...är väl härlig på alla sätt och vis. Men för mig blir det alltid en brutal påminnelse om hur jag har det. Hur jag bor och hur mycket jag inte vill bo så här. Varje år är det likadant och varje år blir jag lika lessen när jag inser att "det blir likadant iår" Det blir inget gräs under fötterna iår heller. Inga stunder i hamocken, lukten av syrenbuskar, kolgrillat kött, myssljus i äppelträdens grenar, inga blommor som växter i rabatterna... Istället sitter jag ute på en smal balkong och lyssnar till svalornas skri i den svala kvällsluften. Inte det ultimata men visst det går ju.. allt går... Men om jag hade fått som jag ville så hade vi haft det annorlunda på en del plan.
Min pappa sa en gång när jag var ung "man ska inte leva över sina tillgångar" och han har så rätt - jag vet det. Och jag tillhör den där skaran människor som inte jobbat så mycket i mitt liv. Jag har varit mycket sjukskriven p.g.a min dåliga rygg, studerat, mammaledig, varit på olika åtgärder inom AF och ja...detta innebär ju att jag inte haft så stor inkomst vilket gör att vi inte haft den möjligheten till att köpa hus. Och definitivt inte med de priser som är nu. Det är en klen tröst dock för det skär i hjärtat varje sommar, och ångesten över att ha misslyckat att ge mina barn en så banal sak som gräsmatta under deras sommarfötter i år med blir lika jobbig att bära som året innan... Jag vill verkligen inget annat och jag hade kunnat leva så totalt annorlunda om det behövdes bara för att ge de gräs istället för betong under fötterna. Antagligen så är de halvvuxna när vi får råd att köpa hus och vad tjänar det till då? Då är det ju meningslöst. Det är ju nu de ska ha det. Då skiter de ju i det ändå...
Jag har alltid haft drömmen om ett eget hus ända sen jag var liten. Min pappa skulle bygga det åt mig enligt mina ritningar. Men det är nog bara det. Drömmar. Jag lever i det som är nu men drömmer om nått annat och det gör jag varje dag. Det är det som håller mig uppe. "Utan mina drömmar dör jag" skrev jag en gång i min ungdom och det är så himla rätt.
Kanske jag skulle gjort saker och ting annorlunda i livet OM jag hade vetat min bakgrund. För det är faktiskt så att min ADHD -förstår jag nu i vuxen ålder- har ställt till det för mig när jag var yngre. Saker som hänt, hur jag reagerat, saker jag inte kunde rå för, saker jag inte förstod. Det är så fortfarande med vissa saker. Saker som är självklara för andra är i min värld inte alls så självklara. Frågor poppar upp som "om jag visste skulle jag gjort annorlunda då?"
Antagligen. Hade jag velat det? Jag vet inte...... Kanske jag inte haft mina underbara barn då. Eller man heller för den delen och de vill jag inte vara utan för allt i världen. Mina barn är de som betyder mest. Utan de kan jag lika gärna lägga mig ner och dö direkt.
Herr A så igår kväll vid läggdags: "Mamma om jag dör, lova att du dör då också!" Vad svarar man på det? Mitt hjärta skrek av ångest vid tanken på det han sagt. Men jag svarade "Det kan jag ju inte lova för det är ju inte säkert att Fröken J dör och vem ska då ta hand om henne?" Herr A titta på mig och funderade lite sen sa han: "Men vem tar hand om mig då när jag blir en ängel?" "Det gör morfar. Han står där och möter dig när du kommer dit". Då rynkade han på pannan och sa bekymrat: "Men jag vet ju inte vilket moln han är på." Kunde inte annat än le vid tanken och åsynen av det han pratade om. men jag försäkrade honom och sa: "Han hittar dig! Morfar hittar dig det kan du vara säker på." Herr A var nöjd med det svaret och sen säger han plötsligt efter en stund: "Mamma vet du, en själ kan aldrig återvända till sitt skelett!"
Det är stora tankar för en 6½åring. Gud vad jag älskar den ungen!! och vad jag hoppas att jag dör innan honom så att han får leva länge och bli pappa och morfar/farfar sjäv.
Det är på intet sätt lätt att vara förälder men det är så berikande i slutänden och jag skulle inte vilja vara utan de.
