Det finns en orsak till allt...

Så var det ny vecka och måndag igen. Den sista dagen dessutom i månaden och det innebär som alla andra månader - räkningar. Suck... Jag tycker verkligen inte om det. Innan helgen så sa jag till min man lite fint att "jag vill inte prata räkningar nu för det kommer att förstöra hela min helg och det vill jag inte." Han respekterade det men idag fanns det då ingen återvändå längre.

Så nu är räkningarna betalda och som vanligt finns det knappt pengar kvar till mat. Och sjuka har vi inte råd med att bli. Nya skor? Faktiskt inte. Fröken J får ha sina klädda skor ett tag till (jag med för den delen) och det blir inga nya till skolavslutningen heller tror jag. Då får det ske ett under. För det är så vi har det. Snålar hela tiden. Räknar, vänder ut o in på pengarna för att få de och räcka länge. Vi har haft turen att barnen fått ärva en hel del kläder till både Fröken J & Herr A och utan det vet jag inte hur det skulle gått. Det är så tacksamt att få ärva. Jag har av de kunnat sy om en del till Fröken J och ja, då blir det ju nytt för henne.

Både min man och jag har varit a.lösa hela vintern. Han med a.kassa och jag med Aktivitetsstöd. Och låt mig säga så här: Utan våra föräldrar & underbara vänner hade det inte gått. Våra föräldrar har gett oss ovärderlig hjälp och våra vänner har kanske inte hjälpt oss ekonomiskt men med att stötta oss psykiskt. Kanske inte alltid medvetet men ändå. Sen är det så att det inte alltid har gått ihop ändå. Vi har fått offra nått. Jag har fått offra saker jag aldrig trodde jag skulle behöva offra. Jag har sålt minnen (ärvda guldsmycken) för att få pengar till räkningarna & mat. För det är det det har handlat om. Att klara livhanken. Få det att gå runt när det egentligen inte gör det. Men det var oerhört smärtsamt att behöva göra det. Hela vägen hem så grät jag bittert men vi kunde äta den månaden också och det är det som räknas. Jag har en underbar vän som sa till mig att köpa tillbaks smycket, jag kunde få pengar av henne till det som jag sen kunde betala tillbaks - vilket jag hemskt gärna ville, tro inget annat. Men i verkligheten så skulle jag inte kunna betala tillbaks så fort som jag velat och då avstod jag. Jag sa inget bara tackade för omtanken hon gav. Den värmde verkligen och kom från en sann vän. Jag har ett par sådana vänner men Du vet vem Du är!! Och du är speciell...

Så har vi haft det hela tiden sen ett år tillbaks. VARJE månad. Likadant. Vänt på varenda korvöre. Vi har gnatat, gnetat, strävat och kämpat HELA sommaren, hösten, vintern och nu våren. Och det kan jag tala om att det har satt sina spår. Både på mig & mannen. Att vi överhuvudtaget fortfarande är gifta é ett litet under i sig för det har fan i mig inte varit lätt. Vi har inte kunnat unna oss något. Ingen resa, kläder, saker... allt har fått ge efter. Allt som kunnat -har gått till barnen. Varje gång barnen skulle på utflykt med skolan och ska haft peng med sig så har jag haft ångest över att inte kunnat ge dem det. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig till söms för att det inte gått ihop. När det fattas 2000 eller 3000. När ångesten river i bröstet och trycket i huvudet är så stort så du inte kan somna för man vet inte hur man ska lösa det.... Hur vi ändå har lyckats ja det fattar vi knappt själva. Men det har kostat på. Det är inte en enkel situation.

Så läser man då en kommentar till ett inlägg jag gjorde för ett tag sen. Anonym sa: "jobbar inte du???? bara nöjen hela tiden tror fan att livet leker då???"

Jag vart helt ställd när jag läste det. Hur kan man ens säga så utan att känna mig. Känna till HELA min situation. Och vad menar Anonym med "...bara nöjen hela tiden..."??? Det enda nöje som jag gjort på sista tiden är scrappat. Ja just det - jag var ju i Stkh men det kan jag tala om för den som för bok. Den har jag inte betalt än. Jag ska. Så fort pengarna räcker. Och min vän som jag ska betala till är så storsint så hon sa det själv. Och javisst ja, jag var ju på scrappträff & mässa för ett tag sen. Men den fick jag av min vän Anna så det gick inte heller... Och det där med att "...tror fan att livet leker..." Ja allt är ju relativt i och för sig men jag vet inte om man kan kalla vårt senaste år för att livet har lekt för oss. Isådana fall har det varit en grym lek som du gärna får ta över...

