måndag 31 maj 2010

Det finns en orsak till allt...

Så var det ny vecka och måndag igen. Den sista dagen dessutom i månaden och det innebär som alla andra månader - räkningar. Suck... Jag tycker verkligen inte om det. Innan helgen så sa jag till min man lite fint att "jag vill inte prata räkningar nu för det kommer att förstöra hela min helg och det vill jag inte." Han respekterade det men idag fanns det då ingen återvändå längre.

Så nu är räkningarna betalda och som vanligt finns det knappt pengar kvar till mat. Och sjuka har vi inte råd med att bli. Nya skor? Faktiskt inte. Fröken J får ha sina klädda skor ett tag till (jag med för den delen) och det blir inga nya till skolavslutningen heller tror jag. Då får det ske ett under. För det är så vi har det. Snålar hela tiden. Räknar, vänder ut o in på pengarna för att få de och räcka länge. Vi har haft turen att barnen fått ärva en hel del kläder till både Fröken J & Herr A och utan det vet jag inte hur det skulle gått. Det är så tacksamt att få ärva. Jag har av de kunnat sy om en del till Fröken J och ja, då blir det ju nytt för henne.

Både min man och jag har varit a.lösa hela vintern. Han med a.kassa och jag med Aktivitetsstöd. Och låt mig säga så här: Utan våra föräldrar & underbara vänner hade det inte gått. Våra föräldrar har gett oss ovärderlig hjälp och våra vänner har kanske inte hjälpt oss ekonomiskt men med att stötta oss psykiskt. Kanske inte alltid medvetet men ändå. Sen är det så att det inte alltid har gått ihop ändå. Vi har fått offra nått. Jag har fått offra saker jag aldrig trodde jag skulle behöva offra. Jag har sålt minnen (ärvda guldsmycken) för att få pengar till räkningarna & mat. För det är det det har handlat om. Att klara livhanken. Få det att gå runt när det egentligen inte gör det. Men det var oerhört smärtsamt att behöva göra det. Hela vägen hem så grät jag bittert men vi kunde äta den månaden också och det är det som räknas. Jag har en underbar vän som sa till mig att köpa tillbaks smycket, jag kunde få pengar av henne till det som jag sen kunde betala tillbaks - vilket jag hemskt gärna ville, tro inget annat. Men i verkligheten så skulle jag inte kunna betala tillbaks så fort som jag velat och då avstod jag. Jag sa inget bara tackade för omtanken hon gav. Den värmde verkligen och kom från en sann vän. Jag har ett par sådana vänner men Du vet vem Du är!! Och du är speciell...

Så har vi haft det hela tiden sen ett år tillbaks. VARJE månad. Likadant. Vänt på varenda korvöre. Vi har gnatat, gnetat, strävat och kämpat HELA sommaren, hösten, vintern och nu våren. Och det kan jag tala om att det har satt sina spår. Både på mig & mannen. Att vi överhuvudtaget fortfarande är gifta é ett litet under i sig för det har fan i mig inte varit lätt. Vi har inte kunnat unna oss något. Ingen resa, kläder, saker... allt har fått ge efter. Allt som kunnat -har gått till barnen. Varje gång barnen skulle på utflykt med skolan och ska haft peng med sig så har jag haft ångest över att inte kunnat ge dem det. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig till söms för att det inte gått ihop. När det fattas 2000 eller 3000. När ångesten river i bröstet och trycket i huvudet är så stort så du inte kan somna för man vet inte hur man ska lösa det.... Hur vi ändå har lyckats ja det fattar vi knappt själva. Men det har kostat på. Det är inte en enkel situation.

Så läser man då en kommentar till ett inlägg jag gjorde för ett tag sen. Anonym sa: "jobbar inte du???? bara nöjen hela tiden tror fan att livet leker då???"

