En dödsanonns, hur gör man det? Ja, jag ska ju inte göra själva anonnsen det gör ju syrran och hennes familj men jag vill gärna visa mitt deltagande genom att sätta in en anonns jag med. Från mig, mannen, Fröken J & Herr A. För S-A betydde så mycket för alla oss också. Det var ju genom honom jag fick mina stora barn C & E - jag har alltid räknat syrrans barn som mina och tvärtom...
Jag vill visa världen att hennes förlust av sin man är vår förlust också. Inte alls som hennes, det kan ingen mäta sig med, men det känns tungt för oss också.
Jag städade i mitt rum idag och hittade bilder från Statisterna som mannen lagt på mitt bord att sortera ut. Däribland fanns en bild av en stilig äldre man i smoking 75+.... en titt på bilden och jag fick tårar i ögonen. Varför fick inte S-A leva till 75+? han har ju barn under 18 år. Det borde inte få vara lagligt att dö vid 55 års ålder, att behöva bli änka när man är 45 år, att bli utan sin pappa när man är 12 & 16....
Livet är så jävla orättvist, varför???
När jag sa till min mamma att jag ville sätta in en anonns i GP så sa hon snabbt "Åhnej det gör man inte. Då är man ju ovänner och det är vi ju inte." När jag sa det till begravningsentreprenören så sa han att så är det inte längre. Det var så förr och ja, min mamma är ju 79 år iår. Då bestämmde jag mig för att jag visst tänker sätta in en anonns. För jag sörjer jag med. För min syster, C & E och för vår del...
Det blir en liten, men hur gör man? Vad ska det stå? Jag har en liten aning om det, får se om det blir bra...
Kramen
lördag 31 juli 2010
Grå trist dag...
...har det varit hela dagen. Min man har haft städ dille hlea dagen och jag har hjälpt till....med mitt rum. Efter att han dammsugit över garderoberna och under sängen. Sen har jag städat rummet. Till mitt försvar får jag ju tillägga att jag brukar inte dammsuga under sängarna - det gör min man. jag har problem med ryggen som gör det svårt att vara på knä och dammsuga under möbler som typ sängar.... jaja jag vet, men det är faktiskt sant.
Annars så har det varit gråtrist väder ute hela dagen och det lär inte bli bättre imorgon då det inväntas regn. Suck ja, det är väl den svenska sommaren antar jag. Fy fabian!!
Humöret är dessutom sämre än sämst...mitt tålamod har försvunnit ut genom fönstret, jag får inget gjort. Syrran skrev på sin blogg att hon är i ett vakum och det känns så här också. Har massor jag borde göra/få gjort men inget händer. Jag bara är liksom.. Kommer mig inte för att göra nått. Sitter bara inne. Inte för att jag känner för att gå ut och show off direkt ändå men det finns ju andra som vill. Tur att det finns kompisar runt omkring som de kan leka med när mitt humör tryter. Jaja, det blir väl bättre nån gång...
Kramen
Annars så har det varit gråtrist väder ute hela dagen och det lär inte bli bättre imorgon då det inväntas regn. Suck ja, det är väl den svenska sommaren antar jag. Fy fabian!!
Humöret är dessutom sämre än sämst...mitt tålamod har försvunnit ut genom fönstret, jag får inget gjort. Syrran skrev på sin blogg att hon är i ett vakum och det känns så här också. Har massor jag borde göra/få gjort men inget händer. Jag bara är liksom.. Kommer mig inte för att göra nått. Sitter bara inne. Inte för att jag känner för att gå ut och show off direkt ändå men det finns ju andra som vill. Tur att det finns kompisar runt omkring som de kan leka med när mitt humör tryter. Jaja, det blir väl bättre nån gång...
Kramen
fredag 30 juli 2010
En overklig dag...
Idag följde jag med min syster, C & E till begravningsentreprenören. Här i vår lilla ort finns det en sådan. Eller ja, de har kontor här iallafall - utan luftkonditionering....puh!!
Jag frågade om hon ville att jag skulle följa med och det ville hon så då gjorde jag det såklart. Tänkte först att jag inte skulle säga så mycket men ja, jag är inte riktigt så som person. Däremot passade jag mig för att säga för mycket som kunde "lägga ord" i mun på de. Jag menar det är ju deras pappa/make som gått bort, det är ju deras begravning/planering. Jag ska ju vara stöd inte sitta där och vara med att bestämma. Tyckte att det gick bra.
Sen är ju hela detta totalt overkligt. Att sitta där och titta på kistor, urnor, vad ville de ska stå i dödsanonnsen, kaffe efter eller inte, klädsel... Så mycket och så många val.... Och grejen är ju det att vi alla tänker/tycker olika. Det finns en sak som jag reagera på och det tänker jag faktikst fråga henne hur hon tänker om det och varför. För mig är det så självklart men jag vet att hos andra är det inte det. Vad det är? Ja, det får jag nog ta med sis först innan jag skriver det här i.
Hur som helst så är jag säker på att det blir en fin begravning i slutänden...om man nu kan säga så....
Kramen
Jag frågade om hon ville att jag skulle följa med och det ville hon så då gjorde jag det såklart. Tänkte först att jag inte skulle säga så mycket men ja, jag är inte riktigt så som person. Däremot passade jag mig för att säga för mycket som kunde "lägga ord" i mun på de. Jag menar det är ju deras pappa/make som gått bort, det är ju deras begravning/planering. Jag ska ju vara stöd inte sitta där och vara med att bestämma. Tyckte att det gick bra.
Sen är ju hela detta totalt overkligt. Att sitta där och titta på kistor, urnor, vad ville de ska stå i dödsanonnsen, kaffe efter eller inte, klädsel... Så mycket och så många val.... Och grejen är ju det att vi alla tänker/tycker olika. Det finns en sak som jag reagera på och det tänker jag faktikst fråga henne hur hon tänker om det och varför. För mig är det så självklart men jag vet att hos andra är det inte det. Vad det är? Ja, det får jag nog ta med sis först innan jag skriver det här i.
Hur som helst så är jag säker på att det blir en fin begravning i slutänden...om man nu kan säga så....
Kramen
GRATTIS E 12 ÅR!!!
Igår fyllde min lilla systerdotter E 12 år. Jag & mina barn pkte upp till henne vid 11. Då sjöng vi för henne och sen fick hon en present. Ett linne med "Dead by April" loggon på och hon blev riktigt glad vilket gjorde mig varm i hjärtat av att se. Hon fick den i form av en bild i ett kort. Jag beställde den via deraas hemsida och så snart den kommer så ska hon få den i hand.
Syrran och E åkte sen ut för att kolla på Mountainbike till henne och vi som var kvar städade huset och efter det så åkte jag, min mamma och Fröken J ut och handlade mat på Willy´s till kvällens grillning. När vi kom hem så gjorde vi en skattjakt åt E och när hon kom hem fick hon gå på jakt. Vid varje ledtråd så låg det chokladbitar och i slutet så fanns present nr 2: Ett presentkort på 200kr på JC. Hon vart nöjd.
Tunga regnmoln till trots så vart det grillning och mys med familjen på deras altan. Min storebror och hans lilla tjej på 2år kom och vid ½5 hämtades min man upp och alla njöt vi av god mat och bara samvaro. Det fattades ju dock en person... Men detta till trots så hoppas jag att E är nöjd med sin 12års dag. Saknaden efter hennes pappa kommer alltid att finnas där. Enda trösten är att han inte längre pinas, fast det är en klen tröst i vissa lägen...
Kramen
Syrran och E åkte sen ut för att kolla på Mountainbike till henne och vi som var kvar städade huset och efter det så åkte jag, min mamma och Fröken J ut och handlade mat på Willy´s till kvällens grillning. När vi kom hem så gjorde vi en skattjakt åt E och när hon kom hem fick hon gå på jakt. Vid varje ledtråd så låg det chokladbitar och i slutet så fanns present nr 2: Ett presentkort på 200kr på JC. Hon vart nöjd.
Tunga regnmoln till trots så vart det grillning och mys med familjen på deras altan. Min storebror och hans lilla tjej på 2år kom och vid ½5 hämtades min man upp och alla njöt vi av god mat och bara samvaro. Det fattades ju dock en person... Men detta till trots så hoppas jag att E är nöjd med sin 12års dag. Saknaden efter hennes pappa kommer alltid att finnas där. Enda trösten är att han inte längre pinas, fast det är en klen tröst i vissa lägen...
Kramen
onsdag 28 juli 2010
Inlägg på Fb...
Läste just något som fick tårarna att rinna igen. Det var på Facebook. Syrrans status och ett svar hon fått från sin yngsta dotter...
"Mamma pappa VAR min kung/hjälte och du E min drottning/hjälte. Nu e det vi tjejer kvar och vi måste göra pappa stolta över oss. Det är inte bara att gråta och ha sorgen hos oss Det är även VI som går igenom det.
Pappa kom tillbaks...(hjärta)"
Denna underbara lilla tjej fyller 12 år imorgon. Vilken födelsedag... Vi tänker iallafall försöka göra den så bra det nu går. Att tre dagar innan förlora sin pappa måste vara.... Jag saknar ord faktiskt. Det borde inte få vara så att livet får vara så orättvist och ändå...jag vet ju att det är det ibland. Men man tror ju alltid att man själv inte ska bli drabbad eller hur... Fast så hinner verkligheten ikapp...
Kramen
Herr A & döden...
Igår var det så dags att berätta för Herr A om vad som hänt. Jag berättade ju för min man & Fröken J redan i måndagskväll men jag ville inte berätta för Herr A och sen bara gå därifrån och inte finnas till för alla hans frågor....hm...ja...
Så igår när jag väl kom hem för att hämta alla och dra vidare upp till sis så bad jag Fröken J pausa Wii spelet. Bad Herr A komma till mig och som alltid så måste man säga till honom att
"Titta på mig när jag pratar med dig"
"Du vet S-A"¨
"Jaa"
"Han har ju varit sjuk länge och varit på sjukhus"
"Ja"
"Nu var det så att han dog igår kväll"
Hela hans ansikte blev i en min som bara han kan ge. Lilla Herr A. Han tittade på mig.
"Varför då?"
"För han var ju sjuk och nu orkade han inte mer"
"Men moster då?"
"Moster orkar vet du. moster klarar sig alltid"
"Men, var är han nu då?"
"Han är i himlen nu, bland molnen och hos morfar"
"Men då är han ju överallt mamma"
"Ja det kan man säga..."
Sen prata jag lite om att nu när vi skulle åka upp till moster så kanske de är lite ledsna men det är inget farligt. Herr A titta omväxlande på mig och tv:n. Intresset avtog och jag vet inte om han hörde nått. Så helt plötsligt när jag skulle liksom andas lite så sa han.
"Är det slut nu mamma?"
"Vad menar du?"
"Ja, har du berättat klart nu?"
Tydligare än så kan det ju inte bli. Jag log mot honom och sa att det hade jag. Han är så god.
När vi sen kom hem till moster sprang han som alltid rakt i famnen på stora kusinen C och kramade henne hårt och länge. Moster kramade han också och sa högst bekymrat:
"Moster S-A han dog. Och på din semester också!"
Hahaha...jaa, vad ska man säga. Han är så befriande ibland min son!!
Kramen
Så igår när jag väl kom hem för att hämta alla och dra vidare upp till sis så bad jag Fröken J pausa Wii spelet. Bad Herr A komma till mig och som alltid så måste man säga till honom att
"Titta på mig när jag pratar med dig"
"Du vet S-A"¨
"Jaa"
"Han har ju varit sjuk länge och varit på sjukhus"
"Ja"
"Nu var det så att han dog igår kväll"
Hela hans ansikte blev i en min som bara han kan ge. Lilla Herr A. Han tittade på mig.
"Varför då?"
"För han var ju sjuk och nu orkade han inte mer"
"Men moster då?"
"Moster orkar vet du. moster klarar sig alltid"
"Men, var är han nu då?"
"Han är i himlen nu, bland molnen och hos morfar"
"Men då är han ju överallt mamma"
"Ja det kan man säga..."
Sen prata jag lite om att nu när vi skulle åka upp till moster så kanske de är lite ledsna men det är inget farligt. Herr A titta omväxlande på mig och tv:n. Intresset avtog och jag vet inte om han hörde nått. Så helt plötsligt när jag skulle liksom andas lite så sa han.
"Är det slut nu mamma?"
"Vad menar du?"
"Ja, har du berättat klart nu?"
Tydligare än så kan det ju inte bli. Jag log mot honom och sa att det hade jag. Han är så god.
När vi sen kom hem till moster sprang han som alltid rakt i famnen på stora kusinen C och kramade henne hårt och länge. Moster kramade han också och sa högst bekymrat:
"Moster S-A han dog. Och på din semester också!"
Hahaha...jaa, vad ska man säga. Han är så befriande ibland min son!!
Kramen
tisdag 27 juli 2010
Måndag 26 juli (Extremt långt inlägg)
En del säger att det finns en mening med allt som sker. Jag har ingen kristen tro direkt men jag tror på ett liv efter döden ioch för sig. Men det som hände denna dagen, alla incidenter, kan jag inte förklara. De bara hände. Om det fanns en mening med de? Jag tror faktiskt det!
