Allt bra...

På agendan idag, förutom städning, stod ett besök på Gbgs kvinnoklinik. Fick tips om att man kunde söka dit med anledning av min spiral som spökar. Så jag ringde dit och fick en tid. Var där idag och hon jag träffade var trevlig och bra. Hon lyssnade och kollade, kände, tryckte och titta med ultraljud. Allt såg bra ut. Spiralen satt där den skulle och hon trodde det var hormonerna som spökade efter op. Så det är bara att avvakta och se om det lugnar ner sig - hoppas hoppas. Lite jobbigt att ha mens varannan vecka...typ. Jaja, det kunde vart värre. Jag kunde vart gravid. Jojomen, de tog ett grav test bara för att utesluta. Och så är det ju det faktum att jag haft 2 X-grav varav den senaste höll på att kosta mig livet.

Det var lite lustigt för när jag lämnat urinprovet så satte jag mig ner för att invänta svaret. Ut kommer sköterska som tagit provet och viska att det var negativt. Jag blev jätteglad och väste "Yes! vad skönt att det inte var nått". Måste sett konstigt ut. för i väntrummet satt ett par som nog skulle göra nån sorts behandling för att få barn. Ja hur vet jag det då? Jamen när jag gick up från toan så var man tvungen att gå förbi receptionen -en smal korridor liksom- och där stod paret och pratade om att lämna sperma på Sahlgrenska. Jamen vart skulle jag ta vägen? Gå in på toa igen. De spärrade liksom vägen dessutom så jag kom inte förbi. så tokigt det kan bli ibland. Gjorde mitt yttersta för att se oberörd ut...döööööööööööö!!

Tänk va, en del vill inget annat än att få ett litet barn. Kämpar och försöker, men det vill sig inte. Andra blir med barn och skiter i sina barn totalt. Visst är det orättvist. Jag följer en blogg om en 22 årig mamma (jo faktiskt är hon det) och nu för 1½ vecka sen födde sitt tredje dödfödda barn.

http://emelie-elsie.blogspot.com/

Alla tre hade hjärtfel och ingen vet varför? Jamen vad är oddsen för det??? De vill inget hellre än att få ett levande barn... Skulle du orka en gång till, våga försöka igen? Hur går man vidare?

På det har jag faktiskt inget svar, inte ens en tolkning... Jag vet bara hur mycket vi längtade efter barn och det ville sig aldrig. Vi väntade och kämpade -ett ynka år- men för oss var det en evighet. Varje gång mensen kom var det ett misslyckande och till slut satte det sig som ett lås på hjärnan. Ett miljöombyte vart receptet för oss och sen kom Fröken J. Men det tog tid. Och hur mycket tid har man egentligen....

Kramen