Jag vart helt ställd när jag läste det. Hur kan man ens säga så utan att känna mig. Känna till HELA min situation. Och vad menar Anonym med "...bara nöjen hela tiden..."??? Det enda nöje som jag gjort på sista tiden är scrappat. Ja just det - jag var ju i Stkh men det kan jag tala om för den som för bok. Den har jag inte betalt än. Jag ska. Så fort pengarna räcker. Och min vän som jag ska betala till är så storsint så hon sa det själv. Och javisst ja, jag var ju på scrappträff & mässa för ett tag sen. Men den fick jag av min vän Anna så det gick inte heller... Och det där med att "...tror fan att livet leker..." Ja allt är ju relativt i och för sig men jag vet inte om man kan kalla vårt senaste år för att livet har lekt för oss. Isådana fall har det varit en grym lek som du gärna får ta över...

Jag vet inte vem Anonym är - men jag undrar just varför man läser en blogg som man uppenbarligen inte har mycket till övers för. Verkar konstigt tycker jag. Men det är just det - det finns konstiga människor. Människor som man aldrig blir klok på.

En sak är positivt dock. En sak har jag lärt mig denna tid vi genomgått med ekonomiskt trångmål - ta vara på det man har. Kan jag göra nått av det jag har? Hur drygar vi ut maten? Kläderna - kan jag sy om de? Finns det nått vi kan göra tillsammans som inte kostar nått vesäntligt?...

Det är nog tur att jag är en sån positiv människa i grund och botten. (Även om jag fick ett flipp på mannen i vintras, för även den mest positiva av människor har sina dalar.) Jag försöker alltid se nått positivt i saker å ting. (Kan dock inte se nått som helst positivt med Anonyms kommentar...) Det har hjälpt många gånger och livet blir så mycket lättare om man ser det i dur istället för moll.

Nåja, nu ska jag gå till sängs...

Ska du kommentera nått - säg nått snällt eller scrolla till nästa blogg!!

Kramen

söndag 30 maj 2010

Scrapphelg i Stkh

Vilken underbar helg jag haft i Stkh.

Jag och min kompis S åkte tåget på fredags eftermiddag och Anna hämtade oss vid stationen. Vi gick inte fel håll denna gången på stationen utan kom rätt med en gång vilket underlättade en hel del. Förra gången kom vi helt fel och fick gå med våra tunga väskor extra långt. (I landsproblem jag vet...) Kände oss då som två turister från bondvischan i söder, suck ja... En sak var vi överens om dock jag & S -nästa gång åker vi första klass igen. Det gjorde vi förra året men inte i år. Förra året hade vi stora, breda säten, fri tillgång till frukt & kaffe, AC i kupén, lung & ro. I fredags var det trångt, varmt, syrefattigt, svettigt, skrikiga barn & kallt kaffe... Som sagt - nästa år blir det första klass, det är de värt de extra kronorna man betalar!!!

Väl hemma hos Anna satt vi och pratade en lång stund om ditt & datt. Hon fick några små presenter som vi hade haft med oss. S hade köpt ett sånt där fint hjärtan i vitmålad trä i Shabby Chic-stil att hänga nånstans inomhus. Av mig fick hon lite band & spetsar. Sen hade jag & S gjort en receptbok till Anna som vi självklart hade scrappat. Scrappat både recept & omslag. Vi vart nöjda med den och Anna vart glad. jag hade små presenter till hennes små men de sov redan då. När jag sen går in där jag skulle sova så ligger det på sängen en stor & en liten badduk och på de ligger en liten chokladpralin. Precis som på hotell - så mysigt!!! Och välkommnande!!!

Lördagen då. Ja rst väntade vi ut att Annas man & barn skulle åka ut med båten tillsammans med kompisar. De skulle sova i den. (Vilket hade gått bra med tanke på det busväder som var i skurarna mellan solglimtarna...) Vi gjorde lunch och sen förberedde vi middagen. Min favorit: Marokansk kyckling, Tabouleh, Hummus, sallad & gott bröd. Till det drack vi jättegott rödvin. Men det var först vid 7 som vi åt middag.

Vid 2 kom det 3 kompisar till Anna som också scrappar. Vi hade gjort långbord och satt där sen och scrappade till 1 på natten. Vi hade jättekul. Skrattade hysteriskt, pratade allvar, skrattade mer, drack och åt gott och scrappade som galna. Jag fick gjort hela 4 layouter!? Rekord!!!!