Min familj hade bestämt att vi skulle till Aröd denna dagen och bada. Men jag drog mig liksom för att göra det. Klockan blev 10/11 och jag tyckte att då var det liksom försent. Ska man ha bra plats där så får man vara där ute vid typ 10. Så jag sa till en väldigt bevsiken Fröken J att "vi gör det imorgon istället" "Mamma lova det då" sa hon och jag lovade. Hm...
Mannen skulle jobba till efter lunch och sen bestämde vi att vi åker och spelar minigolf istället och sen äter vi ute på McDonalds. Så vi iväg till kungälv och minigolfbanan där. Allt frid & fröjd tills vi hade två banor kvar. Klockan var väl ca. 3 nått. Då ringer syrran. Tårarna i andra änden gjorde så magen knöt sig direkt. Jag förstod ju att nu var det dags. Vi hade kommit till den där dagen som ingen ville skulle komma. Hennes man höll på att försvinna från oss. "Du måste åka till barnen" fick hon ur sig "läkarna tror inte han överlever natten".
Ett dilemma uppstod direkt. Visst, jag åker till barnen men hon då. Vem är hos henne? Jag ville bara åka till henne. Men hon ville jag skulle till barnen. Så vi spelade två banor, köpte McD med oss hem, åkte hem, lastade av barn, man, mat och jag bytte byxor sen åkte jag upp till barnen. De stod som två frågetecken när jag kom. Eller som E sa lite fint: "men vad gör du här?" Ja det undrade jag med faktiskt. För syrran hade ringt de båda och sagt att hon blev kvar på sjukhuset för deras pappa var lite orolig. C & E var inte oroliga. Jag gick över till deras granne och pratade med J (mamman). Jag sa som det var och hon vart ju såklart lessen. Sen sa vi som så att om barnen (C & E e´bästisar med hennes barn) ville äta hos de så kunde de det. Och ville de sova där så gick det bra också. Jag sa att jag sover nog hos C & E ändå vilket fall som helst.
Sen kom problem nr2. Min man skulle ju iväg på tisdagen upp till Stockholm för att provfilma massa. Kommer visserligen hem på kvällen men om jag sover hos sis och min man åker tidigt på morgonen - vem tar mina barn? Det är då man ringer in mormor...
Så när jag visste att barnen skulle äta där och hade det bra så åkte jag in till Gbg för att hämta mormor. På vägen hem kom frågan igen och jag frågade mamma. "vill du att vi åker till syrranm?" "Jaa, det kan vi väl göra!" svarade hon. Jag funderade vilt. Skulle syrran bli arg om vi kom. Men vi kunde ju bara visa oss och sen gå om det var så... Vid den tanken fick jag nästan panik. Jag ville verkligen inte att hon skulle sitta där ensam. Jag hade pratat med henne innan på dagen vid flera tillfällen och hört hennes panik i rösten "Det är jobbigt det här" "han låter så" "det är hemskt att se denna kamp"... och vad hade hon för val. Hon är hans fru.... Men jag hade ett val. Jag är hennes syster, det är min plikt att vara hos henne. Det finns inget jag kan göra, men jag kan iallafall hålla om henne...
Vi svängde in på parkeringen, betalade och parkera. Tunga tysta kliv genom sterila korridorer. Till slut nådde vi hans rum. Där på en säng bredvid sin döende man sitter en spillra till syster och håller krampaktigt i en kaffekopp. vid sin sida sitter en sjuksyster och håller syrran om axlarna. Hon ser mig och mamma. sjuksystern reser sig och vi kliver in i rummet. Först ryggar jag liksom till inför synen som möter mig. Sen tittar jag ordentligt, för det är detta min syster har sett sen klockan 1 nått. En blek tärd man som kämpar för varje andetag han tar. Ögonen syns till hälften bakom halvslutna ögonlock, munnen halvöppen kippande efter luft, rosslar lite... En kamp som det på något underligt sätt ändå vilar ett lugn över. Jag kan inte riktigt förklara det...
Jag går fram till syrran och kramar henne hårt. Mellan alla tårar kommer det: "Var är barnen?"
Jag säger att "De har det jättebra. De äter tacos hos J & R. De har det bra. Jag ville bara inte att du skulle vara ensam"
Efter det så ringer M (sonen från ett tidigare förhållande som hennes man hade.) Han har en bilresa på 2-3 timmar och han säger att han just åkit. Syrran säger "Då hinner han inte" M svarar att ja, han gör ett försök iallafall. Han skulle inte hinna fram i tid.
Det går kanske 5-10 minuter av kämpande. Sen helt plötsligt tittar S-A upp och munnen gör rörelser som om han vill säga nått. Vad? VAD? Syrran får panik. "Vad händer? VAD ÄR DET SOM HÄNDER?" Samtidigt som hon trycker på knappen så springer jag barfota ut i korridorren, runt hörnet och nästan skriker "Ni måste komma. Nån måste komma nu, NU!"
4-5 sköterskor kom rusande efter mig in i rummet. S-A drar ett sista andetag och sen är han borta. Syrran kvider, gråter, vill inte... Jag likaså...
Sköterskorna konstaterar att så är fallet, han är borta. Jag frågar för säkerhetsskull ändå... Men det är så. S-A har förlorat sin kamp om cancern och cancern vann ännu en seger mot männskligheten. Jag hatar sådana här matcher!!
Sen satt vi där. Vi tre och S-A. Syrran klappade honom ömt i det härjade ansiktet, pussade de insjukna kinderna och dränkte honom i tårar. Nu, hade han äntligen fått ro.
Lite senare åkte vi hem till syrran. Kallade in C & E från grannarna och de fatta ju innan de hunnit in. E skrek rakt ut. Sprang iväg och ville nog bara långt långt bort. C stod still. "Rör mig inte!" och så gick hon över till sin kompis mitt i mot. Där fann jag henne sen sittandes i hallen med kompisen bredvid och J & R runt om. Jag satte mig på deras trappa. C pratade, grät. Jag pratade lite jag med. Hur det varit. Vad/hur jag upplevt. C sa att "igår (söndag) så fråga ni mig om jag ville prata med pappa ensam. Jag tänkte att jag skulle göra det idag" Vid ett tillfälle sa också C att "jag sa hejdå till pappa för länge sen. Det där var inte min pappa som låg där." Låter kanske lite hårt men hon har på ett sätt rätt faktiskt. Senare under kvällen sa C till mig "jag är förvånad att jag tar det här så bra"
Jag svarade "Kanske för att du sörjde din pappa redan för länge sen."
C höll med.
E undrade över hur det gått till och jag berättade hur jag upplevt det. Jag berättade detta med att "...mamma frågade: Men barnen då? och då sa jag att de har de bra. De är hos J & R. Jag ville inte att de skulle vara ensam"
"Tror du pappa hörde det moster?" undrade E.
Jag tänkte efter lite och sen slog det mig. "Jaa, jag tror det faktiskt. Han hörde att ni hade det bra du & C och att mamma inte heller var ensam och då kände han nog att nu, nu var det dags att gå, för nu visste han att ni alla hade det bra. Det var dags för honom att släppa taget"....
Vid halv 8 körde jag mamma hem till mig och jag åkte tillbaks hem till syrran och hämtade henne och barnen och körde in de till sjukhuset igen. Nu var det dags för det slutgiltliga avskedet. Det som är det svåraste. Syrran & E gick in först. Senare berättade syrran att E hade gått fram till S-A, tagit honom om axlarna och bara skakat honom "pappa, vakna!!!"
Sen var det C´s tur. Och då kom M med sin mamma. Stackarn, han fick reda på det i korridoren av sköterskorna. Tårarna rann på honom...på alla oss....
Alla fick vi en stund ensamma med S-A. Jag hälsade från Herr A, Fröken J, min man, mormor, mina bröder, mina svärföräldrar...Jag sa att jag tyckte det var skönt att han äntligen fått ro, frid, att han skulle hälsa till min pappa, och att jag skulle fortsätta hjälpa hans döttrar så mycket jag kan och sis också så klart. Jag strök honom över pannan ner på kinden och gav honom en puss på kinden. Sen sa jag hej då och tänkte liksom gå ut när syrran kom in. Vi prata lite och gick sen ut.
Efter en sista stund tillsammans allihop i rummet med S-A så gick vi. Och det är ju det avskedet som är så svårt. När man vet att nu går jag och du blir kvar här. Men var? Inte i en varm & go säng utan helt tvärtom. Det är så svårt att gå de stegen, så jobbigt....
Väl ute på parkeringen, kunde jag snabbt konstatera att folk (inte så många men några) gick förbi på väg hem eller till något som om inget hade hänt. Och det är ju just det. Livet går vidare varesig man vill eller inte.
Vi åkte hem till syrran allihop. Satt och prata en stund och sen åkte M och vi gick och la oss. Hur vi sov vet jag inte. Ja, jag sov väl inget vidare men vem gjorde det en dag som denna....
Kramen
Min familj hade bestämt att vi skulle till Aröd denna dagen och bada. Men jag drog mig liksom för att göra det. Klockan blev 10/11 och jag tyckte att då var det liksom försent. Ska man ha bra plats där så får man vara där ute vid typ 10. Så jag sa till en väldigt bevsiken Fröken J att "vi gör det imorgon istället" "Mamma lova det då" sa hon och jag lovade. Hm...
Mannen skulle jobba till efter lunch och sen bestämde vi att vi åker och spelar minigolf istället och sen äter vi ute på McDonalds. Så vi iväg till kungälv och minigolfbanan där. Allt frid & fröjd tills vi hade två banor kvar. Klockan var väl ca. 3 nått. Då ringer syrran. Tårarna i andra änden gjorde så magen knöt sig direkt. Jag förstod ju att nu var det dags. Vi hade kommit till den där dagen som ingen ville skulle komma. Hennes man höll på att försvinna från oss. "Du måste åka till barnen" fick hon ur sig "läkarna tror inte han överlever natten".
Ett dilemma uppstod direkt. Visst, jag åker till barnen men hon då. Vem är hos henne? Jag ville bara åka till henne. Men hon ville jag skulle till barnen. Så vi spelade två banor, köpte McD med oss hem, åkte hem, lastade av barn, man, mat och jag bytte byxor sen åkte jag upp till barnen. De stod som två frågetecken när jag kom. Eller som E sa lite fint: "men vad gör du här?" Ja det undrade jag med faktiskt. För syrran hade ringt de båda och sagt att hon blev kvar på sjukhuset för deras pappa var lite orolig. C & E var inte oroliga. Jag gick över till deras granne och pratade med J (mamman). Jag sa som det var och hon vart ju såklart lessen. Sen sa vi som så att om barnen (C & E e´bästisar med hennes barn) ville äta hos de så kunde de det. Och ville de sova där så gick det bra också. Jag sa att jag sover nog hos C & E ändå vilket fall som helst.
Sen kom problem nr2. Min man skulle ju iväg på tisdagen upp till Stockholm för att provfilma massa. Kommer visserligen hem på kvällen men om jag sover hos sis och min man åker tidigt på morgonen - vem tar mina barn? Det är då man ringer in mormor...
Så när jag visste att barnen skulle äta där och hade det bra så åkte jag in till Gbg för att hämta mormor. På vägen hem kom frågan igen och jag frågade mamma. "vill du att vi åker till syrranm?" "Jaa, det kan vi väl göra!" svarade hon. Jag funderade vilt. Skulle syrran bli arg om vi kom. Men vi kunde ju bara visa oss och sen gå om det var så... Vid den tanken fick jag nästan panik. Jag ville verkligen inte att hon skulle sitta där ensam. Jag hade pratat med henne innan på dagen vid flera tillfällen och hört hennes panik i rösten "Det är jobbigt det här" "han låter så" "det är hemskt att se denna kamp"... och vad hade hon för val. Hon är hans fru.... Men jag hade ett val. Jag är hennes syster, det är min plikt att vara hos henne. Det finns inget jag kan göra, men jag kan iallafall hålla om henne...
Vi svängde in på parkeringen, betalade och parkera. Tunga tysta kliv genom sterila korridorer. Till slut nådde vi hans rum. Där på en säng bredvid sin döende man sitter en spillra till syster och håller krampaktigt i en kaffekopp. vid sin sida sitter en sjuksyster och håller syrran om axlarna. Hon ser mig och mamma. sjuksystern reser sig och vi kliver in i rummet. Först ryggar jag liksom till inför synen som möter mig. Sen tittar jag ordentligt, för det är detta min syster har sett sen klockan 1 nått. En blek tärd man som kämpar för varje andetag han tar. Ögonen syns till hälften bakom halvslutna ögonlock, munnen halvöppen kippande efter luft, rosslar lite... En kamp som det på något underligt sätt ändå vilar ett lugn över. Jag kan inte riktigt förklara det...
Jag går fram till syrran och kramar henne hårt. Mellan alla tårar kommer det: "Var är barnen?"
Jag säger att "De har det jättebra. De äter tacos hos J & R. De har det bra. Jag ville bara inte att du skulle vara ensam"
Efter det så ringer M (sonen från ett tidigare förhållande som hennes man hade.) Han har en bilresa på 2-3 timmar och han säger att han just åkit. Syrran säger "Då hinner han inte" M svarar att ja, han gör ett försök iallafall. Han skulle inte hinna fram i tid.
