Ärlig, härlig eller bara dumt...

Det slog mig idag när jag pratade med min syster om detta med Herr A och hans ADHD. Tanken har ju slagit mig tidigare också. Jag menar då detta med hurivida man ska tala om det öppet eller vara tyst om det och låta folk upptäcka det själva. Jag kan inte riktigt komma överens med mig själv om hur jag ska göra där.

Jag har hittentills varit öppen om det mot en del föräldrar till barn han leker med ofta och till hans lärare så klart (de får ju reda på det förr eller senare ändå), men till fler...??

Allt jag vill är att folk ska ha mer tålamod med honom när han blir "omständig" fast det kanske gör att de får förutfattade meningar om honom direkt istället för att upptäcka det själva. Kanske är jag för naiv (en del av min egna adhd) som tror det. Folk dömer ändå, har förutfattade meningar och ja "det är ju han den där adhd ungen". Folk tolkar saker på sina egna sätt jag vet ju det.

Suck, inte helt enkelt det här. På denna bloggen som inte läses av 100.000 så skiter jag i vilket. Här skriver jag vad jag vill. Det är min blogg och mina tankar den handlar om så det är ju så det blir häri.

Sen är jag sån att det någon säger det tror jag på. (Också det i allra högsta grad typiskt för adhd-barn.) Om skolan säger att de barnen som behöver extra stöd ska få det då tror jag på det. Jaja, säger min syster som jobbar på en skola - så hon vet hur det i verkligheten fungerar - och det fungerar oftast inte så som de säger. Men finns det ingen lag som säger att det är så? undrade jag. "Jo" sa syrran "det står i skollagen att....extra stöd ska ges utefter skolans resurser...och vår skola här har inga resurser". Då blir jag rädd. På allvar. Jag tror på min syster. Hon är brutalt ärlig och skulle verkligen inte ljuga för mig i detta läget det vet jag, men jag vill så gärna tro att det skolan säger är rätt. Att han får det extra stöd han behöver OM han behöver det, den dagen.

Nu är det inte bara jag som har barn med omständigheter i min sons klass. Det finns fler. Så vi är nog några fler som kommer att kämpa för det där extra stödet och det känns ju bra men ändå.

Allt jag vill är att Herr A ska få gå ut skolan och känna sig nöjd med vad han gjort och åstakommit. Inte gå ut och känna att han är dum, trög och inget kan. Att han får höra att han bara ska vara glad för det han är bra på. Som en viss mamma en gång i tiden gjorde. Om jag visste då vad jag vet idag skulle mitt liv antagligen varit annorlunda. Hade jag velat det? Kanske, men då kanske jag inte haft min underbara man vid min sida eller mina underbara ungar som skänker mig sån glädje. DET skulle jag inte vilja vara utan för allt i världen...

Kramen