Om att inte må så bra...

Jobbar just nu på en liten hemlis. Japp det är just vad jag gör. Ingen bebis vill jag bara säga redan nu. Nä, den biten lämnar jag till andra att förvalta. Men nu är det annat i görningen. Det vill dock inte riktigt fungera än så ja, vad gör man? Jo man ber om hjälp och det har jag gjort så nu ska det förhoppningsvis inte dröja alltför länge innan jag kan avslöja vad det är för hemlis. Lugna er lite nu - det är inget jätte revolutionerande men spännande för mig iallafall...

Annars då? jo för tusan här har det varit fullt upp hela dagen. Jobbat o stått i, Skurat fönster, golv och avloppsbrunnar. Bytt gardiner, skurat bakom spisen, torkat ur kylen och rensat i mitt rum, städat barnens rum och sytt om tre par byxor till fröken J (ingen som höjer på ögonbrynen än??) Sen passade jag på att damma bakom teven, dammsugit ovanpå alla garderober (nu då??) satt alla CDskivor i bokstavsordning, alla böcker är färgkoordinerade och där tog min fantasi slut....

Alltså allvarligt talat, den som trodde att jag gjort allt det idag borde få medalj i nått...typ. ÖNSKAR att jag kunde ha gjort nått av allt det där men tyvärr idag har varit en dag isurfandets tecken. Jag skulle ha scrappat tänkte jag för hux flux så var jag ensam hemma. Mannen äkte iväg för att städa hos min mamma och tog sonen med sig. Fröken J gick upp till sin moster & kusin och där var jag kvar. Det var bara LITE skönt. Tänkte inte sitta alls vid datorn men jag satte på den bara för att ha på Spotify och ja där sprack det ju med en gång. Började ju lägga patiens och sen när jag kollade på klockan så hade 1½ timme gått. Vad hände liksom?????

Tog mig i kragen och gjorde klart två kort som jag gjort till kompisar som behöver muntras upp lite i den grå vardagen som är just nu i detta helt fördjävliga väder, vind & årstid som är nu. De blev bra om jag får säga det själv. Bilder kommer snart.

Imorgon är det måndag igen och jag tänker INTE väga mig. Tänker bojkotta vågen ett tag. Typ glömma den, har ingen som helst lust att ställa mig på den. Läste i någons blogg-kommer inte ihåg vilken- om tankar som poppat upp om att "jaha, det går väl inte denna gången heller. Du ska inte tro att du klarar detta, op eller inte". Kommer ihåg att jag blev lite lessen för personen ifråga när jag läste det och att jag skrev en kommentar. Så ska man ju inte tänka.....

Men jag känner likadant själv nu och det börjar bli jobbigt. Tankarna kommer om kvällen och igår kunde jag verkligen inte somna. Jag var trött men hux flux vart jag klarvaken..... Det gror i mig och jag har en förmåga att kunna älta saker o ting i det oändliga. Ältandet i sig är inte det jobbiga utan det är det faktum att just de tankarna isig kommer. Den där känslan av att "det går nog inte nu heller. Jag tillhör nog den där procenten som kommer att gå upp allt igen" Och jag vill verkligen inte det. Får panik bara jag tänker tanken. Och det är ju då det som håller mig vaken. Änskar så att jag kunde få nån ordning på mitt psyke en gång för alla. Kanske skulle jag ta upp detta med alla specialpedagoger jag träffar i samband med min son och hans diagnos. Nån måste ju veta hur man gör med vuxna.

I början när jag insåg att jag också har nån sorts diagnos så var det jobbigt i den bemärkelsen att det blev en "aha" upplevelse. Men om jag borde gå vidare? Det tyckte jag inte då. Jag fick massa svar på alla mina frågor jag haft sen tonåren. Varför vissa känlsor funnits, vissa beteenden... Men nu...nu är allt bara en enda stor röra. Ett kaos av tankar som virvlar i mitt huvud. Jag finner mig återigen i den situationen att jag har massor att göra, saker att göra, idéer att utforska...men inget händer. Och det finns verkligen inget som är mer frustrerande för mig än att hamna i ett skaparvakum - som jag själv kallar det. Jag är en oerhört kreativ person. Vill jobba med mina händer, skapa, klistra, sy, klippa, tänka, komma på, skriva, sen det färdigt.... Att hamna i ett vakum är bland det jobbigaste som finns i min värld. När lusten finns men det är "nått" som fattas. Jag kommer inte ur det. Det är som att sitta fast i kåda eller nått. Jag finner mig själv sittandes på sängen om kvällen och reflektera på vad jag gjort på dan (särskilt på helgerna) och komma fram till: Inget! Men det finns ju att göra liksom (och då menar jag inte tvätta, städa eller laga mat - sånt gör man ändå)... Vad är det då som är fel?

Jag har haft sådana här perioder flera gånger i livet. Det är inget nytt, men varje gång är lika frustrerande och det tar på psyket. För varje gång slutar det likadant. Jag lär mig inget. Får inga svar. Kanske dags att få ett svar och om det inte går iallafall få en förklaring, en hjälp att ta sig ur det. Jag märker ju att det är många tankar och mönster som flyger omkring i huvudet. Kanske dags att ge de en flygrutt. Boka in de på ett rum med helpension. Låsa om de och kasta iväg nyckeln...

Suck, det här vart inget muntert inlägg. Men ja, det är bara att gilla läget liksom -så ser mitt liv ut just nu....

En sista sak bara. En glad sak. Mina vigselringar snurrar runt på mitt finger som tokiga. Det har de aldrig gjort innan. Sen en månad tillbaks kan jag dessutom ha de på mig igen, det kunde jag inte innan. Då hade jag ioförsig eksem som kliade så jag kunde inte ha de på men ja.. När jag tvättar händerna så glider de nästan av numer....hihi...

Kramen, om än en lite trött sån...