Måndag 26 juli (Extremt långt inlägg)

En del säger att det finns en mening med allt som sker. Jag har ingen kristen tro direkt men jag tror på ett liv efter döden ioch för sig. Men det som hände denna dagen, alla incidenter, kan jag inte förklara. De bara hände. Om det fanns en mening med de? Jag tror faktiskt det!

Min familj hade bestämt att vi skulle till Aröd denna dagen och bada. Men jag drog mig liksom för att göra det. Klockan blev 10/11 och jag tyckte att då var det liksom försent. Ska man ha bra plats där så får man vara där ute vid typ 10. Så jag sa till en väldigt bevsiken Fröken J att "vi gör det imorgon istället" "Mamma lova det då" sa hon och jag lovade. Hm...

Mannen skulle jobba till efter lunch och sen bestämde vi att vi åker och spelar minigolf istället och sen äter vi ute på McDonalds. Så vi iväg till kungälv och minigolfbanan där. Allt frid & fröjd tills vi hade två banor kvar. Klockan var väl ca. 3 nått. Då ringer syrran. Tårarna i andra änden gjorde så magen knöt sig direkt. Jag förstod ju att nu var det dags. Vi hade kommit till den där dagen som ingen ville skulle komma. Hennes man höll på att försvinna från oss. "Du måste åka till barnen" fick hon ur sig "läkarna tror inte han överlever natten".

Ett dilemma uppstod direkt. Visst, jag åker till barnen men hon då. Vem är hos henne? Jag ville bara åka till henne. Men hon ville jag skulle till barnen. Så vi spelade två banor, köpte McD med oss hem, åkte hem, lastade av barn, man, mat och jag bytte byxor sen åkte jag upp till barnen. De stod som två frågetecken när jag kom. Eller som E sa lite fint: "men vad gör du här?" Ja det undrade jag med faktiskt. För syrran hade ringt de båda och sagt att hon blev kvar på sjukhuset för deras pappa var lite orolig. C & E var inte oroliga. Jag gick över till deras granne och pratade med J (mamman). Jag sa som det var och hon vart ju såklart lessen. Sen sa vi som så att om barnen (C & E e´bästisar med hennes barn) ville äta hos de så kunde de det. Och ville de sova där så gick det bra också. Jag sa att jag sover nog hos C & E ändå vilket fall som helst.

Sen kom problem nr2. Min man skulle ju iväg på tisdagen upp till Stockholm för att provfilma massa. Kommer visserligen hem på kvällen men om jag sover hos sis och min man åker tidigt på morgonen - vem tar mina barn? Det är då man ringer in mormor...
Så när jag visste att barnen skulle äta där och hade det bra så åkte jag in till Gbg för att hämta mormor. På vägen hem kom frågan igen och jag frågade mamma. "vill du att vi åker till syrranm?" "Jaa, det kan vi väl göra!" svarade hon. Jag funderade vilt. Skulle syrran bli arg om vi kom. Men vi kunde ju bara visa oss och sen gå om det var så... Vid den tanken fick jag nästan panik. Jag ville verkligen inte att hon skulle sitta där ensam. Jag hade pratat med henne innan på dagen vid flera tillfällen och hört hennes panik i rösten "Det är jobbigt det här" "han låter så" "det är hemskt att se denna kamp"... och vad hade hon för val. Hon är hans fru.... Men jag hade ett val. Jag är hennes syster, det är min plikt att vara hos henne. Det finns inget jag kan göra, men jag kan iallafall hålla om henne...

Vi svängde in på parkeringen, betalade och parkera. Tunga tysta kliv genom sterila korridorer. Till slut nådde vi hans rum. Där på en säng bredvid sin döende man sitter en spillra till syster och håller krampaktigt i en kaffekopp. vid sin sida sitter en sjuksyster och håller syrran om axlarna. Hon ser mig och mamma. sjuksystern reser sig och vi kliver in i rummet. Först ryggar jag liksom till inför synen som möter mig. Sen tittar jag ordentligt, för det är detta min syster har sett sen klockan 1 nått. En blek tärd man som kämpar för varje andetag han tar. Ögonen syns till hälften bakom halvslutna ögonlock, munnen halvöppen kippande efter luft, rosslar lite... En kamp som det på något underligt sätt ändå vilar ett lugn över. Jag kan inte riktigt förklara det...

Jag går fram till syrran och kramar henne hårt. Mellan alla tårar kommer det: "Var är barnen?"
Jag säger att "De har det jättebra. De äter tacos hos J & R. De har det bra. Jag ville bara inte att du skulle vara ensam"

Efter det så ringer M (sonen från ett tidigare förhållande som hennes man hade.) Han har en bilresa på 2-3 timmar och han säger att han just åkit. Syrran säger "Då hinner han inte" M svarar att ja, han gör ett försök iallafall. Han skulle inte hinna fram i tid.