Det går kanske 5-10 minuter av kämpande. Sen helt plötsligt tittar S-A upp och munnen gör rörelser som om han vill säga nått. Vad? VAD? Syrran får panik. "Vad händer? VAD ÄR DET SOM HÄNDER?" Samtidigt som hon trycker på knappen så springer jag barfota ut i korridorren, runt hörnet och nästan skriker "Ni måste komma. Nån måste komma nu, NU!"
4-5 sköterskor kom rusande efter mig in i rummet. S-A drar ett sista andetag och sen är han borta. Syrran kvider, gråter, vill inte... Jag likaså...
Sköterskorna konstaterar att så är fallet, han är borta. Jag frågar för säkerhetsskull ändå... Men det är så. S-A har förlorat sin kamp om cancern och cancern vann ännu en seger mot männskligheten. Jag hatar sådana här matcher!!
Sen satt vi där. Vi tre och S-A. Syrran klappade honom ömt i det härjade ansiktet, pussade de insjukna kinderna och dränkte honom i tårar. Nu, hade han äntligen fått ro.
Lite senare åkte vi hem till syrran. Kallade in C & E från grannarna och de fatta ju innan de hunnit in. E skrek rakt ut. Sprang iväg och ville nog bara långt långt bort. C stod still. "Rör mig inte!" och så gick hon över till sin kompis mitt i mot. Där fann jag henne sen sittandes i hallen med kompisen bredvid och J & R runt om. Jag satte mig på deras trappa. C pratade, grät. Jag pratade lite jag med. Hur det varit. Vad/hur jag upplevt. C sa att "igår (söndag) så fråga ni mig om jag ville prata med pappa ensam. Jag tänkte att jag skulle göra det idag" Vid ett tillfälle sa också C att "jag sa hejdå till pappa för länge sen. Det där var inte min pappa som låg där." Låter kanske lite hårt men hon har på ett sätt rätt faktiskt. Senare under kvällen sa C till mig "jag är förvånad att jag tar det här så bra"
Jag svarade "Kanske för att du sörjde din pappa redan för länge sen."
C höll med.
E undrade över hur det gått till och jag berättade hur jag upplevt det. Jag berättade detta med att "...mamma frågade: Men barnen då? och då sa jag att de har de bra. De är hos J & R. Jag ville inte att de skulle vara ensam"
"Tror du pappa hörde det moster?" undrade E.
Jag tänkte efter lite och sen slog det mig. "Jaa, jag tror det faktiskt. Han hörde att ni hade det bra du & C och att mamma inte heller var ensam och då kände han nog att nu, nu var det dags att gå, för nu visste han att ni alla hade det bra. Det var dags för honom att släppa taget"....
Vid halv 8 körde jag mamma hem till mig och jag åkte tillbaks hem till syrran och hämtade henne och barnen och körde in de till sjukhuset igen. Nu var det dags för det slutgiltliga avskedet. Det som är det svåraste. Syrran & E gick in först. Senare berättade syrran att E hade gått fram till S-A, tagit honom om axlarna och bara skakat honom "pappa, vakna!!!"
Sen var det C´s tur. Och då kom M med sin mamma. Stackarn, han fick reda på det i korridoren av sköterskorna. Tårarna rann på honom...på alla oss....
Alla fick vi en stund ensamma med S-A. Jag hälsade från Herr A, Fröken J, min man, mormor, mina bröder, mina svärföräldrar...Jag sa att jag tyckte det var skönt att han äntligen fått ro, frid, att han skulle hälsa till min pappa, och att jag skulle fortsätta hjälpa hans döttrar så mycket jag kan och sis också så klart. Jag strök honom över pannan ner på kinden och gav honom en puss på kinden. Sen sa jag hej då och tänkte liksom gå ut när syrran kom in. Vi prata lite och gick sen ut.
Efter en sista stund tillsammans allihop i rummet med S-A så gick vi. Och det är ju det avskedet som är så svårt. När man vet att nu går jag och du blir kvar här. Men var? Inte i en varm & go säng utan helt tvärtom. Det är så svårt att gå de stegen, så jobbigt....
Väl ute på parkeringen, kunde jag snabbt konstatera att folk (inte så många men några) gick förbi på väg hem eller till något som om inget hade hänt. Och det är ju just det. Livet går vidare varesig man vill eller inte.
Vi åkte hem till syrran allihop. Satt och prata en stund och sen åkte M och vi gick och la oss. Hur vi sov vet jag inte. Ja, jag sov väl inget vidare men vem gjorde det en dag som denna....
Kramen
Söndagen den 25 juli
Jag sitter och försöker komma ihåg hur/vad som hände i söndags. Hur allt började men minnet sviker. Jag vet att min syster ringde mig och sen var jag och C & E hos henne på sjukhuset. Eller om hon åkte med oss dit....
Sjukhuset hade ringt och sagt att nu andades han rossligt och var orolig, det var nog bäst vi åkte in. Så vi åkte och när vi kom in så hade de gett honom morfin och hans andning var lugn igen. Så bra den nu kunde vara.
Vi satt runt om hans säng. Han sov. Vi pratade, skrattade, grät om vartannat. Det var en bra stund och efteråt sa min syster att det kändes som om E hade tagit sitt farväl... Jag tror på nått sätt att C hade gjort det också.
Jag trodde att jag också hade gjort det...
Kramen
Sjukhuset hade ringt och sagt att nu andades han rossligt och var orolig, det var nog bäst vi åkte in. Så vi åkte och när vi kom in så hade de gett honom morfin och hans andning var lugn igen. Så bra den nu kunde vara.
Vi satt runt om hans säng. Han sov. Vi pratade, skrattade, grät om vartannat. Det var en bra stund och efteråt sa min syster att det kändes som om E hade tagit sitt farväl... Jag tror på nått sätt att C hade gjort det också.
Jag trodde att jag också hade gjort det...
Kramen
lördag 24 juli 2010
Blåbärsplockning...
Idag åkte vi ut till min storebror och hans familj i Mönlycke för att hälsa på och för att plocka blåbär. Det visade sig att det blev mer hallon än blåa bär men det gjorde inget.
Vi plockade så länge som min rygg tillät, alltså inte så länge som jag ville men ett litet tag iallafall. Det bästa är ju att jag kan gå ut
så många gånger jag vill ut i vår skog här omkring och kolla efter bär också. Hos min vän M var vi förra året och plockade hallon så henne kommer vi nog också att besöka.
Alltså jag ÄLSKAR att plocka bär. Att packa picnickorgen med kaffe, varm choklad, prickig korv macka och sen ge sig ut i skogen och bara plocka. Vi gjorde alltid det när jag var liten. vi plockade hallon, blåbär, björnbär & slånbär. Pappa odlade grönsaker på sitt föräldrahem där min farbror Åke bodde. Varje dag om sommaren var han där och vattnade, rensade ogräs och höll på. Han odlade och mamma tillredde allt. Koka saft, sylt, konserverade och bakade.
Nu när jag är vuxen försöker jag göra likadant med mina barn och hoppas de uppskattar det lite iallafall. man kan ju alltid hoppas som sagt....
Kramen
Ny bakgrund...
Så helt plötsligt igår kväll så försvann min bakgrund som jag hade på min blogg. Och jag som letade så länge innan jag hittade en som jag ville ha och kännde mig bekväm med. Grönt har jag alltid gillat. Men nu hittade jag ingen grön så den här får det bli tillsvidare. Gillar den här också. Den är lite mer scrappig och det passar ju mig så ja, varför inte...
Kramen
Kramen
fredag 23 juli 2010
TACK....
...min underbara vän P. Hon ringde förrut och undra om jag var hemma ett tag till för hon villle lämna en sak. Och ja, jag är typ alltid hemma så det fick hon ju... Alltid roligt när hon tittar förbi. Så hon ringde på dörren och jag gick ner och öppna och fick det här i min hand...
Undra om hon visste...
Vi pratade ju om sorger i livet igår och hon har en underbar förmåga att få till det...."rätt" på ett vis som bara hon kan. Det är det gör henne så speciell. Som att hon känner när man behöver det för att man är lessen. Det är inte saken i sig som betyder så mycket egentligen utan det är mer omtanken. Och omtanke kan man ge på så många olika sätt... och alla är lika mycket uppskattade. Men hennes omtanke är liksom magisk på nått sätt...
Om du bara visste så mycket det betydde min vän! En dag som denna som varit så tung att bära...
Kramen på dig min vän!!!!
Lååångt inlägg...
Innan jag åkte från min syster från Rörtången igår så lovade jag att komma in till Kungälvs sjukhus idag och möta henne & E. Syrran skulle på planeringsmöte med typ alla som har med hennes mans vård att göra och E ja hon skulle liksom bara vänta och sen skulle de hälsa på pappsen. Jag kom in för att hålla E sällskap medans sis hade planeringsmöte.
När vi satt ute på Rörtången och pratade om allt som händer i syrrans liv just nu så nämner hon detta att hon ska till sjukhuset imorgon (idag) och att hon inte vill att E är ensam så jag erbjuder mig att komma in till sjukhuset jag med och hålla E sällskap. Då säger sis "ja du kan ju komma in och hälsa på S också om du vill?"
Ok ärligt, min första tanke är "nej tack, jag har redan sett honom, så jag vet" men i nästa sekund tänker jag att "Tänk om han inte vill det" så jag säger detta till syrran och vi pratar lite om det. Och sen säger hon "ja om du inte vill så..." och då känner jag att jag måste. För hennes skull så måste jag bita ihop och göra detta så hon vet att jag har sett det hon ser varje dag och att det hon säger till mig är sant och inget som hon bara säger. Hon har ju berättat vid detta laget dagens update om hans tillstånd och ja....
Men jag säger så här. Inget hon sagt kunde förbereda mig på det jag såg och upplevde. Vi pratar om en person som min syster presenterade mig inför för 19 år sen och som sen dess otaliga gånger träffat mig, sett mig, säkert retat gallfeber på mig också för den delen (det hör ju liksom till när man är släkt), lurat mig i telefon, skrattat åt mig och med mig... En lagom stor man som ägnat ett liv åt travhästar. Tränat, kört (framgångsrikt också) travhästar, skott hästar. En lagom stor stark man med stor envishet, tjockt halvlockigt hår och finurliga ögon...
Det jag såg var en liten tunn bräcklig man med glest svart hår, förvirrade ögon, svullet ansikte, knäskålar stora som handbollar, händer utan kraft....Och jag har sett det innan även om det nu var betydligt värre, men då kände han igen mig. Då visste han vem jag var... Det gjorde han inte nu. Syrran sa "Syrran är också med och vill säga hej" Vilket jag gjorde, men de ögonen jag mötte var inte hans. Han visste inte vem jag var, jag såg det på hans flackande undrande blick direkt och jag förstod. Syrran sa det också. Jag tog ett steg bak, kunde inte hålla tillbaks tårarna.
Genom dimman ser jag E sitta på en stol vid sängänden. Fingrar på nått i sin hand, tittar på sin pappa och gråter. Hon går fram och tar hans hand i sin lilla. Stryker med sin tumme mot hans stora lealösa hand. Hälsa på honom, undrar hur han mår. Som man gör. Undrar och hoppas men det blir inte som hon vill. Inte som det borde vara. Någon kommer in i rummet och syrran kramar om sin lilla tjej. Tröstar henne och säger att han visst såg henne. Jag tar E och vi går ut. Genom korridorrer tills vi kommer ut på parkeringen. Vi går till bilen och öppnar bakluckan där deras lilla hund sitter och väntar. E drar honom intill sig och kramar om honom medan tårarna rinner...och jag letar efter de rätta orden att säga...
Vi pratar i bilen, skrattar, E undrar, frågar & gråter. Vi går till fiket och köper massa fika som vi sen delar på och äter sittandes i bakluckan medan vi pratar. Hon undrar massa saker. Saker som vanligt 12åringar inte ska behöva oroa sig för, inte ska behöva veta, ta ställning till eller ens fråga. Ens föräldrar ska bara finnas där för sina barn. Alltid.
Efter 1 ½ timme kommer syrran tillbaks. Samtidigt kommer E´s kompis som ska med ut till Rörtången och sova där. Tjejerna sätter sig i bilen och vi pratar lite snabbt om hur mötet gick... Och så var det bestämmt. Det finns inget mer att göra. Nu är det bara smärtlindring som gäller. Det blir ingen strålning, han orkar inte det. Det blir inga återupplivningsförsök, inget görs vid en infektion, smärtlindring ges vid krampanfall, nu får allt ha sin gång...tills det är över. Beslutet är taget. Och väntan tar vid... Och allt min syster kunde göra var att höra på vad de hade beslutat och respektera det. Acceptera? Knappast, det tror jag inte. Hoppet är det sista som överger en men i detta fallet så... Det är ju ändå hennes barns far, hennes make...
Jag vet vilken panik hon har över det som komma ska. Hon sa det och jag hörde det i hennes röst idag och igår. Jag sa till henne att "vi är många som står beredda att hjälpa dig, som står bakom dig men de tuffa besluten måste du ta, det största får du göra själv"...
