Det finns en orsak till allt...

Så var det ny vecka och måndag igen. Den sista dagen dessutom i månaden och det innebär som alla andra månader - räkningar. Suck... Jag tycker verkligen inte om det. Innan helgen så sa jag till min man lite fint att "jag vill inte prata räkningar nu för det kommer att förstöra hela min helg och det vill jag inte." Han respekterade det men idag fanns det då ingen återvändå längre.

Så nu är räkningarna betalda och som vanligt finns det knappt pengar kvar till mat. Och sjuka har vi inte råd med att bli. Nya skor? Faktiskt inte. Fröken J får ha sina klädda skor ett tag till (jag med för den delen) och det blir inga nya till skolavslutningen heller tror jag. Då får det ske ett under. För det är så vi har det. Snålar hela tiden. Räknar, vänder ut o in på pengarna för att få de och räcka länge. Vi har haft turen att barnen fått ärva en hel del kläder till både Fröken J & Herr A och utan det vet jag inte hur det skulle gått. Det är så tacksamt att få ärva. Jag har av de kunnat sy om en del till Fröken J och ja, då blir det ju nytt för henne.

Både min man och jag har varit a.lösa hela vintern. Han med a.kassa och jag med Aktivitetsstöd. Och låt mig säga så här: Utan våra föräldrar & underbara vänner hade det inte gått. Våra föräldrar har gett oss ovärderlig hjälp och våra vänner har kanske inte hjälpt oss ekonomiskt men med att stötta oss psykiskt. Kanske inte alltid medvetet men ändå. Sen är det så att det inte alltid har gått ihop ändå. Vi har fått offra nått. Jag har fått offra saker jag aldrig trodde jag skulle behöva offra. Jag har sålt minnen (ärvda guldsmycken) för att få pengar till räkningarna & mat. För det är det det har handlat om. Att klara livhanken. Få det att gå runt när det egentligen inte gör det. Men det var oerhört smärtsamt att behöva göra det. Hela vägen hem så grät jag bittert men vi kunde äta den månaden också och det är det som räknas. Jag har en underbar vän som sa till mig att köpa tillbaks smycket, jag kunde få pengar av henne till det som jag sen kunde betala tillbaks - vilket jag hemskt gärna ville, tro inget annat. Men i verkligheten så skulle jag inte kunna betala tillbaks så fort som jag velat och då avstod jag. Jag sa inget bara tackade för omtanken hon gav. Den värmde verkligen och kom från en sann vän. Jag har ett par sådana vänner men Du vet vem Du är!! Och du är speciell...

Så har vi haft det hela tiden sen ett år tillbaks. VARJE månad. Likadant. Vänt på varenda korvöre. Vi har gnatat, gnetat, strävat och kämpat HELA sommaren, hösten, vintern och nu våren. Och det kan jag tala om att det har satt sina spår. Både på mig & mannen. Att vi överhuvudtaget fortfarande är gifta é ett litet under i sig för det har fan i mig inte varit lätt. Vi har inte kunnat unna oss något. Ingen resa, kläder, saker... allt har fått ge efter. Allt som kunnat -har gått till barnen. Varje gång barnen skulle på utflykt med skolan och ska haft peng med sig så har jag haft ångest över att inte kunnat ge dem det. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig till söms för att det inte gått ihop. När det fattas 2000 eller 3000. När ångesten river i bröstet och trycket i huvudet är så stort så du inte kan somna för man vet inte hur man ska lösa det.... Hur vi ändå har lyckats ja det fattar vi knappt själva. Men det har kostat på. Det är inte en enkel situation.

Så läser man då en kommentar till ett inlägg jag gjorde för ett tag sen. Anonym sa: "jobbar inte du???? bara nöjen hela tiden tror fan att livet leker då???"

Jag vart helt ställd när jag läste det. Hur kan man ens säga så utan att känna mig. Känna till HELA min situation. Och vad menar Anonym med "...bara nöjen hela tiden..."??? Det enda nöje som jag gjort på sista tiden är scrappat. Ja just det - jag var ju i Stkh men det kan jag tala om för den som för bok. Den har jag inte betalt än. Jag ska. Så fort pengarna räcker. Och min vän som jag ska betala till är så storsint så hon sa det själv. Och javisst ja, jag var ju på scrappträff & mässa för ett tag sen. Men den fick jag av min vän Anna så det gick inte heller... Och det där med att "...tror fan att livet leker..." Ja allt är ju relativt i och för sig men jag vet inte om man kan kalla vårt senaste år för att livet har lekt för oss. Isådana fall har det varit en grym lek som du gärna får ta över...

Jag vet inte vem Anonym är - men jag undrar just varför man läser en blogg som man uppenbarligen inte har mycket till övers för. Verkar konstigt tycker jag. Men det är just det - det finns konstiga människor. Människor som man aldrig blir klok på.

En sak är positivt dock. En sak har jag lärt mig denna tid vi genomgått med ekonomiskt trångmål - ta vara på det man har. Kan jag göra nått av det jag har? Hur drygar vi ut maten? Kläderna - kan jag sy om de? Finns det nått vi kan göra tillsammans som inte kostar nått vesäntligt?...

Det är nog tur att jag är en sån positiv människa i grund och botten. (Även om jag fick ett flipp på mannen i vintras, för även den mest positiva av människor har sina dalar.) Jag försöker alltid se nått positivt i saker å ting. (Kan dock inte se nått som helst positivt med Anonyms kommentar...) Det har hjälpt många gånger och livet blir så mycket lättare om man ser det i dur istället för moll.

Nåja, nu ska jag gå till sängs...

Ska du kommentera nått - säg nått snällt eller scrolla till nästa blogg!!

Kramen