Sista dagen på jobbet...

Idag jobbade jag min sista dag på jobbet innan operation. Det känns bra och skönt på ett sätt och jobbigt på ett annat. Bra & skönt för nu kan jag ladda inför måndagen och vad som komma ska. Se till att hålla mig frisk och inte bli förkyld och så. Samtidigt så känns det jobbigt, och det trodde jag inte när jag började detta jobbet, men de senaste veckorna har jag kommit mina arbetskollegor närmare känns det som och vi har liksom blivit samspelta och himla roligt ihop. Om man nu undantar detta med A. Det är en situation som de senaste två veckorna bara eskalerat. Idag var hon påtagligt berusad och stank verkligen sprit. Och det en dag när vi hade jubileumsjippo och massor av folk som kom och gick hela dagen.

Ordförande i vår PROförening som jag kallar de sa till min chef idag att "ska du eller jag säga till henne att gå hem?". De kom överens om att det fick högste chefen göra när han kom vid 6tiden. Jag gick hem vid 5 så jag vet inte hur det gick. Ska ringa min kollega imorgon och hö ra hur det gick. Hoppas bara att det nu går bra. Och det är en del i det som gör att det inte känns bra, och det är det att jag nu lämnar de i en situation när de hade behövt en till där. Nu är det bara J, chefen och H och han jobbar ju med sitt. Jaja, jag sa det till J igår när jag prata med henne i telefon och då sa hon att "...nej tänk inte så. Nu ska du koncentrera dig på open..." och ja, hon har ju rätt.

Det är så tragiskt. Jag kan inte bli klok på det. Vad är det som får en människa att ta till spriten i sitt liv? Vad driver de? Ensamhet? Hopplöshet? Vanmakt? Desperation? Ångest?
Jag har haft min beskärda del av psykbryt i mitt liv. Jag har mått oerhört dåligt i mitt liv. Jag har undrat, tvivlat, ångrat, inte velat leva... Men jag har aldrig tagit till varesig sprit eller droger för att döva den smärtan som allt detta kan orsaka. Vad är det då som gör att vissa ändå väljer att göra så?? För det är ett val man gör. Där och då. Eller....

Om livet vore lätt, enkelt och problemfritt vore det ett bra liv då?...

Har svårt att tro det faktiskt. Jag tror att motgångarna nånstans -även om det inte känns så just när man är mitt upp i eländet- tjänar ett syfte. Syftet att stärka oss, lära oss något, att inte göra om det (vad det nu än är...). Jag tror faktiskt det. Vissa saker tror jag inte man kan bli kvitt och nu får jag då ge ett konkret exempel på vad jag menar med detta.

Jag har haft ett stort aber i mitt liv och det är panikångest. Mitt första minne är när jag som väldigt liten stod i fönstret hemma och ser mamma eller om det var pappa åka iväg med bilen nånstans och jag inte visste om jag ville åka med eller inte. När bilen åkte förbi fick jag sån ångest för jag ville åka med att jag blev fysiskt sjuk. Ont i magen & illamående. Ja, jag tror det var där allt med panikångesten började. Det var först i vuxen ålder jag fick det konstaterat och sedan dess har det varit en kamp. En kamp om mitt egna jag. Detta mina vänner är en sak som lätt hade kunnat få vem som helst att ta till spriten för att döva den enorma ångest jag kännde. Istället lärde jag mig hantera det. Det tog tid. Flera år. Men det går. Jag blir aldrig frisk från det-det vet jag. Jag äter medicin för det och kommer alltid att göra. Jag funkar inte utan. Men det är något jag kan leva med om jag vill. Och jag vill. Och jag vill göra det UTAN sprit. För sprit löser inga problem, det skapar bara nya. Livet är för kort för att supa ner sig, droga ner sig eller bara ömka sig själv. Missförstå mig nu inte. Ibland får man ömka sig själv vill jag bara tillägga. Det finns stunder, perioder när det behövs att man gör det. Typ om man blir sjuk, om något händer i ens omgivning, om mannen blir förkyld(?). Det är ok då, (ja det där med mannen vet jag ju inte precis men ja...ok då). Det är alltid ok att bli lessen ibland men vad jag menar är: Blir det lättare om man tar till spriten? Droger? Sparkar & slag....

Nu säger jag god natt mina vänner & kramen på er alla där ute!!!!!!!!