Det här har verkligen varit en tuff dag. Och den visade sig inte vara slut än. Jag har brottats med tanken på vad/om/när/hur jag ska säga detta till Fröken J. Och Herr A. Men ikväll så vart det liksom läge helt plötsligt. Fröken J & Herr A hade haft trolleriförställning och jefter det satte jag mig vid datorn för att skriva detta inlägg. Jag har ömsom gråtit ömsom förbannat. Fröken J kom in när jag var ledsen och trodde jag var arg på henne. Efter en stund kom hon in och undrade om det var så. Då berätta jag för henne. Att S är jättesjuk och ja, nu är det illa. Fröken J blev inte helt oväntat jättelessen och så fick vi prata om detta. Hon hade också mycket frågor & undran. Hon oroade sig för moster, kusinerna. Och hon skämdes för det som hände på Rörtången. Men "hur kunde du veta" sa jag.
Efter ett tag tror jag att hon "landade" i det. Hon är ju bara 9 år. En väldigt klok 9åring och jag är glad att jag berättade för henne. Det P sa till mig för ett tag sen var en väckarklocka och jag insåg än en gång att barn är klokare än vad man tror.
Nu ska jag aläcka min dator för denna gång. Fröken J sover i mitt rum inatt på tältsängen. Det känns tryggt & bra...
Kramen
När vi satt ute på Rörtången och pratade om allt som händer i syrrans liv just nu så nämner hon detta att hon ska till sjukhuset imorgon (idag) och att hon inte vill att E är ensam så jag erbjuder mig att komma in till sjukhuset jag med och hålla E sällskap. Då säger sis "ja du kan ju komma in och hälsa på S också om du vill?"
Ok ärligt, min första tanke är "nej tack, jag har redan sett honom, så jag vet" men i nästa sekund tänker jag att "Tänk om han inte vill det" så jag säger detta till syrran och vi pratar lite om det. Och sen säger hon "ja om du inte vill så..." och då känner jag att jag måste. För hennes skull så måste jag bita ihop och göra detta så hon vet att jag har sett det hon ser varje dag och att det hon säger till mig är sant och inget som hon bara säger. Hon har ju berättat vid detta laget dagens update om hans tillstånd och ja....
Men jag säger så här. Inget hon sagt kunde förbereda mig på det jag såg och upplevde. Vi pratar om en person som min syster presenterade mig inför för 19 år sen och som sen dess otaliga gånger träffat mig, sett mig, säkert retat gallfeber på mig också för den delen (det hör ju liksom till när man är släkt), lurat mig i telefon, skrattat åt mig och med mig... En lagom stor man som ägnat ett liv åt travhästar. Tränat, kört (framgångsrikt också) travhästar, skott hästar. En lagom stor stark man med stor envishet, tjockt halvlockigt hår och finurliga ögon...
Det jag såg var en liten tunn bräcklig man med glest svart hår, förvirrade ögon, svullet ansikte, knäskålar stora som handbollar, händer utan kraft....Och jag har sett det innan även om det nu var betydligt värre, men då kände han igen mig. Då visste han vem jag var... Det gjorde han inte nu. Syrran sa "Syrran är också med och vill säga hej" Vilket jag gjorde, men de ögonen jag mötte var inte hans. Han visste inte vem jag var, jag såg det på hans flackande undrande blick direkt och jag förstod. Syrran sa det också. Jag tog ett steg bak, kunde inte hålla tillbaks tårarna.
Genom dimman ser jag E sitta på en stol vid sängänden. Fingrar på nått i sin hand, tittar på sin pappa och gråter. Hon går fram och tar hans hand i sin lilla. Stryker med sin tumme mot hans stora lealösa hand. Hälsa på honom, undrar hur han mår. Som man gör. Undrar och hoppas men det blir inte som hon vill. Inte som det borde vara. Någon kommer in i rummet och syrran kramar om sin lilla tjej. Tröstar henne och säger att han visst såg henne. Jag tar E och vi går ut. Genom korridorrer tills vi kommer ut på parkeringen. Vi går till bilen och öppnar bakluckan där deras lilla hund sitter och väntar. E drar honom intill sig och kramar om honom medan tårarna rinner...och jag letar efter de rätta orden att säga...
Vi pratar i bilen, skrattar, E undrar, frågar & gråter. Vi går till fiket och köper massa fika som vi sen delar på och äter sittandes i bakluckan medan vi pratar. Hon undrar massa saker. Saker som vanligt 12åringar inte ska behöva oroa sig för, inte ska behöva veta, ta ställning till eller ens fråga. Ens föräldrar ska bara finnas där för sina barn. Alltid.
Efter 1 ½ timme kommer syrran tillbaks. Samtidigt kommer E´s kompis som ska med ut till Rörtången och sova där. Tjejerna sätter sig i bilen och vi pratar lite snabbt om hur mötet gick... Och så var det bestämmt. Det finns inget mer att göra. Nu är det bara smärtlindring som gäller. Det blir ingen strålning, han orkar inte det. Det blir inga återupplivningsförsök, inget görs vid en infektion, smärtlindring ges vid krampanfall, nu får allt ha sin gång...tills det är över. Beslutet är taget. Och väntan tar vid... Och allt min syster kunde göra var att höra på vad de hade beslutat och respektera det. Acceptera? Knappast, det tror jag inte. Hoppet är det sista som överger en men i detta fallet så... Det är ju ändå hennes barns far, hennes make...
Jag vet vilken panik hon har över det som komma ska. Hon sa det och jag hörde det i hennes röst idag och igår. Jag sa till henne att "vi är många som står beredda att hjälpa dig, som står bakom dig men de tuffa besluten måste du ta, det största får du göra själv"...
Det här har verkligen varit en tuff dag. Och den visade sig inte vara slut än. Jag har brottats med tanken på vad/om/när/hur jag ska säga detta till Fröken J. Och Herr A. Men ikväll så vart det liksom läge helt plötsligt. Fröken J & Herr A hade haft trolleriförställning och jefter det satte jag mig vid datorn för att skriva detta inlägg. Jag har ömsom gråtit ömsom förbannat. Fröken J kom in när jag var ledsen och trodde jag var arg på henne. Efter en stund kom hon in och undrade om det var så. Då berätta jag för henne. Att S är jättesjuk och ja, nu är det illa. Fröken J blev inte helt oväntat jättelessen och så fick vi prata om detta. Hon hade också mycket frågor & undran. Hon oroade sig för moster, kusinerna. Och hon skämdes för det som hände på Rörtången. Men "hur kunde du veta" sa jag.
Efter ett tag tror jag att hon "landade" i det. Hon är ju bara 9 år. En väldigt klok 9åring och jag är glad att jag berättade för henne. Det P sa till mig för ett tag sen var en väckarklocka och jag insåg än en gång att barn är klokare än vad man tror.
Nu ska jag aläcka min dator för denna gång. Fröken J sover i mitt rum inatt på tältsängen. Det känns tryggt & bra...
Kramen
Mammakväll hos P...
Igår kväll n'r vi väl kommit hem och jag fått snyggat till mig lite så gick jag över till min goda vän P. Jag sa till mannen att jag nog inte skulle bli så sen och att jag skulle ta en taxi hem så slapp han hämta mig... P bor typ 100m ifrån mig och mannen så lite fint att "ja, det är ju mer krypavstånd hem"...
Väl hos P så var S där också och de satt och åt tapas när jag kom. Jag som då sagt att jag börjat pulvra - vilket jag ju bestämmt mig för att göra 10/8 fullt ut - drack jättegod Ramlösa med ny smak (kommer inte ihåg namnet) och såg på när de åt. P undrade om jag ville ha en tallrik och det ville jag ju inte....Eller jo det gjorde jag efter en stund. Jag har alldrig ätit tapas och det var verkligen gott. Plockmat är min melodi....
Sen satt vi där och avhandlade alla tänkbara ämnen. Skola, våra barn, sex och samlevnad (typ lite), sorgerna i våra liv och alla våra glädjeämnen.
En helt igenom underbar kväll med underbara vänner. Jag är lyckligt lottad som har de i mitt liv. De betyder så mycket för mig och ger mig tröst att gå vidare när livet känns svårt. Låter stort jag vet men det är faktiskt det. Stort och enkelt. Det behöver inte vara så tillkrånglat, komplicerat och överdådigt. Det lilla är ofta det största och för mig är det det som räknas. Jag vet att de alltid finns där om jag behöver de och de vet att jag alltid finns om de behöver mig.
DET är vänskap på hög nivå mina damer & herrar!!!
Älskar er båda P & S!!!
Kramen
Väl hos P så var S där också och de satt och åt tapas när jag kom. Jag som då sagt att jag börjat pulvra - vilket jag ju bestämmt mig för att göra 10/8 fullt ut - drack jättegod Ramlösa med ny smak (kommer inte ihåg namnet) och såg på när de åt. P undrade om jag ville ha en tallrik och det ville jag ju inte....Eller jo det gjorde jag efter en stund. Jag har alldrig ätit tapas och det var verkligen gott. Plockmat är min melodi....
Sen satt vi där och avhandlade alla tänkbara ämnen. Skola, våra barn, sex och samlevnad (typ lite), sorgerna i våra liv och alla våra glädjeämnen.
En helt igenom underbar kväll med underbara vänner. Jag är lyckligt lottad som har de i mitt liv. De betyder så mycket för mig och ger mig tröst att gå vidare när livet känns svårt. Låter stort jag vet men det är faktiskt det. Stort och enkelt. Det behöver inte vara så tillkrånglat, komplicerat och överdådigt. Det lilla är ofta det största och för mig är det det som räknas. Jag vet att de alltid finns där om jag behöver de och de vet att jag alltid finns om de behöver mig.
DET är vänskap på hög nivå mina damer & herrar!!!
Älskar er båda P & S!!!
Kramen
Rörtången...
I onsdags åkte jag och barnen ut till min syster och hennes barn på Rörtången. De har sommarstuga där sen en del år tillbaka som de delar med en del släktingar till barnens pappa. När vi kom ut dit sken solen och det var lugnt och skönt. Barnen hann inte innanför dörren förrän de ville bada, fiska krabbor och jag vet inte allt. Själv ville jag bara sitta ner och ta det lugnt men ja...
Min systers barn hade besök av sin storebror och hans tjej. Hon gravid i 27:e veckan. De skulle åka hem senare på kvällen och ja, då passade vi på att ligga kvar tills fredagen. Det var trevligt att träffa M & K igen, det var länge sen sist och vi pratade en del, åt god mat och fiskade krabbor!
Sen åkte M & K hem och vi stannade. Jag vaknade på fredagmorgon av att det regnade och himlen var med mörka moln. Fast det klarnade upp faktiskt och blev fint på dagen sen. Syrran åkte hem med äldsta dottern och hämtade upp min man och åkte sen tillbaks ut till Rörtången där mina barn vart i extas när pappa sen väl anlände. Hela förmiddagen hörde jag "när kommer pappa" "jag längtar efter pappa" är pappa inte här snart"
Till slut fick jag säga till de på skarpen att "pappa kommer när han kommer - sluta tjata!"
Till saken hör ju att syrrans minsta dotter var kvar och hörde deras längtan, vilket inte gjorde hennes egna längtan efter sin pappa mindre direkt, och till slut kom det ju då "jag längtar också efter min pappa"
Och hennes pappa ligger jättesjuk på Kungälvs sjukhus och kommer aldrig mer hem.... Vilket mina barn inte vet om så hur kan de veta och förstå... Det är tuffa tider för så många just nu.
Nåja, vid 6 åkte vi hem till oss igen och jag duschade för att sen gå över till andra äventyr...
Kramen
Min systers barn hade besök av sin storebror och hans tjej. Hon gravid i 27:e veckan. De skulle åka hem senare på kvällen och ja, då passade vi på att ligga kvar tills fredagen. Det var trevligt att träffa M & K igen, det var länge sen sist och vi pratade en del, åt god mat och fiskade krabbor!
Sen åkte M & K hem och vi stannade. Jag vaknade på fredagmorgon av att det regnade och himlen var med mörka moln. Fast det klarnade upp faktiskt och blev fint på dagen sen. Syrran åkte hem med äldsta dottern och hämtade upp min man och åkte sen tillbaks ut till Rörtången där mina barn vart i extas när pappa sen väl anlände. Hela förmiddagen hörde jag "när kommer pappa" "jag längtar efter pappa" är pappa inte här snart"
Till slut fick jag säga till de på skarpen att "pappa kommer när han kommer - sluta tjata!"
Till saken hör ju att syrrans minsta dotter var kvar och hörde deras längtan, vilket inte gjorde hennes egna längtan efter sin pappa mindre direkt, och till slut kom det ju då "jag längtar också efter min pappa"
Och hennes pappa ligger jättesjuk på Kungälvs sjukhus och kommer aldrig mer hem.... Vilket mina barn inte vet om så hur kan de veta och förstå... Det är tuffa tider för så många just nu.
Nåja, vid 6 åkte vi hem till oss igen och jag duschade för att sen gå över till andra äventyr...
Kramen
tisdag 20 juli 2010
Jag vet inte vad jag tänker på, men jag fick en chock när jag provade min baddräkt förrut. Till och med den med kjol på var en total katastrof. Alltså jag förstår inte hur jag ska överleva denna sommar med förståndet i behåll..... Som jag ser ut. Att jag har kunnat tillåta mig själv att hamna här, jag fattar det inte.... Blir bara lessen. Och hur mycket tårar som än rinner så kvarstår faktum.... alla dessa kilon...
