Mosterdarling

Min fina, underbara, vackra, roliga, kärleksfulla, tokiga, busiga, tempramentsfulla, unika, älskade unge. Du håller på att växa upp och jag är lessen, men det är inte smärtfritt.

Jag önskar så jag kunde ta bort din smärta, bota ditt onda, göra dig glad igen och slippa se dina sorgsna ögon. Säga de rätta orden, finna din glädje och ge den till dig igen...

Men jag kan inte, hur mycket jag än vill... Det är detta som kallas livet. Att växa upp. Det är inte lätt, inte alltid roligt, inte okomplicerat...

Du är bara 16 år och har saker och ting omkring dig som INGEN 16åring skulle behöva ha i sitt liv. Du borde bara ha kärleksbekymmer, vara allmännt trött på skolan, tråka ut din syster och tjata på din mamma & pappa. Istället har du bara sjukdom omkring dig. Trötta ögon som ser men inte orkar engagera sig. Mamma får göra istället, pappa orkar inte. Det borde vara tvärtom.

Det som ska vara tryggt är bara osäkerhet och hemmet blir ett helvete. Dina tårar borde vara glada inte förtvivlade....

Jag önskar så att jag kunde göra din förtvivlan till hopp men min mun förblir tyst. Mina ord tar slut allt jag kan är att lyssna och försöka finnas till. Jag finns alltid till för dig, men det vet du redan....

Jag älskar dig så min unge!!

Min lilla lilla Mosterdarling...