Operationsberättelse enligt E. Dag 1

Måndag 4 oktober

Ja som ni vet så var det en något skärrad scrapmoster som gav sig av på morgonen den 4/10. Kvällen innan fick jag sån panik över att det kanske inte skulle bli nån op så jag grät tyst i min säng. Mannen kom in och strök mig över håret, sa att det nog skulle gå bra. Men jag hade en sån stark känsla av att nä, det skulle inte gå.

Vid 06.20 kom min syster och hämtade mig. Jag pussade mina barn & man hejdå och åkte iväg. Under resans gång så frågade hon mig hur jag mådde och jaa, jag sa ju som det var. Undrade om jag skulle undvika att säga till Dr. Jan om min hosta men nä, det skulle jag inte göra. Ärlighet är bäst och jag vill då rakt inte äventyra mitt liv.

Vi prata om hur syrran mådde. Detta var dagen då hon skulle tillbaks till jobbet. Jo för se hon är nu färdigsörjd tycker F.kassan och kan börja jobba. Nådigt nog så samgav de till ½tid - thank god! Om ni frågar mig så tycker jag inte hon är redo för att börja jobba än MEN det är en annan historia som vi kan ta senare. Detta här blir ett långt inlägg ändå.¨

Väl på sjukhuset så anmälde jag mig i kassan och fick kanske vänta i tio minuter eller nått sen fick jag gå in på mitt rum. Upplyste sköterskorna om min hosta och de såg lite bekymrade ut men sa åt mig att ta på mig kläderna så det gjorde jag. La mig tillrätta i sängen när de kom in och skulle sätta kateter. Hm...skulle jag verkligen få op ändå?? Fattar ni eller. Inte ens då trodde jag på de. De tittade lite skeptiskt på mig men jag sa som det var och ja, då förstod de ju. Jag sa till de att "Jag tror inte på detta förräns jag vaknar upp". Tänk, jag trodde det skulle göra ont att sätta kateter men det gjorde det inte alls. Var bara jävligt obehagligt.

Sen var jag nedrullad till kirurgen. Innan det så fick jag tag i mobilen och smsade mannen "Det blir nog av ändå!" Nerer på kirurgen fick söt mössa att ha på huvudet. Vart skrubbad på magen. "Åh vad bra att du inte rakat dig på magen" sa sköterskan. "Jamen det stod ju så" sa jag och tilla "däremot har jag rakat benen" Ok.... Jaja, ska man var fin så ska man...Que??

Efter det fick jag ta min kateter och gå in till op.rummet. DET är en konsigt känsla faktiskt. Ta av sig allt och lägga sig naken på bordet där de sen ska böka runt inom mig...knepig känsla MEN det gick bra. Sköterskan var så söt och håll upp ett skynke framför mig när jag skulle ta mig kläderna. "Som om ni inte sett det här förrut" skratta jag och ja de skratta de med.

Sen lindade de mina ben och jag fick varma goa "tofflor" om de. Filt över kroppen och sen sa hon att ja, nu ska du få ett medel som gör att du slappnar av. "Fint" sa jag och började prata när jag efter en sekund känner mig otroligt....snurrig. Sen minns jag inget. Jo jag vet att Dr. Jan var inne och jag sa till honom om hostan men den brydde han sig inte om. "Nu kör vi" sa han bara och då sa jag till sköterskorna att "Det blir nog av ändå det här va?" De bara titta på mig och fnissa lite.

Jag har inget minne av när jag vaknade upp på IVA. JAg vet att Dr. Jan stod bredvid min säng och sa att "Nu är det dags att vakna. Allt har gått bra!" Ok.... Snacka om att känna sig, inte berusad direkt men i gungning. Kanyler & slangar överallt. Sov mycket eller slumrade till. Jag hade inte direkt ont men mitt blodtryck var högt. Det hade varit högt hela op.tiden och nu då. Sen kom jag ju på strax innan de ville skicka mig till mitt rum att jag hade glömt ta mina blodtr.medicin på lördagen OCH söndagen. Inte det smartaste jag vet men det är kanske en förklaring som han sa narkosläkaren.

Nu när jag ligger i min säng så går det sådär. Har ont när jag djupandas men jag kör min andningsträning ofta och flexar med fötter och lyfter mina ben som jag ska. Det stramar och är ömt så klart men det är ju att vänta. Fem stycken ingängar gjorde de varav fyra syns på bilden. Den fjärde upptäckte jag senare.

Jag har just ringt mannen och han och barnen satt på McD och åt mat. Fröken J kom i luren och jag prata lite med henne. "Är det över nu mamma?" undra hon och vi prata lite om det hela. Då säger hon plötsligt. "Men gjorde de inget Ankarsnitt mamma?" Öh va.... Tog tre sekunder innan jag fatta och då skratta jag för mig själv.

Förklaring: Jag följer ju en blogg enkoppkaffe.se där Nett efter att ha gått ner massor av kilon gjorde en bukplastik i våras. Då gjorde de ankarsnitt på henne och när jag visade det för Fröken J så sa jag att det vill jag att de gör på mig. Tänk att hon kom ihåg det...

Sen fick jag prata med Herr A. "Är du smal nu mamma" frågar han det första han gör. Ok tänkte jag. Den ena av mina barn har jag nog pratat för mkt med och den andra har definitivt fått för lite med. Suck ja....

De kommer imorgon och hälsar på och jag längtar redan. Ringde sen till sis. E undra samma sak som Herr A (undra om de är släkt på nått vis???) medans C skrek i bakgrunden "Jag älskar dig hur du än ser ut moster!" DET värmde lilla mosterhjärtat länge!!

Sen har jag smsat A & alla andra kompisar varav en hörde av sig och undra en del. Inte så konstigt då hon själv har varit på ett info möte om just GB op. Vi får väl se hur det går där.

Sen har jag varit uppe en del och stampat runt och skakat loss ryggen. Får ont av att ligga för länge och det blir väldans obekvämt till slut. Nu är jag bara trött så I will call it a day!

Kramen