Tänk att min man står ut med mig... Ärligt talat så vet jag inte om jag hade gjort det? Det är tur att mina barn inte vet nått annat. Inte ser det jag ser. Inte känner det jag känner. De älskar mig oavsett, min man också. Ja annars hade han ju inte varit kvar vid min sida eller hur.
Kramen
Tänk att min man står ut med mig... Ärligt talat så vet jag inte om jag hade gjort det? Det är tur att mina barn inte vet nått annat. Inte ser det jag ser. Inte känner det jag känner. De älskar mig oavsett, min man också. Ja annars hade han ju inte varit kvar vid min sida eller hur.
Kramen
Muffinsbak...
Fröken J har velat baka sen igår. Och jag så är på så strålande humör. Vad göra? Ja inte så mycket faktiskt. Hon ville nämnligen baka själv och ja, hon är ju ändå 9 år så det börjar ju bli dags att lära sig eller vad säger ni? Jajo, jag vet en del barn kan vid denna ålder steka pannkakor men inte mina....
Så mannen åkte till Netto och handlade ägg och sen när han kom hem så tog hon fram sin bakabok och började. Tog fram alla ingredienser, mått, bunkar och elvispen tog jag fram. Sen satte hon igång. Och hon klarade det hela galant. Behövde bara lite hjälp vid ett tillfälle.
20st chokladmuffins lbev de och när de var klara så kom Herr A och ville hjälpa till med att dekorera de. Och det fick han. Mycket diplomatiskt sa Fröken J att de kunde göra 10st var. Gick alldeles utmärkt. Och goda blev de. Jättegoda!!!
Nu när jag vet att hon behärskar det så lär det bli fler gånger.
Kramen
Dåligt humör...
Idag har humöret verkligen varit i botten och värre blev det nu i eftermiddag. Känner inte för nått, orkar inget, vill inget, har ont, det är varmt, kladdigt....bläääää!!!
Nått bra har dock dagen inneburit. Jag har bestämmt mig definitivt för att börja pulvra helt 10 augusti (det är tre veckor innan op) och från och med idag två gånger om dagen. Så bra det nu går när man äter frukost vid 10-11 tiden, ingen lunch och middag vid tre för att sen äta kvällsmat istället. Suck, det är ingen ordning på nått.
Har fått städat mitt rum också och ja, det är ju bra...
Kramen
Nått bra har dock dagen inneburit. Jag har bestämmt mig definitivt för att börja pulvra helt 10 augusti (det är tre veckor innan op) och från och med idag två gånger om dagen. Så bra det nu går när man äter frukost vid 10-11 tiden, ingen lunch och middag vid tre för att sen äta kvällsmat istället. Suck, det är ingen ordning på nått.
Har fått städat mitt rum också och ja, det är ju bra...
Kramen
Tänkvärda ord...
En god vän till mig sa: "Eva Gabrielsson som sommarpratare, hon som är änka efter Stieg Larsson (och inte ärvt ett dugg av vad Millennium har dragit in..) och hon sa att om man har älskat någon riktigt mycket så finns de inte kvar i de saker de lämnat kvar utan de finns sammanflätade i ens själ och gör en till den man är, hur man tänker och fungerar. Det är fint tycker jag."
Och så mycket bättre kan man inte säga det, för det stämmer ju så väl.
Och så mycket bättre kan man inte säga det, för det stämmer ju så väl.
Kramen
måndag 19 juli 2010
Semester...
Jaa, vad ska man säga. Första dagen på semestern och det är jämntjockt med moln på himlen och det har duggregnat till o från hela dagen. Så jävla o-roligt!!!!
Jag har varit trött, trött och åter trött vilket inneburit att jag gjort nada. Noll. Ingenting. Zero. Nothing at all!! Jaja, på onsdag ska barnen och jag åka ut till Rörtången och hälsa på - regn eller inte.
Ska eventuellt försöka ut och plocka lite blåbär imorgon uppe vid sjön OM det inte hällregnar så klart. Förra året var vi i Stängnäs vid den här tiden och det var helt blått iskogen bakom mina svärföräldrars hus. Vi var ute varje dag och plockade och om jag inte minns helt fel så fick jag ca. 4-5 liter. Dessutom var det stora bär och då är det ju en fröjd att plocka. Jag har ju problem med ryggen vilket innebär att jag har svårt att plocka för länge. Blir liksom liggande sen med värk allan. Varken jättekul eller bekvämt. Men om jag plockar lite då och då så går det bra så jag får se hur jag gör.
Kramen
Jag har varit trött, trött och åter trött vilket inneburit att jag gjort nada. Noll. Ingenting. Zero. Nothing at all!! Jaja, på onsdag ska barnen och jag åka ut till Rörtången och hälsa på - regn eller inte.
Ska eventuellt försöka ut och plocka lite blåbär imorgon uppe vid sjön OM det inte hällregnar så klart. Förra året var vi i Stängnäs vid den här tiden och det var helt blått iskogen bakom mina svärföräldrars hus. Vi var ute varje dag och plockade och om jag inte minns helt fel så fick jag ca. 4-5 liter. Dessutom var det stora bär och då är det ju en fröjd att plocka. Jag har ju problem med ryggen vilket innebär att jag har svårt att plocka för länge. Blir liksom liggande sen med värk allan. Varken jättekul eller bekvämt. Men om jag plockar lite då och då så går det bra så jag får se hur jag gör.
Kramen
söndag 18 juli 2010
Pulver eller inte...
Nu har jag frågat runt lite och det verkar som att de flesta pulvrar 3 veckor innan sin GBoperation. Jag hade tänkt börja nu på tisdag vilket gör att det blir 6veckor innan... Och jag tvekar lite....Jag vet ju hur svårt det var förra gången men då var det ju å andra sidan de sista 4 veckorna som var svåra och då hade jag pulvrat 8 veckor innan....
Får nog ta mig en funderare till...
Kramen
Får nog ta mig en funderare till...
Kramen
Nu har jag semester!
Idag var min sista dag på jobbet. Ingen annan kunde jobba idag så då gjorde jag det. Helt ok faktiskt för vädret var molnigt, lite duggregn och sol därimellan så det var perfekt för mig. Det kom hela 11 personer idag. Jag satt och gjorde bokmärken som jag ska sälja på julmarknaden i december. Lika bra att göra nått vettigt än att bara sitta där och lösa korsord. Vid 12 smsa jag S och sa att om hon inte hade nått att göra så kunde hon komma ner o fika med mig. Ja hon dök upp en kvart senare och vi satt ute och fika en timma eller så. Vid 4 stängde jag butiken och gick hem.
Åkte inom syrran och titta till deras hus. Hon och hennes tjejer har åkt ut till sin sommarstuga på Rörtången och ska vara där några dagar. Själv så ska jag bara ta det lugnt nu. Städa mitt rum, sortera ut min garderob, sy lite dockkläder och scrappa lite därimellan.... Ja det är ju semester eller hur....
Fröken J åkte med en kompis ut till Aröd idag. Vid 2 fick jag ett sms där det stod att de åkte till Universeum istället för ute på Aröd var det "snö & drivis..." hahaha, ja det har allt blåst en hel del idag och därute blir det ju liksom mer av den varan, så det kan jag tänka mig.
Kramen
Åkte inom syrran och titta till deras hus. Hon och hennes tjejer har åkt ut till sin sommarstuga på Rörtången och ska vara där några dagar. Själv så ska jag bara ta det lugnt nu. Städa mitt rum, sortera ut min garderob, sy lite dockkläder och scrappa lite därimellan.... Ja det är ju semester eller hur....
Fröken J åkte med en kompis ut till Aröd idag. Vid 2 fick jag ett sms där det stod att de åkte till Universeum istället för ute på Aröd var det "snö & drivis..." hahaha, ja det har allt blåst en hel del idag och därute blir det ju liksom mer av den varan, så det kan jag tänka mig.
Kramen
lördag 17 juli 2010
Utrensning
Fick kläder från P häromdagen. Hon hade haft rensat bland sina pojkarna kläder. Detta innebär att Herr A får nya kläder. Han ärver av P´s ojkar och det är verkligen jättebra. Herr A älskar det och jag är också nöjd. Det är sällan vi behöver köpa något till honom, förutom strumpor och kallingar förståss.
I samband med dessa gånger så brukar jag rensa bland Herr A´s kläder och ta bort de som är för små. Allt som blir över ger jag bort till M som tar det till sin son och det inte han kan ha ger hon i sin tur bort till RK. Cirkeln sluts liksom.
Och idag då så fick jag äntligen rensat bland alla kläder. Som syns på bilden så var det inte lite heller. Det är lite som julafton att sitta där och välja & vraka bland alla kläder. Jätteroligt faktiskt!!
Kramen
fredag 16 juli 2010
Wiiiiiii
Idag slutade jag tidigare och då åkte jag och mannen och köpte ny damsugare och Wii. Vi har pratat länge om att de ska få ett Wii. När vi sen fick tillbaks på skatten i år både mannen och jag så bestämmde vi oss på studs. Vi köper Wii för de pengarna.
För våra barn är verkligen värda det. Hela hösten, vintern och våren har varit så knaper att vi inte kunnat göra nått eller kunnat köpa nått extra. Så nu när vi kunde så var det liksom ingen tvekan. Det kostade ju trots allt en del men det var värt varenda krona när vi såg barnens miner.
Vi hämtade de efter fritis och hade lagt Spelet vi köpt extra mellan deras bilstolar. Fröken J hängde vid min dörr som seden sig bör. Surmulet undrande "vad ska vi göra nu?" "kan vi åka o bada?" "an jag leka med nån?" Mannen sa lite fint att "nä jag ska jobba med nått speciellt när vi kommer hem" Fröken J vart besviken men då hade Herr A sett spelet. Tatt det i sin hand, spärrade upp ögonen och sprang runt bilen gapandes "Vi har fått Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii"
Ja behöver jag säga vad de gjort nu på eftermiddagen/kvällen.... Men som sagt - det är de värda!!
Kramen
För våra barn är verkligen värda det. Hela hösten, vintern och våren har varit så knaper att vi inte kunnat göra nått eller kunnat köpa nått extra. Så nu när vi kunde så var det liksom ingen tvekan. Det kostade ju trots allt en del men det var värt varenda krona när vi såg barnens miner.
Vi hämtade de efter fritis och hade lagt Spelet vi köpt extra mellan deras bilstolar. Fröken J hängde vid min dörr som seden sig bör. Surmulet undrande "vad ska vi göra nu?" "kan vi åka o bada?" "an jag leka med nån?" Mannen sa lite fint att "nä jag ska jobba med nått speciellt när vi kommer hem" Fröken J vart besviken men då hade Herr A sett spelet. Tatt det i sin hand, spärrade upp ögonen och sprang runt bilen gapandes "Vi har fått Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii"
Ja behöver jag säga vad de gjort nu på eftermiddagen/kvällen.... Men som sagt - det är de värda!!
Kramen
Man får skylla sig själv....
Då vi har en högst begränsad trädgård så blir ju storleken på barnens badpool därefter. MEN det är en pool och den är bättre än ingen alls en varm svettig dag efter en hel dag på fritis. Så när barnen kom hem, blåste vi upp poolen (med fotpump...), fyllde den med vatten...och låt mig säga så här. När det gäller att fylla på vatten i en pool så är det inte bara att koppla på slangen på kranen och vrida på kranen = vattnet rinner lugnt & fint genom slangen UTAN SÖL & RINN och ut i poolen.
Hos oss, så får man ta slangen, köra ner en tratt i den. Ta bort handtaget på duschen och sätta den slangen ner i tratten. SEN vrider man på kranen och låter vattnet rinnna sakta & fint ner och ut i poolen. Jo pyttsan. Jag sitter på lilla IKEA pallen vid badkaret och håller i tratten och håller fast duschslangen ner i tratten medan vattnet stänker åt alla håll och kanter vilket resulterar i en dyngblöt mamma. Och ja, jag vet att det finns en koppling som man kan sätta fast så att man kan koppla på slangen på kranen direkt. Men jag lovar, alla de kopplingarna har jag liggande i förrådet och INTE EN ENDA AV DE FUNKAR!!!
Men en dygnblöt mamma innebär glada barn. Och glada barn innebär en glad mamma så jag gör det gärna.
Efter typ 5 timmar var det dags att gå upp. Herr A hade blå läppar och darrade när han kom upp och torkade sig, tog på sig pyjamasen och försvann. Borde anat oråd redan då, men jag tog tag i Fröken J och såg till att hon fick på sig nattlinne. Då kommer mannen in surmulet och mumlar nått om att Herr A badar igen. Med pyjamasen på. Ok....
Jag gick ut på balkongen och och jodå, mycket riktigt Herr A har hur kul som heslt i poolen med sin gröna pyjamas med fjälltryck på och en stor dinosaurie på tröjan. Han såg ut som värsta grodan med värsta simhuden mellan benen. Jag hämta ju såklart kameran och under den tiden det tog och jag kom ner så hade ju Fröken J också hoppat i - men va tusan. De hade skoj, och jag med!!