Kramen
Min pappa sa en gång när jag var ung "man ska inte leva över sina tillgångar" och han har så rätt - jag vet det. Och jag tillhör den där skaran människor som inte jobbat så mycket i mitt liv. Jag har varit mycket sjukskriven p.g.a min dåliga rygg, studerat, mammaledig, varit på olika åtgärder inom AF och ja...detta innebär ju att jag inte haft så stor inkomst vilket gör att vi inte haft den möjligheten till att köpa hus. Och definitivt inte med de priser som är nu. Det är en klen tröst dock för det skär i hjärtat varje sommar, och ångesten över att ha misslyckat att ge mina barn en så banal sak som gräsmatta under deras sommarfötter i år med blir lika jobbig att bära som året innan... Jag vill verkligen inget annat och jag hade kunnat leva så totalt annorlunda om det behövdes bara för att ge de gräs istället för betong under fötterna. Antagligen så är de halvvuxna när vi får råd att köpa hus och vad tjänar det till då? Då är det ju meningslöst. Det är ju nu de ska ha det. Då skiter de ju i det ändå...
Man säger ju att när man blir gamla och innan man ska dö så tänker man tillbaks på sitt liv och minns saker man gjort och inte gjort. Kanske man ångrar nått, något man skulle gjort annorlunda. JAG kommer att ångra att jag det faktum att vi inte gav våra barn gräs under sommarfötterna och att det inte blev ett syskon till. Jag grämer mig över det redan. Men man måste vara två om sådana beslut. Det vore själviskt i en relation att bara göra som jag vill.
Tyvärr så ser min man och jag olika på det hela. Han ser bara det faktum att vi inte kan köpa ett hus kontant. Jag tror att med rätt husköp så hade vi klarat det. Jag hade hellre snålat i ett hus än i en lägenhet...men som sagt man måste vara två... När jag vill gå och titta på hus för att få nån sorts rutin på det. Så man lär sig vad man ska titta på och undersöka så ser min man bara slöseri med tid. "Vi kan ju ändå inte köpa, då är det inte roligt" Det är kanske rätt men då lär vi oss ju heller aldrig och man kan ju inte köpa första bästa hus man tittar på eller...Jag har alltid haft drömmen om ett eget hus ända sen jag var liten. Min pappa skulle bygga det åt mig enligt mina ritningar. Men det är nog bara det. Drömmar. Jag lever i det som är nu men drömmer om nått annat och det gör jag varje dag. Det är det som håller mig uppe. "Utan mina drömmar dör jag" skrev jag en gång i min ungdom och det är så himla rätt.
Kanske jag skulle gjort saker och ting annorlunda i livet OM jag hade vetat min bakgrund. För det är faktiskt så att min ADHD -förstår jag nu i vuxen ålder- har ställt till det för mig när jag var yngre. Saker som hänt, hur jag reagerat, saker jag inte kunde rå för, saker jag inte förstod. Det är så fortfarande med vissa saker. Saker som är självklara för andra är i min värld inte alls så självklara. Frågor poppar upp som "om jag visste skulle jag gjort annorlunda då?"
Antagligen. Hade jag velat det? Jag vet inte...... Kanske jag inte haft mina underbara barn då. Eller man heller för den delen och de vill jag inte vara utan för allt i världen. Mina barn är de som betyder mest. Utan de kan jag lika gärna lägga mig ner och dö direkt.
Herr A så igår kväll vid läggdags: "Mamma om jag dör, lova att du dör då också!" Vad svarar man på det? Mitt hjärta skrek av ångest vid tanken på det han sagt. Men jag svarade "Det kan jag ju inte lova för det är ju inte säkert att Fröken J dör och vem ska då ta hand om henne?" Herr A titta på mig och funderade lite sen sa han: "Men vem tar hand om mig då när jag blir en ängel?" "Det gör morfar. Han står där och möter dig när du kommer dit". Då rynkade han på pannan och sa bekymrat: "Men jag vet ju inte vilket moln han är på." Kunde inte annat än le vid tanken och åsynen av det han pratade om. men jag försäkrade honom och sa: "Han hittar dig! Morfar hittar dig det kan du vara säker på." Herr A var nöjd med det svaret och sen säger han plötsligt efter en stund: "Mamma vet du, en själ kan aldrig återvända till sitt skelett!"
Det är stora tankar för en 6½åring. Gud vad jag älskar den ungen!! och vad jag hoppas att jag dör innan honom så att han får leva länge och bli pappa och morfar/farfar sjäv.
Det är på intet sätt lätt att vara förälder men det är så berikande i slutänden och jag skulle inte vilja vara utan de.
Kramen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar