Kaotisk morgon

Jaha, då var det vardag igen och imorse vart jag plågsamt medveten om att bara för att jag ska opereras och är jätteglad över det så går livet vidare utan att ta notis om detta faktum.

Jag hatar verkligen dessa mornar som man får tjata på barnen "ät din frukost nu", "borsta tänderna och ta på dig kläderna", "har du borstat håret?".... Alltså det är så himla tråkigt för det blir bara ett enda stort samisurium till slut. Barnen blir lessna och jag & mannen blir frustrerade, irriterade och lessna. En ond spiral som bara snurrar fortare och det slutar alltid med tårar och en själ & hjärta som gör så ont...

En kompis frågade mig en gång "Är det svårt att vara förälder?" Jag kommer ihåg att jag svarade helt ärligt och sa att det är det svåraste man kan vara men det är det roligaste också och jag skulle inte vilja va utan det för allt i världen. För det är verkligen så. Mina barn är det absolut bästa jag gjort i mitt liv och jag älskar de SÅ MYCKET, men det finns ingen som de som kan skapa sån ångest, oro, irritation, tvekan, förvirring, vanmakt...

Allt det där ingår också när man blir förälder. Inte till en början för då bestämmer jag som mamma (och pappan så klart) över det lilla barnet. Det är mer senare i livet när de är så stora så att de har en egen vilja som dessa känslor tittar fram. Det är då livet tar en ny vändning liksom. Det är nu det börjar bli allvar. När upplysningens tid kommer och de vill veta allt. Hur saker o ting fungerar, det händer mycket i deras utveckling, kompisar blir viktigare, de försöker hitta sin egen väg, frigöra sig, ta egna beslut...Det är en tuff tid som ligger framför de och jag ska stå bredvid och stötta, trösta, förklara och reda ut... Det är svårt och ibland faktiskt väldigt jobbigt. Hur vet man att man gjort rätt? Får man nånsin reda på det...

Nä nu ska jag iväg och jobba...

Kramen