Att vara mamma, mormor...

Idag är det bara olidligt varmt ute. Det kom en störtskur förrut och efter det var det som att gå ut i en bastu. jag och fröken J åkte och handlade. Till oss och till min mamma. Mannen åker in till min mamma varje söndag och hjälper henne att städa hennes 2 rum & kök. Herr a har tagit för vana att åka med för han vet att där får han äta Billy´s pizza till lunch - det får han inte hemma för vi har ingen micro och en billys pizza blir inte god i ugnen.

Nåväl, jag ringer mamma som jag alltid gör på söndagarna och frågar om hon vill ha något handlat. Mannen brukar hjälpa henne med det också när han ändå åker in liksom.

Min mamma är.....inte som andra mammor är. Varken som mamma eller mormor. När andra mammor ringer och undrar hur man mår, hur barnbarnen mår så gör min mamma det aldrig. När andra mammor gör saker med sina barnbarn så gör min mamma det...sällan. Det har hänt det har det men jag kan räkna de gångerna på min hand. När andra mammor kommer och hälsar på så engagerar de sig lite i familjen, min mamma sitter i en stol och stickar eller virkar hela tiden. Det har gått så långt att mina barn tycker det är tråkigt att åka dit. De vill inte, ja förrutom Herr A då, men han är ju relativt liten än. Min mamma är och har alltid varit konflikträdd (vilket jag också är å andra sidan).

Ja min mamma är inte som andra mammor helt enkelt. Jag har slutat bry mig. Jag lägger ingen energi på att hon inte ringer mig längre eller frågar hur vi mår. Det skapar bara en massa irritation och onödig frustration som...det ger ändå inget.

Men idag, idag upplevde jag något annat. När jag ringde henne som jag alltid gör på söndagarna så berättade jag om S. Och min mamma blev helt förtvivlad i telefon. "Men herregud" började hon snyfta "åh nej, inte det". Och det slog mig att min mamma faktiskt grät. Hon blev så lessen av det jag berätta att hon till slut sa "Du, jag kan inte prata mer nu. Vi tar det en annan dag!"
Vi la på och där satt jag med tårarna rinnande nedför mina kinder. Jag har aldrig varit med om detta förrut. Kanske nån av mina andra tre syskon sett det men inte jag. Jag trodde fullt & fast att min mamma var helt känslokall men...det är hon ju inte. Hon kanske inte ringer jämt & ständigt men gör jag det då?

Jag vet en bland mina tre syskon som är så irriterad på mamma att denna person vill knappt ha med mamma å göra längre. Och fine -det får stå för den personen. Men ibland när det händer jobbiga saker så vet man inte hur man ska tackla de. Vad man ska göra för man är så rädd att det man gör ska förvärra saken. Jag vet vad jag tycker. Vi har alla olika uppfattningar om saker & ting. Vi kan ju inte alla tänka/tycka lika.

Livet är bra komplicerat. Vem vet vad som rör sig i huvudet på en annan människa egentligen??

Kramen