Alltså...det har varit en så otroligt skön helg! Förutom incidenten som hände idag när vi skulle åka hem... Fick en släng av panikångest å det grövsta och blev helt kallsvettig. Anna löste det hela med att köra oss till Södertälje så vi tog tåget därifrån. Kände mig så dum. Hon hade ju sett fram emot en timme ensam hemma & mysa innan hennes man & barn kom hem och så fick hon köra oss istället. Men hon försäkra mig om att det var ok, och jag vet att hon mena det. Men det gör henne bara mer speciell för mig. Hon är verkligen en unik kompis -det är alla på sina egna sätt- men hon är och kommer alltid att vara lite extra speciell för mig. Hon förstår mig som få gör...

Vad som hände när jag kom hem har jag redan skrivit om och däremellan har vi haft Mors Dag fika.

Kramen

Mors Dag

Idag är det min dag, alla mammors dag - Mors Dag. Jag har ju spenderat helgen i Stkh i goda vänners lag och haft toppenkul, jag spenderade de första timmarna av dagen på tåget hem till Gbg. Väl hemma så möttes jag av två ivriga barn & en glad man. Kom knappt innanför dörren förrän jag hade båda barnen i famnen. Pussar & kramar avlöste varandra och sen gick vi upp. Jag fick se vad Herr A köpt igår. En ny LEGO Atlantis. Han var SÅ stolt när han sa att han köpte den för egna pengar. Sen fick jag massor av mer kramar. Förken J visade mig de nya filmerna som hon köpt - också hon hade köpt för egna pengar. Jodå minsann, här händer det grejer när mamma é borta...

När vi är i Herr A´s rum så säger han lite viktigt - som bara han kan: "Kom nu mamma så ska du få se dina presenter. Vi har slagit in en väldigt speciell kaffekopp till dig". Fröken J ser förtvivlad ut i soffan när vi går förbi. Det är ju inte direkt först gången Herr A säger vad det är i en present utan att veta om det själv eller att det är meningen. "Vad sa han mamma?" Jag räddade situationen lite snabbt med att le stort och säga: "Han sa att jag skulle titta på de speciella presenterna som ni slagit in!" Tror hon köpte det men är inte helt 100 på det...

Nåväl. Ut till köket och där stod det på bordet en stor present, en fin röd ros i röd kruka, småpaket som de gjort själva och ett Mors Dag kort. Jag blev så paff. Det kan låta konstigt men jag och min man har varit tillsammans i 16 år i april i år, gifta i 3 och jag kan räkna de saker jag fått av honom på en hand. Alltså jag är inte direkt bortskämd med det. Och faktum är att det numer gått så långt att jag bryr mig inte jättemycket. Fast sen barnen kom in i våra liv och ju äldre de blir dessto viktigare är det. För härom året blev vår dotter så himla lessen när hon inte hade nått. "Alla andra har nått mamma men inte jag." Ändå fick jag den finaste present av henne då. En dikt hon skrivit själv. Jag bara älskar hennes små dikter som hon knåpar ihop. De är äkta, naiva och helt underbara!!! Det bästa man kan få!!! Hur som haver...

Idag fick jag ett armband som lilla Herr A gjort alldeles själv. Två små pärlplattor som han gjort. Den blågula var en fisk som simmade i vattnet och den andra var en pärlplatta. Ok... Fröken J hade gjort en pärlplatta som "påminde mig som en cdskiva" en struts. Och den påminde mig om "Pipmysteriet på Kolmården". Det är en cdskiva som hon köpte när vi var på just Kolmården 2006 och som hon fortfarande än idag lyssnar på varje kväll när hon går och lägger sig... Den stora paketen var en jättefin tekopp och fat. Just en sån tekopp som jag sett och ville ha. vit med rosaröda rosor på. Fröken J hade sett den och kommit ihåg att jag sagt att "den vill jag ha!". Gullunge!! Herr A hade valt blomman. Mäkta stolt över det. Vad som impade mest på mig (men det sa jag inte högt så klart) var att mannen - min man- hade tagit fram strykjärnet ur min garderob och strukit pärlplattorna. Bara det gjorde hela dagen komplett. Än finns det hopp...

