Lååångt inlägg...

Innan jag åkte från min syster från Rörtången igår så lovade jag att komma in till Kungälvs sjukhus idag och möta henne & E. Syrran skulle på planeringsmöte med typ alla som har med hennes mans vård att göra och E ja hon skulle liksom bara vänta och sen skulle de hälsa på pappsen. Jag kom in för att hålla E sällskap medans sis hade planeringsmöte.

När vi satt ute på Rörtången och pratade om allt som händer i syrrans liv just nu så nämner hon detta att hon ska till sjukhuset imorgon (idag) och att hon inte vill att E är ensam så jag erbjuder mig att komma in till sjukhuset jag med och hålla E sällskap. Då säger sis "ja du kan ju komma in och hälsa på S också om du vill?"

Ok ärligt, min första tanke är "nej tack, jag har redan sett honom, så jag vet" men i nästa sekund tänker jag att "Tänk om han inte vill det" så jag säger detta till syrran och vi pratar lite om det. Och sen säger hon "ja om du inte vill så..." och då känner jag att jag måste. För hennes skull så måste jag bita ihop och göra detta så hon vet att jag har sett det hon ser varje dag och att det hon säger till mig är sant och inget som hon bara säger. Hon har ju berättat vid detta laget dagens update om hans tillstånd och ja....

Men jag säger så här. Inget hon sagt kunde förbereda mig på det jag såg och upplevde. Vi pratar om en person som min syster presenterade mig inför för 19 år sen och som sen dess otaliga gånger träffat mig, sett mig, säkert retat gallfeber på mig också för den delen (det hör ju liksom till när man är släkt), lurat mig i telefon, skrattat åt mig och med mig... En lagom stor man som ägnat ett liv åt travhästar. Tränat, kört (framgångsrikt också) travhästar, skott hästar. En lagom stor stark man med stor envishet, tjockt halvlockigt hår och finurliga ögon...

Det jag såg var en liten tunn bräcklig man med glest svart hår, förvirrade ögon, svullet ansikte, knäskålar stora som handbollar, händer utan kraft....Och jag har sett det innan även om det nu var betydligt värre, men då kände han igen mig. Då visste han vem jag var... Det gjorde han inte nu. Syrran sa "Syrran är också med och vill säga hej" Vilket jag gjorde, men de ögonen jag mötte var inte hans. Han visste inte vem jag var, jag såg det på hans flackande undrande blick direkt och jag förstod. Syrran sa det också. Jag tog ett steg bak, kunde inte hålla tillbaks tårarna.

Genom dimman ser jag E sitta på en stol vid sängänden. Fingrar på nått i sin hand, tittar på sin pappa och gråter. Hon går fram och tar hans hand i sin lilla. Stryker med sin tumme mot hans stora lealösa hand. Hälsa på honom, undrar hur han mår. Som man gör. Undrar och hoppas men det blir inte som hon vill. Inte som det borde vara. Någon kommer in i rummet och syrran kramar om sin lilla tjej. Tröstar henne och säger att han visst såg henne. Jag tar E och vi går ut. Genom korridorrer tills vi kommer ut på parkeringen. Vi går till bilen och öppnar bakluckan där deras lilla hund sitter och väntar. E drar honom intill sig och kramar om honom medan tårarna rinner...och jag letar efter de rätta orden att säga...

Vi pratar i bilen, skrattar, E undrar, frågar & gråter. Vi går till fiket och köper massa fika som vi sen delar på och äter sittandes i bakluckan medan vi pratar. Hon undrar massa saker. Saker som vanligt 12åringar inte ska behöva oroa sig för, inte ska behöva veta, ta ställning till eller ens fråga. Ens föräldrar ska bara finnas där för sina barn. Alltid.

Efter 1 ½ timme kommer syrran tillbaks. Samtidigt kommer E´s kompis som ska med ut till Rörtången och sova där. Tjejerna sätter sig i bilen och vi pratar lite snabbt om hur mötet gick... Och så var det bestämmt. Det finns inget mer att göra. Nu är det bara smärtlindring som gäller. Det blir ingen strålning, han orkar inte det. Det blir inga återupplivningsförsök, inget görs vid en infektion, smärtlindring ges vid krampanfall, nu får allt ha sin gång...tills det är över. Beslutet är taget. Och väntan tar vid... Och allt min syster kunde göra var att höra på vad de hade beslutat och respektera det. Acceptera? Knappast, det tror jag inte. Hoppet är det sista som överger en men i detta fallet så... Det är ju ändå hennes barns far, hennes make...

Jag vet vilken panik hon har över det som komma ska. Hon sa det och jag hörde det i hennes röst idag och igår. Jag sa till henne att "vi är många som står beredda att hjälpa dig, som står bakom dig men de tuffa besluten måste du ta, det största får du göra själv"...

Det här har verkligen varit en tuff dag. Och den visade sig inte vara slut än. Jag har brottats med tanken på vad/om/när/hur jag ska säga detta till Fröken J. Och Herr A. Men ikväll så vart det liksom läge helt plötsligt. Fröken J & Herr A hade haft trolleriförställning och jefter det satte jag mig vid datorn för att skriva detta inlägg. Jag har ömsom gråtit ömsom förbannat. Fröken J kom in när jag var ledsen och trodde jag var arg på henne. Efter en stund kom hon in och undrade om det var så. Då berätta jag för henne. Att S är jättesjuk och ja, nu är det illa. Fröken J blev inte helt oväntat jättelessen och så fick vi prata om detta. Hon hade också mycket frågor & undran. Hon oroade sig för moster, kusinerna. Och hon skämdes för det som hände på Rörtången. Men "hur kunde du veta" sa jag.

Efter ett tag tror jag att hon "landade" i det. Hon är ju bara 9 år. En väldigt klok 9åring och jag är glad att jag berättade för henne. Det P sa till mig för ett tag sen var en väckarklocka och jag insåg än en gång att barn är klokare än vad man tror.

Nu ska jag aläcka min dator för denna gång. Fröken J sover i mitt rum inatt på tältsängen. Det känns tryggt & bra...

Kramen