Att opa eller inte opa??

Jaha då har jag nu äntligen sett det omtalade programet som TV4 sände om  GBopar. Om personer som det gått illa för, bra för och så vidare. Och vad tyckte jag då?

Ja en sak är väl helt säker - man ska inte opa sig om man inte är medveten om riskerna innan. Om man inte är medveten om den omställning som denna op innebär, och om man inte förstår att om man går ner 50kilo så medför detta att det blir MASSOR av extra hud.

Innan jag opade mig så letade jag efter info om denna op. Jag läste på bloggar och frågade personer som gjort open vad de tyckte etc., om komplikationer, hur de gjort m.m m.m. OCH jag letade efter bilder på folk som opat sig. Före-efter bilder. Det är jag så glad & tacksam för. För det hjälpte mig att stärka mig i mitt beslut att göra open. Jag sa även till min man "att OM jag gör denna op så ska du veta att om jag inte blir beviljad en bukplastik efteråt när jag är klar så tänker jag ta banklån för att fixa detta - för det tänker jag fixa. Jag vill inte ha all den där extra huden hängade på min kropp..." Det var han med på. Ja jag hade gjort det även om han inte var med på det. Faktiskt.

Sen är det ju så att bara för man gör en op så blir man smal direkt. Eller lycklig direkt. Allt hänger på huvudet - hur du tänker. Hur du ställer om dig. I programmet så pratas det om en tjej som haft/har panikångest & torgskräck och att detta nu ligger som orsak till att hon har komplikationer. Jag tycker att det låter som att det är något i magen - alltså rent fysisk som är fel. För jag köper inte detta med psykisk sjukdom att det ska vara det som är orsaken till att hon har problem. Det är säkert en del av hennes problem, i den bemärkelsen att hon skärmar av sig, inte vill gå ut etc. Och för det behöver hon hjälp. Men hon behöver en ordentlig genomgång av läkarna för att se om allt står rätt till i kroppen.

Jag håller med er som tycker att programmet är vinklat. Lite för få personer får komma till tals som det gått bra för, som är tillfreds och nöjda. Men sorry, vi är för tråkiga. Vi är inga första sides nyheter. Det är trist när media funkar på det sättet men å andra sidan är det heller ingen nyhet.

Sen håller jag också med er som tycker att eftervården av oss GBopade är dålig. Och där är det lite som sägs i programmet. Det finns pengar till opar men inga pengar till eftervård. OCH i eftervården borde plasktik på lår & armar ingå. Där har vården brusit i ansvar anser jag.

Jag som nu gått ner 35kg har redan börjat lessna på soggiga armar och lår men jag får vackert bita i äpplet och le. Min dag kommer då jag är färdig och kan plastikopa mig. Den ser jag fram emot. Och sen är det ju lite så - var ska man dra gränsen? Det är ju på hela kroppen som den där extra huden finns. Inte bara på armar, lår utan på knän, vader, underarmar, för att inte tala om ryggen och sidan... Så hur mycket ska räknas in?

En sak är säker: Jag är, trots mina dagliga dumpingar, så jävla nöjd med min op. Jag ångrar den inte. För mig fanns inget annat val. Har man inget stopp får man opa in ett och det fick jag och för det är jag så oerhört tacksam. Sen jobbar jag på den psykiska biten. Den är svår. För man blir inte automatiskt lycklig bara för att man blir smalare. Det får du fixa själv. Och det är inte alltid helt enkelt. Jag tycker jag ser sjuk ut i ansitket och det är mitt stora aber. Har svårt att se mig själv på bilder t.ex  men det är något jag får jobba med. Jag tittar inte så där ofta på mig själv så det löser sig rätt bra. Och ibland ser jag ändå helt ok ut tycker jag så när det är på det sättet är allt bra.

Sen är det faktiskt så att man blir som man umgås. Sorry där men så är det. Tycker du hela tiden att du är ful och värdelös så blir du det. Det spelar ingen roll om andra säger det eller du själv. Det är nästan mer förödande om du säger det själv. Sen har alla sina ups & downs och det är helt ok - MEN INTE ALLTID!
Det tar tid att ändra ett beteende och den tiden måste man ta sig. För ingen kan hjälpa dig om du inte vill själv. Och om du vill hjälpa dig själv men inte vet hur - be då om proffs hjälp. För sådan finns!! Man kan bara göra "o so much" sen måste man ha proffshjälp.

Detta kan säkert låta hårt i vissa öron. Kanske rörigt och komplicerat. Men du - det kallas livet. rörigt, komplicerat, underbart, fullt av spänning, sorg & glädje OCH det är alldeles för kort för att hänga upp sig på...vi vet vad.

Kramen