Kramen
Hos oss, så får man ta slangen, köra ner en tratt i den. Ta bort handtaget på duschen och sätta den slangen ner i tratten. SEN vrider man på kranen och låter vattnet rinnna sakta & fint ner och ut i poolen. Jo pyttsan. Jag sitter på lilla IKEA pallen vid badkaret och håller i tratten och håller fast duschslangen ner i tratten medan vattnet stänker åt alla håll och kanter vilket resulterar i en dyngblöt mamma. Och ja, jag vet att det finns en koppling som man kan sätta fast så att man kan koppla på slangen på kranen direkt. Men jag lovar, alla de kopplingarna har jag liggande i förrådet och INTE EN ENDA AV DE FUNKAR!!!
Men en dygnblöt mamma innebär glada barn. Och glada barn innebär en glad mamma så jag gör det gärna.
Efter typ 5 timmar var det dags att gå upp. Herr A hade blå läppar och darrade när han kom upp och torkade sig, tog på sig pyjamasen och försvann. Borde anat oråd redan då, men jag tog tag i Fröken J och såg till att hon fick på sig nattlinne. Då kommer mannen in surmulet och mumlar nått om att Herr A badar igen. Med pyjamasen på. Ok....
Jag gick ut på balkongen och och jodå, mycket riktigt Herr A har hur kul som heslt i poolen med sin gröna pyjamas med fjälltryck på och en stor dinosaurie på tröjan. Han såg ut som värsta grodan med värsta simhuden mellan benen. Jag hämta ju såklart kameran och under den tiden det tog och jag kom ner så hade ju Fröken J också hoppat i - men va tusan. De hade skoj, och jag med!!
Kramen
Vad vet jag...
...vad som händer i andras hus & hem. Men när frun - som gick bärsäkargång här ute på gatan härom dagen - idag åkte in med ambulans. Då slås man av de tankarna. Vad vet jag? Vill jag veta? Det är ju bara tragiskt alltihop.
Min man kom in till mig och sa att de nyss hämtat henne. Bar ut henne på bår fullständigt väck och med massa filtar om sig med en tydlig konstig upphöjning på magen....Pappan i familjen i bilen bakom ambulansen. Äldste sonen i tårar på trappan....
Och man undrar ju. Vill gärna erbjuda sig att "om det är nått jag kan hjälpa till med så säg till". Jag är sån som person, kan jag göra nått så försöker jag hjälpa till. Men nu, jag drar mig för det. Vågar inte, låter det bero. Kanske lika bra det. Samtidigt ska man ju hjälpa sina grannar, medmänniskor. Men jag tror och anar att det ligger mer bakom som inte syns och det får vara där i bakgrunden. Jag vill gärna hjälpa men definitivt inte stjälpa...
Kramen
Min man kom in till mig och sa att de nyss hämtat henne. Bar ut henne på bår fullständigt väck och med massa filtar om sig med en tydlig konstig upphöjning på magen....Pappan i familjen i bilen bakom ambulansen. Äldste sonen i tårar på trappan....
Och man undrar ju. Vill gärna erbjuda sig att "om det är nått jag kan hjälpa till med så säg till". Jag är sån som person, kan jag göra nått så försöker jag hjälpa till. Men nu, jag drar mig för det. Vågar inte, låter det bero. Kanske lika bra det. Samtidigt ska man ju hjälpa sina grannar, medmänniskor. Men jag tror och anar att det ligger mer bakom som inte syns och det får vara där i bakgrunden. Jag vill gärna hjälpa men definitivt inte stjälpa...
Kramen
Tokjobbat...
När man tokjobbat i två veckor och knappt sett upp från datorn annat än för att ringa statister så slår den en när jobbet é klart att när papperskorgen ser ut så här, då kanske det är dags att städa resten av lägenheten...
Kramen
Ps. Riktigt så illa vad det inte med lägenheten, men min papperskorg - den vart tömd....
Kramen
Ps. Riktigt så illa vad det inte med lägenheten, men min papperskorg - den vart tömd....
onsdag 14 juli 2010
Lugna gatan...
Ja man bodde ju inte direkt på lugna gatan ikväll. Ett par i grannhuset hade en uppgörelse ute på gatan. Eller mer frun i huset hade. Helt plötsligt stormar hon ut ur huset bort mot en bil som står parkerad bered på att åka. Frun skriker & gapar mitt på gatan utanför. Slår på bilens fönsterruta, sparkar på bilen med full sula, skriker ännu mer och nu är det okvädningsord mot kvinnorna i bilen och mot sin man som antaglien gömmer sig i huset.
Till en början smålog jag & min man. Det är liksom inte första gången de bråkar i det huset och så men till slut blir det bara obehagligt. Jag skickar in barnen i Herr A´s rum att titta på en film, de har hört nog nu. Sen ber jag mannen ringa polisen. En stund senare kommer patrullbilen inglidande på gatan. Då sitter frun på motorhuven till den där bilen och hindrar den från att köra.
Vad som hänt vet jag inte men något tragiskt är ju uppenbart. När frun sen skriker ut "...först får jag reda på att min man är otrogen...". Då mår jag bara illa.
Tänk man går förbi vissa hus varje dag i olika syften, att komma hem, på väg till jobbet, hem från skolan.... Vad vet man vad som händer innanför dörren i dessa hem? Så mycket männsklig tragik det finns men som inte syns....Och sen kom barnet hem, visserligen ett vuxet barn 20nått men ändå, det fanns ett mindre barn inne i huset... Fy jag mår illa!!!
Kramen till alla som behöver en ikväll!!!
Till en början smålog jag & min man. Det är liksom inte första gången de bråkar i det huset och så men till slut blir det bara obehagligt. Jag skickar in barnen i Herr A´s rum att titta på en film, de har hört nog nu. Sen ber jag mannen ringa polisen. En stund senare kommer patrullbilen inglidande på gatan. Då sitter frun på motorhuven till den där bilen och hindrar den från att köra.
Vad som hänt vet jag inte men något tragiskt är ju uppenbart. När frun sen skriker ut "...först får jag reda på att min man är otrogen...". Då mår jag bara illa.
Tänk man går förbi vissa hus varje dag i olika syften, att komma hem, på väg till jobbet, hem från skolan.... Vad vet man vad som händer innanför dörren i dessa hem? Så mycket männsklig tragik det finns men som inte syns....Och sen kom barnet hem, visserligen ett vuxet barn 20nått men ändå, det fanns ett mindre barn inne i huset... Fy jag mår illa!!!
Kramen till alla som behöver en ikväll!!!
Skogen & Konstiga laxen
Vi skulle äta grönsaksdipp härom kvällen så Fröken J skrev en inköpslista som hon sen läste från när vi var och handlade på Willy´s. Sen på kvällen så gjorde hon och Herr A allt själva i köket. Mannen & jag fick gå ut och de höll på. Fröken J skiva, dela, skala, lade upp och gav order till Herr A. Som vanligt med andra ord....hm....
Sen dukade de upp i vardagsrummet. Tallrikar, dipp, faten med allt gott och då visade det sig att de gjort var sitt fat med olika grönsaker. Fröken J hade döpt sitt till "Skogen". Herr A hade döpt sitt "Konstiga Laxen".....Hm?!?
Underbara ungar hade gjort underbart god dipp!!!
Kramen
tisdag 13 juli 2010
En bra film med dålig tajmning
Min man är med i en filmklubb som heter Lovefilm - ja jag vet, men det är faktiskt en högst seriös filmklubb. Nåväl, man listar upp sina favoritfilmer på en lista och sen får man de med posten. Man tittar på filmen, skickar tillbaks den och vips så kommer det en ny. Man kan behålla filmen upp till en månad men då min man är yrkesskadad så tittar han på filmen (typ snabbspolar igenom den om den är dålig...) och skickar tillbaks dagen efter.
Nu har han haft en film liggande i typ en månad och vi var liksom tvungna att titta på den för den ska tillbaks - som idag.
"I taket lyser stjärnorna"
Alltså den var SÅ BRA. Välspelad, igenkännande, bra casting, bra statister, fint foto, bra regi...ja allt sånt som man tittar på. Sa jag att man blir yrkesskadad... Både jag och mannen var överens om allt detta. Och vi brukar aldrig vara överens när det gäller film. Han ser det från yrkets sida och jag från tittarens (då jag inte jobbat så värst länge med detta yrke).
Sen var det ju lite dålig tajmning att se just den filmen nu, med det som händer runt omkring mig. Idag ska vi se "Prinsessan". Det ska bli kul!
Kramen
Nu har han haft en film liggande i typ en månad och vi var liksom tvungna att titta på den för den ska tillbaks - som idag.
"I taket lyser stjärnorna"
Alltså den var SÅ BRA. Välspelad, igenkännande, bra casting, bra statister, fint foto, bra regi...ja allt sånt som man tittar på. Sa jag att man blir yrkesskadad... Både jag och mannen var överens om allt detta. Och vi brukar aldrig vara överens när det gäller film. Han ser det från yrkets sida och jag från tittarens (då jag inte jobbat så värst länge med detta yrke).
Sen var det ju lite dålig tajmning att se just den filmen nu, med det som händer runt omkring mig. Idag ska vi se "Prinsessan". Det ska bli kul!
Kramen
måndag 12 juli 2010
Förlåt!!!!
Om jag trampat dig på tårna, om jag gjort dig lessen, om jag bara varit dum, snål, idiotisk....
Du vet att jag har svårt för öga mot öga, skrivande är mitt gebit. Kanske inte det mest passande men nu är det borttaget för jag vet att du läst det och nu vet du hur jag känner. Det var bara det jag ville.
Det var inte min mening att vi skulle tävla i ömkan, där vinner du med hästlängder...
Kramen
50 dagar kvar
Idag är det 50 dagar kvar tills jag ska opas och jag längtar. T.o.m tills jag ska börja pulvra..nåja, det lär gå över ganska snabbt när jag väl börjat...
Idag är det också bara två dagar kvar tills det här von Trier projektet är slut för våran del. Ska bli skönt att släppa det och få lite semester sen. Jag jobbar till onsdag och sen två dagar på mitt andra jobb sen har jag semester i tre veckor. Det ska bli SÅÅÅ SKÖNNT!!!
Jag tänkte ta barnen ut till havet och bada några dagar, inte för att jag känner för att exponera min kroppshydda som jag helt öppet numer skäms för. Det är lite konstigt det där. För jag har verkligen aldrig skämts för att jag varit tjock. Aldrig. Jag har heller aldrig blivit mobbad för det. Jo en gång i skolan när det börja en ny kille i klassen, han sa lite dumma saker men det där redde vi ut och sen vart vi bästa kompisar istället. Tänk om alla mobbningsfall slutade så lyckligt ändå...jaja..
När min man träffade mig, ja han valde ju inte mig för att jag var smal direkt om man säger så. Jag var ju inte så tjock som nu men det har han aldrig sagt nått om tvärtom. Fast efter två barn och massa god mat så känner jag själv att nu är det nog och det ska bli så härligt att äntligen få det gjort. Mitt liv är just nu liksom "on hold". Det är sen det börjar...
Kramen
Idag är det också bara två dagar kvar tills det här von Trier projektet är slut för våran del. Ska bli skönt att släppa det och få lite semester sen. Jag jobbar till onsdag och sen två dagar på mitt andra jobb sen har jag semester i tre veckor. Det ska bli SÅÅÅ SKÖNNT!!!
Jag tänkte ta barnen ut till havet och bada några dagar, inte för att jag känner för att exponera min kroppshydda som jag helt öppet numer skäms för. Det är lite konstigt det där. För jag har verkligen aldrig skämts för att jag varit tjock. Aldrig. Jag har heller aldrig blivit mobbad för det. Jo en gång i skolan när det börja en ny kille i klassen, han sa lite dumma saker men det där redde vi ut och sen vart vi bästa kompisar istället. Tänk om alla mobbningsfall slutade så lyckligt ändå...jaja..
När min man träffade mig, ja han valde ju inte mig för att jag var smal direkt om man säger så. Jag var ju inte så tjock som nu men det har han aldrig sagt nått om tvärtom. Fast efter två barn och massa god mat så känner jag själv att nu är det nog och det ska bli så härligt att äntligen få det gjort. Mitt liv är just nu liksom "on hold". Det är sen det börjar...
Kramen
söndag 11 juli 2010
Att bara stå och se på...
Så nu har jag då pratat med båda mina syskon & vår mamma om vad som händer med syrran och hennes familj. Och alla sa de likadant "Vad kan vi göra ?" och jag sa som jag själv känner "Vet inte" För vad kan vi göra? Mer än visa att vi bryr oss. Jag vet att syrran tycker att de bryr sig för lite men egentligen, vad är det vi ska göra? Ringa? Fråga? Vad? Då när syrran jobbade så åkte jag ibland och handlade för henne så de hade mat hemma. Jag kan göra det igen.... Mer???
Jag önskar så det vore något mer jag kunde göra. Att jag kunde heela med handen, bota med mina blotta tankar... för det här med att bara stå och se på när hela hennes familj mår skit är ta mig fan det värsta som finns. Det river i själen & klöser mitt hjärta...Det finns inget jag kan göra känns det som. Jo, jag lyssnar på hennes klagan, jag kramar när hon vill men jag kan inte ta beslut för henne, inte bestämma hur hon ska göra... De där tunga sakerna som man inte vill, inte ska behöva göra/ta.
Det här är det jobbigaste som finns....att bara stå och se på...
