Familjen framför allt

Telefonen ringer imorse just innan jag ska gå över till P på fika. Och jag finner mig själv hoppa till och magen knyts. Tanken hinner komma redan innan jag svarar. Syrran i andra änden. Håller andan... Hon låter jagad. "Kan du, kan du hjälpa mig...jag är i bohus och måste ha ett vittne till en fullmakt som ska skrivas under" Alltså jag hatar detta. Att få ont imagen varje gång telefonen ringer.

Men jag lämnade barnen hos P, satte mig i bilen och åkte till sis. Vi gick och gjorde det vi skulle sen satte vi oss på fiket där och pratade lite....

Och vi hade ett samtal som var så konstigt. Jag kom på mig själv att tänka "ska det va så här?" men det är just så det är. Tårarna rann nedför våra kinder när hon berättade hon lessen E blivit igår när hon fått veta hur det stod till med hennes älskade pappa. Hur både E, C & hon hade pratat om det hela, gråtit & pratat, frågat & svarat, gråtit.... och hur C sagt att hon inte vill leva om pappa dör. Då hänger hon sig...hon är 16 år...

E hade haft massor av frågor och sis hade besvarat de så gott hon kunde. Sen kom ju det som jag misstänkt skulle komma. "Jag har så många frågor till pappa. Nu kan jag inte fråga de..." och där sa sis till mig "Jag skulle sagt detta till de mycket tidigare." Och vad svarar man på det?

Visst jag kan säga "Vad var det jag sa??" men vad hjälper det. Inte ett skit för det är faktiskt så: "Det är ett beslut ni tog där och då" sa jag "rätt eller fel? Vem är jag att säga så ..." De tog det beslutet för att de trodde det var rätt då. De ville skydda sina barn. Gentjänst eller inte - det hade kunnat funka. Jag vet en familj där mannen fick prostatacancer och de sa inget till varken barnen eller omgivningen. Mannen fick behandling och blev frisk, slutet gott allting gott!...typ...

Syrran ringde mig tidigare ikväll och frågade om jag kunde åka upp till E & C imorgon fm för hon och S ska in till Sahlgrenska och träffa hans läkare. Jag & barnen ska egentligen till en tjejträff imorgon hela dagen men vad gör man? Jo man åker till E & C. Nått annat finns inte. "Jag ställer till det för dig" sa syrran. Jamen eller hur....NOT!!! Familjen går före allt. Så är det för mig iallafall, jag vet inte hur ni andra fungerar... Orsaken till att hon ville jag skulle komma var att C har svårt att vara ensam helt plötsligt...

Så jag försöker hålla mig samlad. (Sis sa att jag kunde ta med mig mina barn upp till de imorgon men jag vet inte. Fröken J vet inte vad E & C vet om S och jag tror att det kan bli svårt för henne att greppa om de är lessna och jag får nog inte tid att förklara för henne. ) Det blir nog många frågor imorgon, svåra frågor, tårar & förtvivlan...

Life sucks right now!!