Dagboken

Jaha, så har jag då gjort min andra dagbok. Fast denna gång så är det i annat format. Min vän A (kan ni gissa vad hon heter i verkligheten??? Ni får tre gissningar...) gjorde förra i något större format än vi brukar ha och det känndes bättre så det gjorde jag också nu.

Vi -jag & A träffades på Åsa Folkhögskola 1993 och har sen dess gått från kompisar till bästa vänner. Vi gick där två år och andra året fick vi höra talas om hur två kompisar som bodde långt ifrån varandra skrev dagbok tillsammans och skickade den emellan sig. De turades om att skriva en vecka var. A och jag bestämmde oss för att det var ju en kul grej för oss. Jag bor på västkusten och hon på ostkusten i Stkh.

Då köpte vi postens skrivbok med naturpapperssidor i och röd spiral. De hade vi i flera år.

Sen slutade posten tillverka de och vi provade på olika format och skrivböcker men vi trivdes inte riktigt så bra med nån av de som med postens. Så härom året så kom Bind-It-All:en ut som verktyg i Scrapbooking. Den köpte vi ihop och sen dess binder vi in våra egna böcker. Det blir mycket roligare ochjag tror också billigare i längden. Det är lite trixigt innan man lär sig med som sagt det är bara att prova sig fram och snart får man fason på det. Jag har precis med denna dagbok lärt mig hur jag ska binda in spiralen utan att man river upp händerna varje gång man ska bläddra i den.

I början så skrev vi verkligen en vecka i taget och skickade den. Sen har det blivit veckor emellan och nu mer 2-3 månader emellan. Ganska lustigt men varje gång nån av oss har haft den för länge så brukar man få ett litet sms "var e´dagisen?" och då vet man att nu är det dags. Och varje gång den kommer så blir man lika entusiastisk & glad. Det är lustigt för A säger samma sak. "När den kommer så städar man undan allt man ska göra. Gör en kopp kaffe och sätter sig i lung & ro och läser den". Och hon har rätt. Det är så roligt att läsa varje gång.

Vi träffas så där 2-3 gånger per år och tja det händer ju en massa under den tiden och med dagboken behöver man aldrig berätta vad som hänt för vi vet redan. Numer så finns ju Facebook, bloggar och ja man kan hålla kontakten på så vis. Men inget går upp mot dagisen. Sen är halva nöjet att titta på alla bilder som vi klistrar in. På barnen, små seriestripes, tokiga tips you name it! allt kan klistras in. Jag minns en dagbok där A hade gjort ett collage med bilder på barn från elloskatalogen och fått till en liten saga. Hysteriskt rolig!!!

Jag hoppas verkligen och tror att vi kommer att fortsätta med denna tradition. Vi har i år hållt på i 16 år och under den tiden har det varit allt från husköp, förlossningar, graviditeter, operationer, ups & downs, vi har "skällt" på våra män & jobbet, älskat våra barn & hobbies... Mycket har vi skrivit av oss inom de bokpärmarna och det är där det stannar också. Det är bara för våra ögon att läsa. Det är jag noga med - då jag har en nyfiken fröken j som gärna vill läsa. Ofta får hon dock titta på bilderna för hon tycker det är kul att se hur A´s små busungar växer.

Jag minns en gång när A skickade dagisen UTAN foton i. Alltså det vart ett sånt trauma. Inga bilder, bara massa text. SÅ tråkigt. Det förlåter jag inte...typ kanske...i nödfall...ja ok då! Men inte igen sa jag till henne. Hahaha...

Kramen