Jag önskar så det vore något mer jag kunde göra. Att jag kunde heela med handen, bota med mina blotta tankar... för det här med att bara stå och se på när hela hennes familj mår skit är ta mig fan det värsta som finns. Det river i själen & klöser mitt hjärta...Det finns inget jag kan göra känns det som. Jo, jag lyssnar på hennes klagan, jag kramar när hon vill men jag kan inte ta beslut för henne, inte bestämma hur hon ska göra... De där tunga sakerna som man inte vill, inte ska behöva göra/ta.
Det här är det jobbigaste som finns....att bara stå och se på...
Att vara mamma, mormor...
Idag är det bara olidligt varmt ute. Det kom en störtskur förrut och efter det var det som att gå ut i en bastu. jag och fröken J åkte och handlade. Till oss och till min mamma. Mannen åker in till min mamma varje söndag och hjälper henne att städa hennes 2 rum & kök. Herr a har tagit för vana att åka med för han vet att där får han äta Billy´s pizza till lunch - det får han inte hemma för vi har ingen micro och en billys pizza blir inte god i ugnen.
Nåväl, jag ringer mamma som jag alltid gör på söndagarna och frågar om hon vill ha något handlat. Mannen brukar hjälpa henne med det också när han ändå åker in liksom.
Min mamma är.....inte som andra mammor är. Varken som mamma eller mormor. När andra mammor ringer och undrar hur man mår, hur barnbarnen mår så gör min mamma det aldrig. När andra mammor gör saker med sina barnbarn så gör min mamma det...sällan. Det har hänt det har det men jag kan räkna de gångerna på min hand. När andra mammor kommer och hälsar på så engagerar de sig lite i familjen, min mamma sitter i en stol och stickar eller virkar hela tiden. Det har gått så långt att mina barn tycker det är tråkigt att åka dit. De vill inte, ja förrutom Herr A då, men han är ju relativt liten än. Min mamma är och har alltid varit konflikträdd (vilket jag också är å andra sidan).
Ja min mamma är inte som andra mammor helt enkelt. Jag har slutat bry mig. Jag lägger ingen energi på att hon inte ringer mig längre eller frågar hur vi mår. Det skapar bara en massa irritation och onödig frustration som...det ger ändå inget.
Men idag, idag upplevde jag något annat. När jag ringde henne som jag alltid gör på söndagarna så berättade jag om S. Och min mamma blev helt förtvivlad i telefon. "Men herregud" började hon snyfta "åh nej, inte det". Och det slog mig att min mamma faktiskt grät. Hon blev så lessen av det jag berätta att hon till slut sa "Du, jag kan inte prata mer nu. Vi tar det en annan dag!"
Vi la på och där satt jag med tårarna rinnande nedför mina kinder. Jag har aldrig varit med om detta förrut. Kanske nån av mina andra tre syskon sett det men inte jag. Jag trodde fullt & fast att min mamma var helt känslokall men...det är hon ju inte. Hon kanske inte ringer jämt & ständigt men gör jag det då?
Jag vet en bland mina tre syskon som är så irriterad på mamma att denna person vill knappt ha med mamma å göra längre. Och fine -det får stå för den personen. Men ibland när det händer jobbiga saker så vet man inte hur man ska tackla de. Vad man ska göra för man är så rädd att det man gör ska förvärra saken. Jag vet vad jag tycker. Vi har alla olika uppfattningar om saker & ting. Vi kan ju inte alla tänka/tycka lika.
Livet är bra komplicerat. Vem vet vad som rör sig i huvudet på en annan människa egentligen??
Kramen
Nåväl, jag ringer mamma som jag alltid gör på söndagarna och frågar om hon vill ha något handlat. Mannen brukar hjälpa henne med det också när han ändå åker in liksom.
Min mamma är.....inte som andra mammor är. Varken som mamma eller mormor. När andra mammor ringer och undrar hur man mår, hur barnbarnen mår så gör min mamma det aldrig. När andra mammor gör saker med sina barnbarn så gör min mamma det...sällan. Det har hänt det har det men jag kan räkna de gångerna på min hand. När andra mammor kommer och hälsar på så engagerar de sig lite i familjen, min mamma sitter i en stol och stickar eller virkar hela tiden. Det har gått så långt att mina barn tycker det är tråkigt att åka dit. De vill inte, ja förrutom Herr A då, men han är ju relativt liten än. Min mamma är och har alltid varit konflikträdd (vilket jag också är å andra sidan).
Ja min mamma är inte som andra mammor helt enkelt. Jag har slutat bry mig. Jag lägger ingen energi på att hon inte ringer mig längre eller frågar hur vi mår. Det skapar bara en massa irritation och onödig frustration som...det ger ändå inget.
Men idag, idag upplevde jag något annat. När jag ringde henne som jag alltid gör på söndagarna så berättade jag om S. Och min mamma blev helt förtvivlad i telefon. "Men herregud" började hon snyfta "åh nej, inte det". Och det slog mig att min mamma faktiskt grät. Hon blev så lessen av det jag berätta att hon till slut sa "Du, jag kan inte prata mer nu. Vi tar det en annan dag!"
Vi la på och där satt jag med tårarna rinnande nedför mina kinder. Jag har aldrig varit med om detta förrut. Kanske nån av mina andra tre syskon sett det men inte jag. Jag trodde fullt & fast att min mamma var helt känslokall men...det är hon ju inte. Hon kanske inte ringer jämt & ständigt men gör jag det då?
Jag vet en bland mina tre syskon som är så irriterad på mamma att denna person vill knappt ha med mamma å göra längre. Och fine -det får stå för den personen. Men ibland när det händer jobbiga saker så vet man inte hur man ska tackla de. Vad man ska göra för man är så rädd att det man gör ska förvärra saken. Jag vet vad jag tycker. Vi har alla olika uppfattningar om saker & ting. Vi kan ju inte alla tänka/tycka lika.
Livet är bra komplicerat. Vem vet vad som rör sig i huvudet på en annan människa egentligen??
Kramen
fredag 9 juli 2010
Hur man samlar pappapoäng...
Herr A är hungrig så mannen sätter på korv & bröd till sonen. Sen ringer mobilen (behöver jag tillägga att just nu är det TOKmycket med alla statister hit & dit att jobba med). Jaja, mannen tar samtalet och går in till sig. Jag är superförkyld eller nått och ligger och typ vilar på sängen samtidigt som jag försöker lösa en desperat önskan om hjälp som tycks gå om intet. Det här med att inte räcka till samtidigt som man själv inte mår toppen är inte alltid helt enkelt.
Nåja, önskan löste sig till slut och helt plötsligt öppnas dörren och ut kommer mannen. En snabb rush in i köket. "Men herregud"
Jag tror att nått hände...
"Känner du inte nått?"
Öh, nej! Är ju täppt i tippen...
Jaanä men det vart ju att koka ny korv.
Mannens mobil ringer igen, han tar samtalet och går in i sitt rum.
Kommer ut efter en stund. Kommer in till mig och säger till mig lagom förebrående:
"Ånej, han har somnat!!"
Tror ni han hade dåligt samvete? Kan han gott ha...hehe
Nåja, vi fick ändå väcka sonen då han somnat med tuggummi i munnen. Om sonen är pigg nu? Skojar ni!!
Kramen
onsdag 7 juli 2010
Jag kom på en sak...
Om C väljer att förkorta sitt liv, så gör E samma sak...
Om E gör det då gör sis det också - barnen är sis´ allt....
Och om sis gör det så gör jag det...
Om jag gör det så gör Fröken J det och då tar min man en ny fru och då får Herr A en ny mamma och DET vill jag inte!!
alltså - här ska ingen ta något, eller göra något!!
Bara så ni vet!!
Om C väljer att förkorta sitt liv, så gör E samma sak...
Om E gör det då gör sis det också - barnen är sis´ allt....
Och om sis gör det så gör jag det...
Om jag gör det så gör Fröken J det och då tar min man en ny fru och då får Herr A en ny mamma och DET vill jag inte!!
alltså - här ska ingen ta något, eller göra något!!
Bara så ni vet!!
Bröllopsdag
GRATTIS till mig & mannen som firar 3 årig bröllopsdag idag!!!
Och hur firade vi den. Med jobb, jobb, jobb (se inlägget innan detta) och senare på kvällen när mannen & jag sitter och försöker kolla på fotbolls VM så kommer jag på det och smsar mannen ett grattis.
"Förlåt darling " sa han lite fint men som jag sa. "Jag kom ju ihåg det lika sent så vaddå...."
Men det är lite typsikt han & jag. Vi passar så bra ihop!!
Kramen på oss!!
Och hur firade vi den. Med jobb, jobb, jobb (se inlägget innan detta) och senare på kvällen när mannen & jag sitter och försöker kolla på fotbolls VM så kommer jag på det och smsar mannen ett grattis.
"Förlåt darling " sa han lite fint men som jag sa. "Jag kom ju ihåg det lika sent så vaddå...."
Men det är lite typsikt han & jag. Vi passar så bra ihop!!
Kramen på oss!!
Familjen framför allt
Telefonen ringer imorse just innan jag ska gå över till P på fika. Och jag finner mig själv hoppa till och magen knyts. Tanken hinner komma redan innan jag svarar. Syrran i andra änden. Håller andan... Hon låter jagad. "Kan du, kan du hjälpa mig...jag är i bohus och måste ha ett vittne till en fullmakt som ska skrivas under" Alltså jag hatar detta. Att få ont imagen varje gång telefonen ringer.
Men jag lämnade barnen hos P, satte mig i bilen och åkte till sis. Vi gick och gjorde det vi skulle sen satte vi oss på fiket där och pratade lite....
Och vi hade ett samtal som var så konstigt. Jag kom på mig själv att tänka "ska det va så här?" men det är just så det är. Tårarna rann nedför våra kinder när hon berättade hon lessen E blivit igår när hon fått veta hur det stod till med hennes älskade pappa. Hur både E, C & hon hade pratat om det hela, gråtit & pratat, frågat & svarat, gråtit.... och hur C sagt att hon inte vill leva om pappa dör. Då hänger hon sig...hon är 16 år...
E hade haft massor av frågor och sis hade besvarat de så gott hon kunde. Sen kom ju det som jag misstänkt skulle komma. "Jag har så många frågor till pappa. Nu kan jag inte fråga de..." och där sa sis till mig "Jag skulle sagt detta till de mycket tidigare." Och vad svarar man på det?
Visst jag kan säga "Vad var det jag sa??" men vad hjälper det. Inte ett skit för det är faktiskt så: "Det är ett beslut ni tog där och då" sa jag "rätt eller fel? Vem är jag att säga så ..." De tog det beslutet för att de trodde det var rätt då. De ville skydda sina barn. Gentjänst eller inte - det hade kunnat funka. Jag vet en familj där mannen fick prostatacancer och de sa inget till varken barnen eller omgivningen. Mannen fick behandling och blev frisk, slutet gott allting gott!...typ...
Syrran ringde mig tidigare ikväll och frågade om jag kunde åka upp till E & C imorgon fm för hon och S ska in till Sahlgrenska och träffa hans läkare. Jag & barnen ska egentligen till en tjejträff imorgon hela dagen men vad gör man? Jo man åker till E & C. Nått annat finns inte. "Jag ställer till det för dig" sa syrran. Jamen eller hur....NOT!!! Familjen går före allt. Så är det för mig iallafall, jag vet inte hur ni andra fungerar... Orsaken till att hon ville jag skulle komma var att C har svårt att vara ensam helt plötsligt...
Så jag försöker hålla mig samlad. (Sis sa att jag kunde ta med mig mina barn upp till de imorgon men jag vet inte. Fröken J vet inte vad E & C vet om S och jag tror att det kan bli svårt för henne att greppa om de är lessna och jag får nog inte tid att förklara för henne. ) Det blir nog många frågor imorgon, svåra frågor, tårar & förtvivlan...
Life sucks right now!!
Men jag lämnade barnen hos P, satte mig i bilen och åkte till sis. Vi gick och gjorde det vi skulle sen satte vi oss på fiket där och pratade lite....
Och vi hade ett samtal som var så konstigt. Jag kom på mig själv att tänka "ska det va så här?" men det är just så det är. Tårarna rann nedför våra kinder när hon berättade hon lessen E blivit igår när hon fått veta hur det stod till med hennes älskade pappa. Hur både E, C & hon hade pratat om det hela, gråtit & pratat, frågat & svarat, gråtit.... och hur C sagt att hon inte vill leva om pappa dör. Då hänger hon sig...hon är 16 år...
E hade haft massor av frågor och sis hade besvarat de så gott hon kunde. Sen kom ju det som jag misstänkt skulle komma. "Jag har så många frågor till pappa. Nu kan jag inte fråga de..." och där sa sis till mig "Jag skulle sagt detta till de mycket tidigare." Och vad svarar man på det?
Visst jag kan säga "Vad var det jag sa??" men vad hjälper det. Inte ett skit för det är faktiskt så: "Det är ett beslut ni tog där och då" sa jag "rätt eller fel? Vem är jag att säga så ..." De tog det beslutet för att de trodde det var rätt då. De ville skydda sina barn. Gentjänst eller inte - det hade kunnat funka. Jag vet en familj där mannen fick prostatacancer och de sa inget till varken barnen eller omgivningen. Mannen fick behandling och blev frisk, slutet gott allting gott!...typ...