Det går kanske 5-10 minuter av kämpande. Sen helt plötsligt tittar S-A upp och munnen gör rörelser som om han vill säga nått. Vad? VAD? Syrran får panik. "Vad händer? VAD ÄR DET SOM HÄNDER?" Samtidigt som hon trycker på knappen så springer jag barfota ut i korridorren, runt hörnet och nästan skriker "Ni måste komma. Nån måste komma nu, NU!"

4-5 sköterskor kom rusande efter mig in i rummet. S-A drar ett sista andetag och sen är han borta. Syrran kvider, gråter, vill inte... Jag likaså...

Sköterskorna konstaterar att så är fallet, han är borta. Jag frågar för säkerhetsskull ändå... Men det är så. S-A har förlorat sin kamp om cancern och cancern vann ännu en seger mot männskligheten. Jag hatar sådana här matcher!!

Sen satt vi där. Vi tre och S-A. Syrran klappade honom ömt i det härjade ansiktet, pussade de insjukna kinderna och dränkte honom i tårar. Nu, hade han äntligen fått ro.

Lite senare åkte vi hem till syrran. Kallade in C & E från grannarna och de fatta ju innan de hunnit in. E skrek rakt ut. Sprang iväg och ville nog bara långt långt bort. C stod still. "Rör mig inte!" och så gick hon över till sin kompis mitt i mot. Där fann jag henne sen sittandes i hallen med kompisen bredvid och J & R runt om. Jag satte mig på deras trappa. C pratade, grät. Jag pratade lite jag med. Hur det varit. Vad/hur jag upplevt. C sa att "igår (söndag) så fråga ni mig om jag ville prata med pappa ensam. Jag tänkte att jag skulle göra det idag" Vid ett tillfälle sa också C att "jag sa hejdå till pappa för länge sen. Det där var inte min pappa som låg där." Låter kanske lite hårt men hon har på ett sätt rätt faktiskt. Senare under kvällen sa C till mig "jag är förvånad att jag tar det här så bra"
Jag svarade "Kanske för att du sörjde din pappa redan för länge sen."
C höll med.

E undrade över hur det gått till och jag berättade hur jag upplevt det. Jag berättade detta med att "...mamma frågade: Men barnen då? och då sa jag att de har de bra. De är hos J & R. Jag ville inte att de skulle vara ensam"
"Tror du pappa hörde det moster?" undrade E.
Jag tänkte efter lite och sen slog det mig. "Jaa, jag tror det faktiskt. Han hörde att ni hade det bra du & C och att mamma inte heller var ensam och då kände han nog att nu, nu var det dags att gå, för nu visste han att ni alla hade det bra. Det var dags för honom att släppa taget"....

Vid halv 8 körde jag mamma hem till mig och jag åkte tillbaks hem till syrran och hämtade henne och barnen och körde in de till sjukhuset igen. Nu var det dags för det slutgiltliga avskedet. Det som är det svåraste. Syrran & E gick in först. Senare berättade syrran att E hade gått fram till S-A, tagit honom om axlarna och bara skakat honom "pappa, vakna!!!"

Sen var det C´s tur. Och då kom M med sin mamma. Stackarn, han fick reda på det i korridoren av sköterskorna. Tårarna rann på honom...på alla oss....

Alla fick vi en stund ensamma med S-A. Jag hälsade från Herr A, Fröken J, min man, mormor, mina bröder, mina svärföräldrar...Jag sa att jag tyckte det var skönt att han äntligen fått ro, frid, att han skulle hälsa till min pappa, och att jag skulle fortsätta hjälpa hans döttrar så mycket jag kan och sis också så klart. Jag strök honom över pannan ner på kinden och gav honom en puss på kinden. Sen sa jag hej då och tänkte liksom gå ut när syrran kom in. Vi prata lite och gick sen ut.

Efter en sista stund tillsammans allihop i rummet med S-A så gick vi. Och det är ju det avskedet som är så svårt. När man vet att nu går jag och du blir kvar här. Men var? Inte i en varm & go säng utan helt tvärtom. Det är så svårt att gå de stegen, så jobbigt....

Väl ute på parkeringen, kunde jag snabbt konstatera att folk (inte så många men några) gick förbi på väg hem eller till något som om inget hade hänt. Och det är ju just det. Livet går vidare varesig man vill eller inte.

Vi åkte hem till syrran allihop. Satt och prata en stund och sen åkte M och vi gick och la oss. Hur vi sov vet jag inte. Ja, jag sov väl inget vidare men vem gjorde det en dag som denna....

Kramen