Memorylane...

...satt ikväll framför tv:n och tittade på Guldbaggegalan. Minndes när jag själv satt där mitt i smeten av gräddan av Sveriges Filmskådspelarelit & filmfolk. Bredvid mig då satt mannen, nervös & stirrig av förväntan & väldigt stilig i sin kavaj & skjorta. Idag satt han också bredvid mig, inte alls nervös eller stirrig, i sina trasiga långkalsonger & fultröja....ja men är det inte just snyggt så säg....hahaha..

Men det går inte att komma ifrån. Det känns så lääääänge sen, fast det bara är 3 år sen. Det känns så overkligt & märkligt, fantastiskt och magiskt.

Iår vann ju dessutom min favorit - Joel Kinnaman för bästa manliga huvudroll. YES!!! Han är så himla bra. Han spelade ju med i Johan Falk filmerna och ja, man träffade ju honom en del då. En väldigt trevlig & sympatisk man. Jätteroligt att han vann.

En annan rolig sak var att en till rollsättare vann pris i år för Särskilda Insatser, precis som min man gjorde. Lite överraskande men väldigt roligt. Ett arbete som är väl så viktigt som regi, foto, manus eller kostym.

Ofta så tänker man inte på hur mycket jobb det är bakom en film, för man ser bara det färdiga resultatet. Men det är SÅÅ mycket mer jobb bakom. Allt från minsta lilla tändsticksask i rutan som tapeter på väggen. Soppåsarna i handen och cykeln i förrådet. Halsbandet om halsen och kläderna på kroppen. Alla statister & skådisar...allt. Har man en gång varit bakom kulisserna på en filminspelning och sett hur det funkar, görs, arbetas så blir film på bio aldrig den samma igen. Man upptäcker nya saker i sitt sätt att se på film. DET är både positivt och negativt. Att sitta och titta på film ihop men min man kan vara - något frustrerande ibland. Han kommenterar gärna scriptafel & blunders som jag inte ens ser, men när man får de uppekat för mig - för jo, han spolar tillbaks och visar de gladeligen..jättetrist för det kan verkligen döda vilken braiga film som helst... Samtidigt så ser man de minsta småsaker på ett nytt sätt.

När våran dotter, Fröken J, var 1½år så var hon med som yngsta dotter i en en familj på 5 i tv serien "De drabbade". Vilket eldprov. Att ha med en 1½ åring på set där det ska vara tyst för tagning -jamen lycka till liksom. Så här i efterhand när man sett resultatet så är det ju roligt, men om jag skulle rekomendera det - tveksamt. Serien vart -i mitt tycke- väldigt bra. En av min mans första produktioner. Sen dess har det blivit en hel del. Så vem vet, SFI kanske ringer nån mer gång i framtiden....

Kramen