Jag vet inte vem Anonym är - men jag undrar just varför man läser en blogg som man uppenbarligen inte har mycket till övers för. Verkar konstigt tycker jag. Men det är just det - det finns konstiga människor. Människor som man aldrig blir klok på.

En sak är positivt dock. En sak har jag lärt mig denna tid vi genomgått med ekonomiskt trångmål - ta vara på det man har. Kan jag göra nått av det jag har? Hur drygar vi ut maten? Kläderna - kan jag sy om de? Finns det nått vi kan göra tillsammans som inte kostar nått vesäntligt?...

Det är nog tur att jag är en sån positiv människa i grund och botten. (Även om jag fick ett flipp på mannen i vintras, för även den mest positiva av människor har sina dalar.) Jag försöker alltid se nått positivt i saker å ting. (Kan dock inte se nått som helst positivt med Anonyms kommentar...) Det har hjälpt många gånger och livet blir så mycket lättare om man ser det i dur istället för moll.

Nåja, nu ska jag gå till sängs...

Ska du kommentera nått - säg nått snällt eller scrolla till nästa blogg!!

Kramen

Scrapphelg i Stkh

Vilken underbar helg jag haft i Stkh.

Jag och min kompis S åkte tåget på fredags eftermiddag och Anna hämtade oss vid stationen. Vi gick inte fel håll denna gången på stationen utan kom rätt med en gång vilket underlättade en hel del. Förra gången kom vi helt fel och fick gå med våra tunga väskor extra långt. (I landsproblem jag vet...) Kände oss då som två turister från bondvischan i söder, suck ja... En sak var vi överens om dock jag & S -nästa gång åker vi första klass igen. Det gjorde vi förra året men inte i år. Förra året hade vi stora, breda säten, fri tillgång till frukt & kaffe, AC i kupén, lung & ro. I fredags var det trångt, varmt, syrefattigt, svettigt, skrikiga barn & kallt kaffe... Som sagt - nästa år blir det första klass, det är de värt de extra kronorna man betalar!!!

Väl hemma hos Anna satt vi och pratade en lång stund om ditt & datt. Hon fick några små presenter som vi hade haft med oss. S hade köpt ett sånt där fint hjärtan i vitmålad trä i Shabby Chic-stil att hänga nånstans inomhus. Av mig fick hon lite band & spetsar. Sen hade jag & S gjort en receptbok till Anna som vi självklart hade scrappat. Scrappat både recept & omslag. Vi vart nöjda med den och Anna vart glad. jag hade små presenter till hennes små men de sov redan då. När jag sen går in där jag skulle sova så ligger det på sängen en stor & en liten badduk och på de ligger en liten chokladpralin. Precis som på hotell - så mysigt!!! Och välkommnande!!!

Lördagen då. Ja först väntade vi ut att Annas man & barn skulle åka ut med båten tillsammans med kompisar. De skulle sova i den. (Vilket hade gått bra med tanke på det busväder som var i skurarna mellan solglimtarna...) Vi gjorde lunch och sen förberedde vi middagen. Min favorit: Marokansk kyckling, Tabouleh, Hummus, sallad & gott bröd. Till det drack vi jättegott rödvin. Men det var först vid 7 som vi åt middag.

Vid 2 kom det 3 kompisar till Anna som också scrappar. Vi hade gjort långbord och satt där sen och scrappade till 1 på natten. Vi hade jättekul. Skrattade hysteriskt, pratade allvar, skrattade mer, drack och åt gott och scrappade som galna. Jag fick gjort hela 4 layouter!? Rekord!!!!

Alltså...det har varit en så otroligt skön helg! Förutom incidenten som hände idag när vi skulle åka hem... Fick en släng av panikångest å det grövsta och blev helt kallsvettig. Anna löste det hela med att köra oss till Södertälje så vi tog tåget därifrån. Kände mig så dum. Hon hade ju sett fram emot en timme ensam hemma & mysa innan hennes man & barn kom hem och så fick hon köra oss istället. Men hon försäkra mig om att det var ok, och jag vet att hon mena det. Men det gör henne bara mer speciell för mig. Hon är verkligen en unik kompis -det är alla på sina egna sätt- men hon är och kommer alltid att vara lite extra speciell för mig. Hon förstår mig som få gör...

