Hyllning till alla mina underbara vänner

Det här blir ett lååångt inlägg så ta en kaffe under tiden du läser eller scrolla ner till nästa direkt.

Jag har alltid varit något av en ensamvarg. Inte brytt mig om att ha många vänner eller stort nätverk. För mig har det alltid varit viktigare att ha en bra kompis än 15 st. Skolans kompisar räknar jag faktiskt inte för för mig var skolan bara en bro mellan två liv. Den jag umgick mest med efter gymnasiet flyttade liksom jag in till Gbg och de andra stanna kvar i lilla Kungsbacka.

När jag senare flyttade till en Folkhögskola så växte jag och kompisen ifrån varandra och det var lika bra det. Det var ett konstigt kompisförhållande. Men jag var inne i en tuff period å andra sidan så det var abolut inte bara hennes fel att vi tappa kontakten. Det konstigaste? Jag saknar henne inte. Vi hade egenligen inget gemensamt. Och jag var en ensamvarg medans hon var tvärtom...

Min syster har varit min bästa vän i flera år. Hon vet alla mina hemligheter. Hon har sett alla mina dåliga sidor, varit med om alla galenskaper jag hittat på, mina mindre smickrande sidor, löst mina tveksamheter (innan min man kom in i bilden. Fast ibland gör hon det fortfarande.) Hon var den som höll om mig när jag fullständigt bröt samman 1992. Hon var den som sa det ingen annan vågade och som fick mig att förstå att jag behövde hjälp. Hon var den som passa mitt barn när jag höll på att dö. Hon är den som ALLTID ställt upp närhelst det gällt. Hon är den som kom när Herr A behövde åka till sjukhuset... Ja listan kan göras sååå lång. Utan henne är jag halv...

På senare tid, de sista 9 åren , jo det börja sen min dotter föddes, har fler dykt upp i min omgivning. Inte så konstigt kanske för det blir nog så när man väl fått barn. Man söker information om sina barn och man vill veta hur andra gör & har det, vill få tips & råd.

Det är "skumt" men min allra allra bästa vän träffa jag på Folkhögskolan (förrutom min man då så klart. Men nu pratar vi ju vänner och han är inte alltid min vän...Ja vi är osams just nu..).
Min vän var där för att gå Allmänn Åk3 och jag Skrivarlinjen. Det hon kom ihåg av mig var att jag pratade oavbrutet - förstår inte vad hon menar.... Att jag skulle skriva min stora roman, antagligen tyckte hon jag var ganska högljudd & burdus också. På nått sätt vart vi kompisar iallafall och hade hur mycket kul som helst.

När vi slutade två år senare så kom vi på den brilijanta idén att skriva dagbok ihop. Vi turas om att skriva i perioder om allt från 1 månad - ½ år. Det gör vi än. Det är 15 år sen. När hon sen var nere på beök hos mig en gång så upptäckte hon detta med scrapbooking som jag håller på med och sen dess är hon fast. Vi fick ytterligare en orsak till vänskap och nu ses vi oftare och har om möjligt ännu roligare än förrut. Det enda jag inte gillar med henne är att vi bor så långt ifrån varandra. Jag här och hon i Stockholm. Fast det är där dagboken kommer in i bilden. Vi är aldrig långt ifrån och vi vet alltid allt som hänt när vi träffas. Sen har vi ju FB och mejl så ja...

Mina två första riktiga kompisar där jag bor nu träffa jag på mammagruppen för 9 år sen. Men det var först när våra barn var ca halvåret som vi börja umgås. Sen dess har vi träffats - i början iallafall- 1 gång/veckan. Ju fler barn vi fått ju längre har det gått mellan träffarna. Nu har M 3 barn, J har också 3 och jag har ju då 2 så när vi väl träffas så är det ett liv utan dess like. Men fan vad trevligt vi har!! och vi längtar, tror jag alla lika mycket efter dessa träffar.

På öppna förskolan i vår lokala kyrka träffa jag massor av mammor. Där en särskild utmärkte sig. P är en tjej med hjärtat på rätt ställe. Vi är också lite olika men kommer bra överens och har med tiden utvecklat en samvaro som överträffar det mesta. Vi bor grannar i vårt område och går från hus till hus stundom. Hos henne kan jag gå in och gråta när jag inte orkar hålla emot och jag vet att hon lyssnar. Hon är den som vill/kan/orkar med mina barn (förutom syrran så klart). Hon är rak, ärlig, trygg, underbar och utan henne så hade jag haft färre skrattanfall. Moodpad!!

Sen är hela hennes famlij underbar. Hennes man ställer upp när han kan och vi behöver och våra småkillar leker ofta med varandra och busar på sitt egna vis. Hennes äldste son och min Fröken J går nu i samma klass och jag tror faktiskt att Fröken J (till o från) har en crush på E. Fröken J skulle inte bli glad om hon såg att jag skrev detta sista så säg det inte till nån.

När Fröken J sen börja skolan så började "sporadiska" vänner dyka upp. Med det menar jag sådana vänner som är mammor till Fröken J´s kompisar och som man har ett "gott öga" till och kan kommunicera med men kanske inte direkt umgås med privat. De är alla underbara på sitt sätt. Vissa av de har jag dock tagit till mig lite mer. Scrapbookingen har fört mig samman med 8 tjejer och vi har så himla roligt ihop. Jag startade en studiecirkel i Scrapbooking förra hösten och det är då vi träffas och jaa... Den som inte haft en cirkel med sina vänner vet inte vad hon går misste om.

S är en Scrappvän som kommit att bli en väl förtrogen vän. En härligt spontan, varm person som hänger på om hon kan. Hos henne dyker jag in i bland och fikar något jag aldrig gjort förr i mitt liv. Jag är inte så bra på det här med att vara spontan men jag jobbar på det.
För mig är det viktigt att jag känner mig trygg och det gör jag hos henne. Det gör jag med alla mina vänner. Det är därför de är så underbara och det är därför som de finns kvar i mitt liv.

Det är ett bra nätverk jag nu byggt upp. Ett värdefullt och tryggt. Och det känns jätteroligt för första gången i mitt liv att ha dessa vänner omkring mig. Jag tror inte jag vill vara ensamvarg längre. Nu är jag med i flocken och det känns oerhört tryggt.

Så till alla sporadiska, riktiga, oriktiga, främmande...alla helt enkelt:

TACK för att ni finns alla mina underbara vänner!!!

Kramen på just dig!!!