Jag hittar inte orden...

Min syster har varit i Ullared idag med sina döttrar och grannen & hennes döttrar. Jag visste inte om detta för annars hade jag nog velat följa med. Själv har jag jobbat hela dagen med att hitta smokings & balklänningar så nu ikväll efter middagen tänkte jag att nu, nu kan jag ringa och prata med henne. Prata och skratta och höra om hur mycke de köpt, vad för nått onödigt de köpt, höra alla dråpligheter som hänt, skratta åt allt...

E svarade. Och jag hör direkt på hennes röst att det är nått som hänt. Jag kom på mig själv att liksom hålla andan. "Vad är det?" undrade jag. "Det får du fråga mamma om" blev svaret. Sis kom i luren och jag undrade i mitt stilla sinne om det hade hänt nu... Men nej. Han levde. Och nu när mina stora barn vet om hur det står till med deras pappa så kan jag också skriva ut det här i min blogg. Han har cancer. Obotligt och han är...................väldigt dålig nu. Min syster hade just berättat för sina barn att deras pappa har fått en hjärntumör också. Som om de han hade innan inte var nock nog....Nerlusad får en helt ny innebörd.

Och jag vart ordlös...jag brukar inte bli det. Faktiskt...men medan syrrans ord jag nyss hört höll på att sjunka in i huvudet, så flög mina egna ord ut genom fönstret. "Jag vet inte vad jag ska säga..." sa jag tafatt. Och ja, det förstod hon ju. Själv lät hon lugn. Men som hon skrev i sin blogg - hon grät igår när hon fick reda på det.

Frågan är om han kommer hem igen. Hon visste inte. Men knuten i min själ sa annorlunda. Och jag gråter.....för henne, barnen, S, min egen skull & mina barn. Det är börjar bli dags att förbereda sig. Och hur fan gör man det??

Hur....gör man det??