Vad som hände när jag kom hem har jag redan skrivit om och däremellan har vi haft Mors Dag fika.

Kramen

Mors Dag

Idag är det min dag, alla mammors dag - Mors Dag. Jag har ju spenderat helgen i Stkh i goda vänners lag och haft toppenkul, jag spenderade de första timmarna av dagen på tåget hem till Gbg. Väl hemma så möttes jag av två ivriga barn & en glad man. Kom knappt innanför dörren förrän jag hade båda barnen i famnen. Pussar & kramar avlöste varandra och sen gick vi upp. Jag fick se vad Herr A köpt igår. En ny LEGO Atlantis. Han var SÅ stolt när han sa att han köpte den för egna pengar. Sen fick jag massor av mer kramar. Förken J visade mig de nya filmerna som hon köpt - också hon hade köpt för egna pengar. Jodå minsann, här händer det grejer när mamma é borta...

När vi är i Herr A´s rum så säger han lite viktigt - som bara han kan: "Kom nu mamma så ska du få se dina presenter. Vi har slagit in en väldigt speciell kaffekopp till dig". Fröken J ser förtvivlad ut i soffan när vi går förbi. Det är ju inte direkt först gången Herr A säger vad det är i en present utan att veta om det själv eller att det är meningen. "Vad sa han mamma?" Jag räddade situationen lite snabbt med att le stort och säga: "Han sa att jag skulle titta på de speciella presenterna som ni slagit in!" Tror hon köpte det men är inte helt 100 på det...

Nåväl. Ut till köket och där stod det på bordet en stor present, en fin röd ros i röd kruka, småpaket som de gjort själva och ett Mors Dag kort. Jag blev så paff. Det kan låta konstigt men jag och min man har varit tillsammans i 16 år i april i år, gifta i 3 och jag kan räkna de saker jag fått av honom på en hand. Alltså jag är inte direkt bortskämd med det. Och faktum är att det numer gått så långt att jag bryr mig inte jättemycket. Fast sen barnen kom in i våra liv och ju äldre de blir dessto viktigare är det. För härom året blev vår dotter så himla lessen när hon inte hade nått. "Alla andra har nått mamma men inte jag." Ändå fick jag den finaste present av henne då. En dikt hon skrivit själv. Jag bara älskar hennes små dikter som hon knåpar ihop. De är äkta, naiva och helt underbara!!! Det bästa man kan få!!! Hur som haver...

Idag fick jag ett armband som lilla Herr A gjort alldeles själv. Två små pärlplattor som han gjort. Den blågula var en fisk som simmade i vattnet och den andra var en pärlplatta. Ok... Fröken J hade gjort en pärlplatta som "påminde mig som en cdskiva" en struts. Och den påminde mig om "Pipmysteriet på Kolmården". Det är en cdskiva som hon köpte när vi var på just Kolmården 2006 och som hon fortfarande än idag lyssnar på varje kväll när hon går och lägger sig... Den stora paketen var en jättefin tekopp och fat. Just en sån tekopp som jag sett och ville ha. vit med rosaröda rosor på. Fröken J hade sett den och kommit ihåg att jag sagt att "den vill jag ha!". Gullunge!! Herr A hade valt blomman. Mäkta stolt över det. Vad som impade mest på mig (men det sa jag inte högt så klart) var att mannen - min man- hade tagit fram strykjärnet ur min garderob och strukit pärlplattorna. Bara det gjorde hela dagen komplett. Än finns det hopp...

Sen åt vi tacos! En helt underbar Mors Dag och avslutning på en underbar helg.

Kramen till alla mammor därute!!!!!

Min älskade familj...

Fotot är 3 år gamalt men ändå, min familj. Utan de är mitt liv inte helt. De är orsaken till att mitt liv har en mening...

Kramen

Knappar & spets

Gårdagen spenderade jag tillsammans med min mamma och hennes kusin. Vi åkte en tur till tygriket Kinna, Skene & Fritsla. Vi var väl där vid halv 11 tiden och kom hem vid 5. Det är alltid väldigt roligt att åka dit med mamma. Det har jag alltid tyckt. Jag har en hel del åsikter om min mamma - inte alltid helt snälla men detta med att sy är något vi har gemensamt och det tror jag bidrar till att det alltid blir lyckat med våra resor till Kinna.

