En begravning & ett uppvaknande

Så då bar det av ut till dit jag är uppväxt. Där jag spenderade mina första 18 år. Onsala. Jag, min mamma, lillebror och storebror skulle till Onsala kyrka för att närvara vid min pappas tvillingbrors begravning. Min farbror Åke. Tid för eftertanke med andra ord. Prästen Ingvar pratade om hur vi minndes honom på våra olika sätt. För mig kommer han - Åke alltså - alltid vara den man som alltid kom hem till oss varje söndag på middag. Ja, han var hemma lite då och då men alltid åt han middag med oss på söndagarna. Och fick vi ris så sa han ALLTID: "Åh får vi myrägg idag" Jomen det retade ju aptiten. NOT!! Hm...

Han och pappa var ju tvillingar och de hjälpte varandra med mycket bestyr. Klippa våran granhäck, röja tomterna på Vassmusta, bygga saker, måla saker, odla grönsakslandet, plocka bär om höstarna, plocka liljekonvaljer om sommaren.... De var ju tvillingar. Två äggs. Väldigt olika utseende men ändå tvillingar.

Då pappa dog hade de just börjat prata med varandra igen. De hade haft en tid av osämja innan pappa dog. Orsaken till det kommer jag inte ihåg. Jag vet bara att de var osams. Sen dog pappa helt plötsligt och jag minns så tydligt på begravningen att Åke satt bakom oss i kyrkan. Genom allt töcken av gråt hör jag bakom mig ett lågt kvidande som jag aldrig glömmer "lillebror, åh lillebror"....

Efter pappas begravning så flydde Åke. Han sålde föräldrahemmet och flyttade ner till Ystad och till sina polska "flickor". De skinnade honom på hans pengar och när han insåg vad som hände så ville han hem igen. En av mina kusiner hjälpte honom till ett boende i Särö. Då var han sjuk i Parkinsson. Där bodde han fram tills för några dagar sen.

Jag har alltid haft intrycket av att Åke aldrig ville ha besök. Han kunde vara lite burdus i sitt sätt. Det var sån han var. Så jag besökte honom aldrig efter det att han kommit hem. Det tog flera år innan jag visste att han ens var hemma igen. Tanken har funnits där att jag skulle. Särskilt efter att Herr A föddes. Nått inom mig ville visa upp honom för Åke, fråga honom om pappa och Herr A var lika på det sätt som jag tycker att de är lika. Jag tog mod till mig och skrev ett brev till honom ett år. Så som min syster gjort i alla år. Ett brev för att berätta om vad som hänt i familjen under året, att Herr A fanns och ja... Jag skickade aldrig brevet. Jag slängde det. Det känndes konstigt att efter så många år plötsligt visa intresse. Men känslan fanns kvar där hela tiden "jag vill"...

Efter Åkes begravningen står vi och pratar med min kusin och hans fru. De berättade hur hans dödsdag sett ut. Jo de visste det faktiskt. Åke var inte ensam. Han hade en sköterska som brukade ta hand om honom, polska som jobba där på boendet. Efter sitt arbetspass fick hon en känsla av att hon borde gå ner och se till Åke så det gjorde hon. När hon kom in till honom så låg han i sin säng. Hon sa till honom "så här orakad kan du inte vara" och så hade hon rakat honom. När hon var färdig hade han slagit upp ögonen, tittat på henne, tagit hennes hand och dragit tre andetag sen slappande hans hand av i hennes och han dog. Lugnt & stilla med en varm person vid sin sida. Han var inte ensam.

Min kusin berättade också att Åke visst har läst min systers brev. Alla de år hon skickat och han fått de. Han såg fram emot de. Han frågade t.o.m om oss. Då grät min själ. Faktiskt. Tyst.... För där och då insåg jag att han visst ville haft besök. Och vi kom aldrig. Hur jävla taskig får man lov att bli? Vi var ju ändå släkt. Jag har inget bra svar eller försvar. Orkar inte ens försöka. Jag får försöka leva med det istället. Insikten av vad jag INTE gjorde. Och lära mig att man SKA följa sin magkänsla. För det är så himla onödigt att helt plötsligt en dag tänka tanken "nu är det försent" och inse att det verkligen är försent.

Ta hand om de dina. För du vet aldrig hur länge du får ha kvar de!!!

Kramen