Jag vill inte...

Har precis läst syrrans blogg och knuten i magen kom direkt. Jag får sån ångest. Jag...hm! Vad har inte då hon? Känner mig nästan illamående. Tankarna på om det varit mig, vi, min man... Hur hade vi gjort?

Och sen känslan av att inte villa. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte att de ska ha det som de har det. Jag önskar så att allt var som det var förrut. För tre år sen. Att den där stora starka mannen fanns kvar. Han som alltid skojade med Herr A om sin båt, han som alltid lurade mig i telefon genom att låtsas vara telefonförsäljare, han som alltid -no matter what - höll skenet uppe, "allt var bra", han som var doktor.....

Nu är det bara en spillra kvar av den stora mannen. En tunn grå person av skinn & ben och jag vill inte!!! Jag vill inte att mina andra barn ska behöva se det. Och jag vill inte att syrran ska behöva ha det som hon har. Och jag vill inte bara stå bredvid och inte kunna göra något. Och jag vill inte...........jag vill inte....

Samtidigt önskar jag, och det vill jag inte heller önska, att det var över. Att han fick frid. Ro. Lugn, och ingen smärta. Och att vi som är kvar får sörja öppet istället för som nu vi gjort i vår ensamhet från den stund vi fick beskedet.

Jag önskar så att det är något jag kan göra...