I bilen ner dit så slog det mig, att när de är borta (mamma & hennes kusin alltså) vem ska jag då åka med?? Syrran? Skulle inte tro det. Hon sydde in sin tumme i handen i syslöjden i 7:an och där har den suttit sen dess. Mina kompisar??? Kanske... Numer så är det ju inte bara för tygerna som jag åker dit. De har ju så mycket annat som man kan ha till scrappingen så... ja..

Väl där nere så åkte vi som vnaligt till Skroten först. Där hitta jag inget speciellt först. Köpte lite spets & band bara. Vidare åkte vi till alla de ställen som vi brukar. Vid varje ställe så blev det inköpt av knappar, spets & band... Nu är det ju så att de som känner mig VET att jag definitivt INTE behöver sånt. Har redan sånt i massor - men det är ju så förgjordat kul att köpa OCH använda och billigt dessutom så ja... Det gick som det gick.

Sen slutar dagen som den alltid gör - en sista tur till Skroten och då hitta jag helt plötsligt massa fina tyger. Aulikke, ja hon heter så och hon har jobbat där i säkert 30 år. Jag minns henne sen när vi åkte när jag var 12 år. Helt galet men faktiskt. Nåväl, hon visa mig en del fina tyger och jag köpte två av de. Jag ska sy toppar till Förken J. De kommer att bli jättefina. bilder kommer senare.

På hemfärden hitta vi inget matställe utan stannade vid burger king vid Delsjömotet. Helt sjukt. Men var tog alla goda fik vägen?? Jag menar de som har a´la Carte. Det finns typ inga kvar längre bort. Vi har alltid haft Källarbacken (underbart namn eller hur?) som favvoställe men det har sen länge slagit igen dörrarna. Trist...

Väl hemma så hade jag fått post. Tråkig post. Post som ger mig rysningar över hela kroppen. Jag tog brevet och gömde det i garderoben. Jag tänker inte öppna det förran på måndag. Det är säkert något med dåliga nyheter i och jag vill inte förstöra min kommande helg genom att läsa det nu. Jag hatar sån post. HATAR!!!

Idag ska jag & S äntligen åka till Stkh och min vän Anna. Ja jag kan lika väl skriva hennes namn full ut. Det finns ju en del Annor att välja mellan i Stkh så jag tror inte det gör nått. Hur som helst. Vi ska scrappa hela helgen. Vi åker i eftermiddag och åker hem söndag förmiddag. Hela lördagen ska vi scrappa. Hon har skickat bort man & barn och sen kommer några kompisar till henne där och så sitter vi där och scrappar till fingrarna blör...eller ryggen säger stopp. Hoppas det blir fint väder så vi kan sitta ute i trädgården och fika - det gjorde vi förra året och det var så mysigt. Jag längtar verkligen. Ska bli skönt att få komma hemifrån ett tag och bara vara. Göra det jag helst vill och det tillsammans med goda kompisar. Det kan faktiskt inte bli bättre.

Kramen

Posten? Vad det var? Försäkringskassan, vad annars orsakar sån ångest...

Vårfest & ösregn...

Idag har regnet hängt tungt över våran del av Sverige. Det har ömsom regnat, duggat, öst ner & t.o.m haglat. Just som kompisen dök in i bilen för en färd till Kungälv så öppnade sig himlen och det bara vräkte ner & sen kom haglet. Vi vart lika förvånade båda två.

Vi åkte till Scraplyckan där jag skulle hämta min lilla YouDo minibag som jag beställt. Köpte faktiskt inget mer än bara den -olikt mig men så var det. Kompisen köpte dessto mer. Alltså det är rent omöjligt att gå in i en scrapaffär och gå därifrån med varor för under trehundra minst. Om man inte har skygglapparna på, hörselskydd och tejp över munnen. Då går det nog rätt bra faktiskt skulle jag tro. Idag sluta det på 109 kr för mig. Tror det är rekord...

