planerna på is. Det liksom var ett svart moln ovanför mannens huvud. Det ångade liksom...lite... Till slut så klippte han av sladden till musen och satte på kåpan igen. ok.... Hoppas den går sen bara..... vilket den inte gör kan jag meddela....Jaja, så kan det gå när man är en hejare på datorer.

Efter detta äventyr så höll jag på att natta Fröken J när sis ringer och jag får den obehagliga nyheten att vår vän M har hastigt gått bort. Otäckt. Tydligen så hade hon ringt sin sambo (som var i stkh) 21.00 dagen det hände. 22.30 ringde hon själv ambulans och 23.30 var hon död. Fanns inget att göra för henne. Men hur kan det vara möjligt liksom???

Det som är jobbigt med detta är att min man ska till Stockholm nu. Han åker imorgon kväll och kommer hem på fredag kväll och jag får nästan lite panik över detta. Tänk om nått händer honom? Det får det inte!!! Suck, så här har det aldrig kännts förrut. Det är klart att man är lite färgad av det som hänt i min familj, min svåger som dog i sommras och allt men ändå. Folk dör ju hela tiden jag vet ju det. Förrut så har jag alltid kunnat mota bort de elaka känslorna och det har funkat. Jag har kunnat gå vidare men nu... De etsar sig fast. Jag kan inte sova.... Och jag är en stor flicka. Jag vet bättre.

Nä...jag får ta och göra nått tror jag. Scrappa lite kanske medans han är borta...Det är min terapi... Nu ska jag göra lasange...

Kramen