Teater & fickparkera

Jaha, då har man sett bra teater och haft en nära döden upplevelse på en och samma dag. Och jag överlevde båda, inte illa alls...

Fickparkera, är ett ord som jag helst undviker att utöva. Jag kan stava till det men inte utöva det rent praktiskt. Jo, en gång fick jag till en fickparkering annars gör jag som min mamma. Kör ett varv till och hoppas att nån kört iväg. Fånigt jag vet... Min syster däremot. Hon kan stava till det och TROR dessutom att hon kan. Vilket hon nog kan men INTE IDAG. Katastrof är nog en bra beskrivning på hennes försök till fickparkering idag.

Det började ju bra. Stressade åkte vi till skolan där teatern skulle äga rum. (Äldsta systerdottern går ur åk 9 imorgon och alla åk 9 sätter upp en teater varje år som familj & vänner kan komma och titta på. Så också vi så klart.) Medans vi åker dit ringer C - något nervös inför föreställningen - och gapar att nu måste vi komma för hon måste gå och hon måste vara där när vi hämtar ut våra biljetter....???...

När vi kommer till skolan så är det tjockt med bilar överallt. I rabatter, på parkeringen, längs med gatan, ja överallt. Utom en plats mellan två bilar. Där ska min syster in med sin något stora bil. Till saken hör att innan vi körde in på skolan område så pratar vi om en gemensam bekant och jag säger att det var ett bra tag sen vi träffades nu och ja....

Sen börjar min syster fickparkera. Historien kunde tagit slut där men se det gör den inte. Ha då i åtanke att fickparkering är rätt knivigt. Men syrran börjar ratta, backa, ratta, backa, håller på att backa på bilen bakom, rattar igen, backar och då får vi se våran gemensamma bekant komma gående lungt med sina små telingar. Vid det laget biter jag sönder väskan i ett försök att behärska min instinkt att inte hoppa ut i farten. Den gemensamma bekanta stannar upp lungt leende och undrar stilla vad vi håller på med? "Vad tror du?" säger syrran optimistiskt "går det?" Våran bekanta skakar på huvudet. "Nä, du det där går inte!"

Varpå syrran graciöst backar, rattar, backar, rattar, backar igen och får syn på en ledig p.plats alldeles nedanför på parkeringen. Så när vi äntligen har parkerat klart bilen slänger alla upp dörrarna och flyr ut. Flåsar vid sidan om bilen och torkar bort handsvetten. Syrran tittar på mig och två ungar som är gröna i ansiktena. "Vaddå? Gjorde jag nått fel?" Närå, närå - nästa gång tar vi taxi!!!

Ok vi hade överlevt!! Smidigt slank vi sen in i skolan för att upptäcka att vi var på fel sida om skolan. Syrran ringer det stora barnet som nu är om ännu mer nervös och börjar tala i tungor... Vi hastar runt skolan, in genom entren och där uppstår något av en lite förvirrad situation. Var är biljetterna??? Det stora barnet vet nu inte vad hon ska ta sig till mer än att kanske nita första bästa person - however - som den väluppfostrade unge hon är svär hon ve och förbannelse över allt och alla och försvinner för att i nästa sekund dyka upp igen och ropa. "Kom här!"

Det sluta med att syrran fick betala 120 kr för biljetter som var gratis...hm...nått mattegeni är jag inte men jag trodde gratis menade att man inte behövde betala?? Nåja, där stod vi sen och väntade på att bli insläppta. Passade på att andas lite...

Teatern då, ja vad kan jag säga. ASBRA!!! De hade skrivit manus själva, gjort sceneri, skaffat kläder & rekvisita... Jag är imponerad. Och min unge var ju bäst så klart! Jag filmade alltihop. hoppas bara att det blev bra, annars skyller jag på mannen. Ja det är ju hans kamera!

Nu är jag hemma igen och jag ska ta en kopp te och lugna mina nerver.

Det är alltid ett äventyr att åka med dig sis. Vi har - oftast - hur kul som helst, men jag vet inte...fickparkera....det struntar vi i nästa gång...

Kramen & go´natt