Syrran ringde mig tidigare ikväll och frågade om jag kunde åka upp till E & C imorgon fm för hon och S ska in till Sahlgrenska och träffa hans läkare. Jag & barnen ska egentligen till en tjejträff imorgon hela dagen men vad gör man? Jo man åker till E & C. Nått annat finns inte. "Jag ställer till det för dig" sa syrran. Jamen eller hur....NOT!!! Familjen går före allt. Så är det för mig iallafall, jag vet inte hur ni andra fungerar... Orsaken till att hon ville jag skulle komma var att C har svårt att vara ensam helt plötsligt...
Så jag försöker hålla mig samlad. (Sis sa att jag kunde ta med mig mina barn upp till de imorgon men jag vet inte. Fröken J vet inte vad E & C vet om S och jag tror att det kan bli svårt för henne att greppa om de är lessna och jag får nog inte tid att förklara för henne. ) Det blir nog många frågor imorgon, svåra frågor, tårar & förtvivlan...
Life sucks right now!!
tisdag 6 juli 2010
Jag hittar inte orden...
Min syster har varit i Ullared idag med sina döttrar och grannen & hennes döttrar. Jag visste inte om detta för annars hade jag nog velat följa med. Själv har jag jobbat hela dagen med att hitta smokings & balklänningar så nu ikväll efter middagen tänkte jag att nu, nu kan jag ringa och prata med henne. Prata och skratta och höra om hur mycke de köpt, vad för nått onödigt de köpt, höra alla dråpligheter som hänt, skratta åt allt...
E svarade. Och jag hör direkt på hennes röst att det är nått som hänt. Jag kom på mig själv att liksom hålla andan. "Vad är det?" undrade jag. "Det får du fråga mamma om" blev svaret. Sis kom i luren och jag undrade i mitt stilla sinne om det hade hänt nu... Men nej. Han levde. Och nu när mina stora barn vet om hur det står till med deras pappa så kan jag också skriva ut det här i min blogg. Han har cancer. Obotligt och han är...................väldigt dålig nu. Min syster hade just berättat för sina barn att deras pappa har fått en hjärntumör också. Som om de han hade innan inte var nock nog....Nerlusad får en helt ny innebörd.
Och jag vart ordlös...jag brukar inte bli det. Faktiskt...men medan syrrans ord jag nyss hört höll på att sjunka in i huvudet, så flög mina egna ord ut genom fönstret. "Jag vet inte vad jag ska säga..." sa jag tafatt. Och ja, det förstod hon ju. Själv lät hon lugn. Men som hon skrev i sin blogg - hon grät igår när hon fick reda på det.
Frågan är om han kommer hem igen. Hon visste inte. Men knuten i min själ sa annorlunda. Och jag gråter.....för henne, barnen, S, min egen skull & mina barn. Det är börjar bli dags att förbereda sig. Och hur fan gör man det??
Hur....gör man det??
E svarade. Och jag hör direkt på hennes röst att det är nått som hänt. Jag kom på mig själv att liksom hålla andan. "Vad är det?" undrade jag. "Det får du fråga mamma om" blev svaret. Sis kom i luren och jag undrade i mitt stilla sinne om det hade hänt nu... Men nej. Han levde. Och nu när mina stora barn vet om hur det står till med deras pappa så kan jag också skriva ut det här i min blogg. Han har cancer. Obotligt och han är...................väldigt dålig nu. Min syster hade just berättat för sina barn att deras pappa har fått en hjärntumör också. Som om de han hade innan inte var nock nog....Nerlusad får en helt ny innebörd.
Och jag vart ordlös...jag brukar inte bli det. Faktiskt...men medan syrrans ord jag nyss hört höll på att sjunka in i huvudet, så flög mina egna ord ut genom fönstret. "Jag vet inte vad jag ska säga..." sa jag tafatt. Och ja, det förstod hon ju. Själv lät hon lugn. Men som hon skrev i sin blogg - hon grät igår när hon fick reda på det.
Frågan är om han kommer hem igen. Hon visste inte. Men knuten i min själ sa annorlunda. Och jag gråter.....för henne, barnen, S, min egen skull & mina barn. Det är börjar bli dags att förbereda sig. Och hur fan gör man det??
Hur....gör man det??
söndag 4 juli 2010
Sommar & sol...Eller??
Ja det kan man verkligen undra. Ute skiner solen och vattnet ute på Aröd är säkert varmt men själv så jobbar jag så svetten lackar. Jo really!!
Hela helgen så har det varit ett evigt ringande, kolla av mejlen, svara på mejl, ringt lite mer och svarat på fler mejl. TACK underbara syster som lät mina små telingar sova hos henne lördag till söndag. TACK TACK TACK!!!! Veckan som följer lär inte bli annorlunda. maken & jag har en deadline 14 juli. Då tänkte vi att vi skulle vara klara med alla statist inbokningar. I dagsläget har vi väl ca 45 inbokade. Vi ska ha 85....hm...
Eldprovet väntas imorgon då vi får svar på om de klänningar som vi har bokat in om de duger. Kostym i Dk har fått de via mejl idag så nu väntar vi tålmodigt. Om det blir nej på hälften ja då har vi problem. Då får nog maken ta ett snack med någon och säga som det är. Att vara statist i 10 dagar med 350kr/dag och då hyra en klänning för 3500kr/dag - vem gör det?? Då får de nog hosta upp lite klänningar så kan vi boka in tjejer i de. Ja, herre min skapare....
Nu ska jag gå och lägga mig. Är trött, törstig och har ont i ryggen. Vilken nyhet!!
Kramen
Hela helgen så har det varit ett evigt ringande, kolla av mejlen, svara på mejl, ringt lite mer och svarat på fler mejl. TACK underbara syster som lät mina små telingar sova hos henne lördag till söndag. TACK TACK TACK!!!! Veckan som följer lär inte bli annorlunda. maken & jag har en deadline 14 juli. Då tänkte vi att vi skulle vara klara med alla statist inbokningar. I dagsläget har vi väl ca 45 inbokade. Vi ska ha 85....hm...
Eldprovet väntas imorgon då vi får svar på om de klänningar som vi har bokat in om de duger. Kostym i Dk har fått de via mejl idag så nu väntar vi tålmodigt. Om det blir nej på hälften ja då har vi problem. Då får nog maken ta ett snack med någon och säga som det är. Att vara statist i 10 dagar med 350kr/dag och då hyra en klänning för 3500kr/dag - vem gör det?? Då får de nog hosta upp lite klänningar så kan vi boka in tjejer i de. Ja, herre min skapare....
Nu ska jag gå och lägga mig. Är trött, törstig och har ont i ryggen. Vilken nyhet!!
Kramen
fredag 2 juli 2010
AHHH, grrrrrrrrrrrrr.............
Är något frustrerad!!! När vi nu äntligen var på väg och fått bollen i rullning så kom nästa bakslag. Det ska vara smoking. SAY WHAT!!!!
Jag menar om det är svårt att få tag i män i frack testa då att få tag i män i smoking!! Vad är det här?? Nä, då visar det sig att det ska vara ett high sociyty (eller hur det nu stavas) amerikanskt bröllop som ska filmas. Ja det visste vi ju men alla har tolkat det som frackmiddag. Men se det var det ju inte. Smoking, fasen jag vet knappt hur en sån ser ut....
MEN det ska gå. Det är faktiskt svårare med alla långklänningar som krävs. Kostymavd. har nekat typ hälften av de inskickade förlsagen hittentills och ja, låt mig säga som så att det är bara pastellfärger som gäller. Lite tråkigt enligt min mening. Sen är det ju faktiskt så att om man nu ska filma med statister som bara får 350kr/dan i 9 dagar, och de ska betala för att hyra en balklänning som krävs för 3-4000kr... Ja ni förstår ju själva. Det går ju liksom inte ihop.
Men det ska gå. vi har folk inne och bara man får tag i rätt person så funkar en hel del. Vad som är bra är ju att det numer är avslutningsbal för de som tar studenten så det finns ju många som har en fin balklänning därute. Gäller bara att hitta de och det ska vi göra.
Wish me luck!!
Kramen
Jag menar om det är svårt att få tag i män i frack testa då att få tag i män i smoking!! Vad är det här?? Nä, då visar det sig att det ska vara ett high sociyty (eller hur det nu stavas) amerikanskt bröllop som ska filmas. Ja det visste vi ju men alla har tolkat det som frackmiddag. Men se det var det ju inte. Smoking, fasen jag vet knappt hur en sån ser ut....
MEN det ska gå. Det är faktiskt svårare med alla långklänningar som krävs. Kostymavd. har nekat typ hälften av de inskickade förlsagen hittentills och ja, låt mig säga som så att det är bara pastellfärger som gäller. Lite tråkigt enligt min mening. Sen är det ju faktiskt så att om man nu ska filma med statister som bara får 350kr/dan i 9 dagar, och de ska betala för att hyra en balklänning som krävs för 3-4000kr... Ja ni förstår ju själva. Det går ju liksom inte ihop.
Men det ska gå. vi har folk inne och bara man får tag i rätt person så funkar en hel del. Vad som är bra är ju att det numer är avslutningsbal för de som tar studenten så det finns ju många som har en fin balklänning därute. Gäller bara att hitta de och det ska vi göra.
Wish me luck!!
Kramen
torsdag 1 juli 2010
Glädje & sorg, hand i hand...
Jag är så in i hoppsan glad för idag fick jag tillbaks min dator. IDAG!!! Jag som trodde att det skulle ta minst en-två veckor till.
Sen fick mannen nys om ett nytt jobb som han tagit sig an efter att vi pratat om det. Det innebär att jag får jobba ett tag till för honom. Alltid roligt!! medan han går in i det nya.
SEN läste jag syrrans blogg och då grät jag.... Bittra tårar! Varför ska hon behöva gå igenom det hon gör? Hur länge ska hon orka hålla ansiktet ovanför vattenytan? Knuten i magen kom tillbaks...
Jag pratade med syrran sen i telefon eller ja, försökte. Herr A var sin vana trogen jättearg -det var ju läggdags och ingen hade bokat nått rum inne hos honom (????) och "vi tycker bara om Fröken J". Fröken J å sin sida var sur & trumpen för att Herr A & mannen hade ätit på Burger King idag och hon fick minsann inget roligt... Hon hade bara varit hos en kompis och lekt & badat hela eftermiddagen.... Men se när det kommer till mat då är den ungen rent av besatt...ibland...
Nåväl, efter ett tag med syrran i luren. Jag i ett tafatt försök att lugna Herr A och syrran med att lugna ner E som nyss spenderat mammas 5hundring på Hemglassbilen (fan ta de när de kommer kl 9 på kvällen vid läggdags!!!) och som nu desperat försökte få in allt i en alldeles för liten frys (not liten men ändå)... När vi båda två satt med luren i örat och ändå pratade mer med våra barn sa jag lite fint att "Jaa nä men vi kan väl pratas vid igen nästa torsdag vid denna tiden om det passar dig?" Lite grann så är det just nu. Suck-suck. Jag sa till henne att hon kan komma förbi mitt jobb imorgon så kan vi pratas vid då, det är ju ändå ingen där. Nu ska ni se på fan att imorgon kommer en busslast eller nått jävelskap dit. Med guidening... Hm, skulle inte för¨våna mig alls.
Hur som helst, nu ska jag gå och lägga mig!!
Kramen & go´natt
Sen fick mannen nys om ett nytt jobb som han tagit sig an efter att vi pratat om det. Det innebär att jag får jobba ett tag till för honom. Alltid roligt!! medan han går in i det nya.
SEN läste jag syrrans blogg och då grät jag.... Bittra tårar! Varför ska hon behöva gå igenom det hon gör? Hur länge ska hon orka hålla ansiktet ovanför vattenytan? Knuten i magen kom tillbaks...
Jag pratade med syrran sen i telefon eller ja, försökte. Herr A var sin vana trogen jättearg -det var ju läggdags och ingen hade bokat nått rum inne hos honom (????) och "vi tycker bara om Fröken J". Fröken J å sin sida var sur & trumpen för att Herr A & mannen hade ätit på Burger King idag och hon fick minsann inget roligt... Hon hade bara varit hos en kompis och lekt & badat hela eftermiddagen.... Men se när det kommer till mat då är den ungen rent av besatt...ibland...
Nåväl, efter ett tag med syrran i luren. Jag i ett tafatt försök att lugna Herr A och syrran med att lugna ner E som nyss spenderat mammas 5hundring på Hemglassbilen (fan ta de när de kommer kl 9 på kvällen vid läggdags!!!) och som nu desperat försökte få in allt i en alldeles för liten frys (not liten men ändå)... När vi båda två satt med luren i örat och ändå pratade mer med våra barn sa jag lite fint att "Jaa nä men vi kan väl pratas vid igen nästa torsdag vid denna tiden om det passar dig?" Lite grann så är det just nu. Suck-suck. Jag sa till henne att hon kan komma förbi mitt jobb imorgon så kan vi pratas vid då, det är ju ändå ingen där. Nu ska ni se på fan att imorgon kommer en busslast eller nått jävelskap dit. Med guidening... Hm, skulle inte för¨våna mig alls.
Hur som helst, nu ska jag gå och lägga mig!!
Kramen & go´natt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