Sen åt vi tacos! En helt underbar Mors Dag och avslutning på en underbar helg.

Kramen till alla mammor därute!!!!!

fredag 28 maj 2010


Min älskade familj...
Fotot är 3 år gamalt men ändå, min familj. Utan de är mitt liv inte helt. De är orsaken till att mitt liv har en mening...
Kramen

Knappar & spets

Gårdagen spenderade jag tillsammans med min mamma och hennes kusin. Vi åkte en tur till tygriket Kinna, Skene & Fritsla. Vi var väl där vid halv 11 tiden och kom hem vid 5. Det är alltid väldigt roligt att åka dit med mamma. Det har jag alltid tyckt. Jag har en hel del åsikter om min mamma - inte alltid helt snälla men detta med att sy är något vi har gemensamt och det tror jag bidrar till att det alltid blir lyckat med våra resor till Kinna.

I bilen ner dit så slog det mig, att när de är borta (mamma & hennes kusin alltså) vem ska jag då åka med?? Syrran? Skulle inte tro det. Hon sydde in sin tumme i handen i syslöjden i 7:an och där har den suttit sen dess. Mina kompisar??? Kanske... Numer så är det ju inte bara för tygerna som jag åker dit. De har ju så mycket annat som man kan ha till scrappingen så... ja..

Väl där nere så åkte vi som vnaligt till Skroten först. Där hitta jag inget speciellt först. Köpte lite spets & band bara. Vidare åkte vi till alla de ställen som vi brukar. Vid varje ställe så blev det inköpt av knappar, spets & band... Nu är det ju så att de som känner mig VET att jag definitivt INTE behöver sånt. Har redan sånt i massor - men det är ju så förgjordat kul att köpa OCH använda och billigt dessutom så ja... Det gick som det gick.

Sen slutar dagen som den alltid gör - en sista tur till Skroten och då hitta jag helt plötsligt massa fina tyger. Aulikke, ja hon heter så och hon har jobbat där i säkert 30 år. Jag minns henne sen när vi åkte när jag var 12 år. Helt galet men faktiskt. Nåväl, hon visa mig en del fina tyger och jag köpte två av de. Jag ska sy toppar till Förken J. De kommer att bli jättefina. bilder kommer senare.

På hemfärden hitta vi inget matställe utan stannade vid burger king vid Delsjömotet. Helt sjukt. Men var tog alla goda fik vägen?? Jag menar de som har a´la Carte. Det finns typ inga kvar längre bort. Vi har alltid haft Källarbacken (underbart namn eller hur?) som favvoställe men det har sen länge slagit igen dörrarna. Trist...

Väl hemma så hade jag fått post. Tråkig post. Post som ger mig rysningar över hela kroppen. Jag tog brevet och gömde det i garderoben. Jag tänker inte öppna det förran på måndag. Det är säkert något med dåliga nyheter i och jag vill inte förstöra min kommande helg genom att läsa det nu. Jag hatar sån post. HATAR!!!

Idag ska jag & S äntligen åka till Stkh och min vän Anna. Ja jag kan lika väl skriva hennes namn full ut. Det finns ju en del Annor att välja mellan i Stkh så jag tror inte det gör nått. Hur som helst. Vi ska scrappa hela helgen. Vi åker i eftermiddag och åker hem söndag förmiddag. Hela lördagen ska vi scrappa. Hon har skickat bort man & barn och sen kommer några kompisar till henne där och så sitter vi där och scrappar till fingrarna blör...eller ryggen säger stopp. Hoppas det blir fint väder så vi kan sitta ute i trädgården och fika - det gjorde vi förra året och det var så mysigt. Jag längtar verkligen. Ska bli skönt att få komma hemifrån ett tag och bara vara. Göra det jag helst vill och det tillsammans med goda kompisar. Det kan faktiskt inte bli bättre.

Kramen

Posten? Vad det var? Försäkringskassan, vad annars orsakar sån ångest...

tisdag 25 maj 2010

Vårfest & ösregn...

Idag har regnet hängt tungt över våran del av Sverige. Det har ömsom regnat, duggat, öst ner & t.o.m haglat. Just som kompisen dök in i bilen för en färd till Kungälv så öppnade sig himlen och det bara vräkte ner & sen kom haglet. Vi vart lika förvånade båda två.