Sen hem och lämna av S. Vi ska till helgen upp till min bästa vän i Stkh på scrapträff så vi har en hel del omstuvning att göra i våra väskor... Jag hämtade iallafall barnen och åkte hem. Senare på kvällen -18.00 för att vara exakt så bar det av till Idrottsplatsen på vår ort där Förskoleklassen hade anordnat en vårfest för allas familjer. DÅ kom solen fram och börja värma upp alla. Vi hade jätte trevligt. Gjorde några lekar, grillade korv och bara pratade. På vår skola så har de delat in förskoleklassen i två grupper. A & B. Till hösten när de börjar ettan så ska de bli en gemensam klass så detta var ett ypperligt tillfälle att se de andra föräldrarna och även barnen så man vet vilka de är. En jättetrevlig & mysig avslutning på kvällen.

Nu väl hemma så var det bara att uppdatera sig på de bloggar jag följer - en av de hade äntligen fått sitt efterlängtade först barn Grattis till Katrin & Bingo!!. Kolla av mejlen och förståss - nu ska jag in på Facebook. Sen ska jag krypa till kojs. Imorgon blir ännu en rolig dag.... Vad det blir då får ni reda på då.

Kramen

Dagboken

Jaha, så har jag då gjort min andra dagbok. Fast denna gång så är det i annat format. Min vän A (kan ni gissa vad hon heter i verkligheten??? Ni får tre gissningar...) gjorde förra i något större format än vi brukar ha och det känndes bättre så det gjorde jag också nu.

Vi -jag & A träffades på Åsa Folkhögskola 1993 och har sen dess gått från kompisar till bästa vänner. Vi gick där två år och andra året fick vi höra talas om hur två kompisar som bodde långt ifrån varandra skrev dagbok tillsammans och skickade den emellan sig. De turades om att skriva en vecka var. A och jag bestämmde oss för att det var ju en kul grej för oss. Jag bor på västkusten och hon på ostkusten i Stkh.

Då köpte vi postens skrivbok med naturpapperssidor i och röd spiral. De hade vi i flera år.

Sen slutade posten tillverka de och vi provade på olika format och skrivböcker men vi trivdes inte riktigt så bra med nån av de som med postens. Så härom året så kom Bind-It-All:en ut som verktyg i Scrapbooking. Den köpte vi ihop och sen dess binder vi in våra egna böcker. Det blir mycket roligare ochjag tror också billigare i längden. Det är lite trixigt innan man lär sig med som sagt det är bara att prova sig fram och snart får man fason på det. Jag har precis med denna dagbok lärt mig hur jag ska binda in spiralen utan att man river upp händerna varje gång man ska bläddra i den.

I början så skrev vi verkligen en vecka i taget och skickade den. Sen har det blivit veckor emellan och nu mer 2-3 månader emellan. Ganska lustigt men varje gång nån av oss har haft den för länge så brukar man få ett litet sms "var e´dagisen?" och då vet man att nu är det dags. Och varje gång den kommer så blir man lika entusiastisk & glad. Det är lustigt för A säger samma sak. "När den kommer så städar man undan allt man ska göra. Gör en kopp kaffe och sätter sig i lung & ro och läser den". Och hon har rätt. Det är så roligt att läsa varje gång.

Vi träffas så där 2-3 gånger per år och tja det händer ju en massa under den tiden och med dagboken behöver man aldrig berätta vad som hänt för vi vet redan. Numer så finns ju Facebook, bloggar och ja man kan hålla kontakten på så vis. Men inget går upp mot dagisen. Sen är halva nöjet att titta på alla bilder som vi klistrar in. På barnen, små seriestripes, tokiga tips you name it! allt kan klistras in. Jag minns en dagbok där A hade gjort ett collage med bilder på barn från elloskatalogen och fått till en liten saga. Hysteriskt rolig!!!

Jag hoppas verkligen och tror att vi kommer att fortsätta med denna tradition. Vi har i år hållt på i 16 år och under den tiden har det varit allt från husköp, förlossningar, graviditeter, operationer, ups & downs, vi har "skällt" på våra män & jobbet, älskat våra barn & hobbies... Mycket har vi skrivit av oss inom de bokpärmarna och det är där det stannar också. Det är bara för våra ögon att läsa. Det är jag noga med - då jag har en nyfiken fröken j som gärna vill läsa. Ofta får hon dock titta på bilderna för hon tycker det är kul att se hur A´s små busungar växer.

Jag minns en gång när A skickade dagisen UTAN foton i. Alltså det vart ett sånt trauma. Inga bilder, bara massa text. SÅ tråkigt. Det förlåter jag inte...typ kanske...i nödfall...ja ok då! Men inte igen sa jag till henne. Hahaha...

Kramen