Vi åkte till Scraplyckan där jag skulle hämta min lilla YouDo minibag som jag beställt. Köpte faktiskt inget mer än bara den -olikt mig men så var det. Kompisen köpte dessto mer. Alltså det är rent omöjligt att gå in i en scrapaffär och gå därifrån med varor för under trehundra minst. Om man inte har skygglapparna på, hörselskydd och tejp över munnen. Då går det nog rätt bra faktiskt skulle jag tro. Idag sluta det på 109 kr för mig. Tror det är rekord...

Sen hem och lämna av S. Vi ska till helgen upp till min bästa vän i Stkh på scrapträff så vi har en hel del omstuvning att göra i våra väskor... Jag hämtade iallafall barnen och åkte hem. Senare på kvällen -18.00 för att vara exakt så bar det av till Idrottsplatsen på vår ort där Förskoleklassen hade anordnat en vårfest för allas familjer. DÅ kom solen fram och börja värma upp alla. Vi hade jätte trevligt. Gjorde några lekar, grillade korv och bara pratade. På vår skola så har de delat in förskoleklassen i två grupper. A & B. Till hösten när de börjar ettan så ska de bli en gemensam klass så detta var ett ypperligt tillfälle att se de andra föräldrarna och även barnen så man vet vilka de är. En jättetrevlig & mysig avslutning på kvällen.

Nu väl hemma så var det bara att uppdatera sig på de bloggar jag följer - en av de hade äntligen fått sitt efterlängtade först barn Grattis till Katrin & Bingo!!. Kolla av mejlen och förståss - nu ska jag in på Facebook. Sen ska jag krypa till kojs. Imorgon blir ännu en rolig dag.... Vad det blir då får ni reda på då.

Kramen

måndag 24 maj 2010

Dagboken


Jaha, så har jag då gjort min andra dagbok. Fast denna gång så är det i annat format. Min vän A (kan ni gissa vad hon heter i verkligheten??? Ni får tre gissningar...) gjorde förra i något större format än vi brukar ha och det känndes bättre så det gjorde jag också nu.
Vi -jag & A träffades på Åsa Folkhögskola 1993 och har sen dess gått från kompisar till bästa vänner. Vi gick där två år och andra året fick vi höra talas om hur två kompisar som bodde långt ifrån varandra skrev dagbok tillsammans och skickade den emellan sig. De turades om att skriva en vecka var. A och jag bestämmde oss för att det var ju en kul grej för oss. Jag bor på västkusten och hon på ostkusten i Stkh.
Då köpte vi postens skrivbok med naturpapperssidor i och röd spiral. De hade vi i flera år.
Sen slutade posten tillverka de och vi provade på olika format och skrivböcker men vi trivdes inte riktigt så bra med nån av de som med postens. Så härom året så kom Bind-It-All:en ut som verktyg i Scrapbooking. Den köpte vi ihop och sen dess binder vi in våra egna böcker. Det blir mycket roligare ochjag tror också billigare i längden. Det är lite trixigt innan man lär sig med som sagt det är bara att prova sig fram och snart får man fason på det. Jag har precis med denna dagbok lärt mig hur jag ska binda in spiralen utan att man river upp händerna varje gång man ska bläddra i den.
I början så skrev vi verkligen en vecka i taget och skickade den. Sen har det blivit veckor emellan och nu mer 2-3 månader emellan. Ganska lustigt men varje gång nån av oss har haft den för länge så brukar man få ett litet sms "var e´dagisen?" och då vet man att nu är det dags. Och varje gång den kommer så blir man lika entusiastisk & glad. Det är lustigt för A säger samma sak. "När den kommer så städar man undan allt man ska göra. Gör en kopp kaffe och sätter sig i lung & ro och läser den". Och hon har rätt. Det är så roligt att läsa varje gång.
Vi träffas så där 2-3 gånger per år och tja det händer ju en massa under den tiden och med dagboken behöver man aldrig berätta vad som hänt för vi vet redan. Numer så finns ju Facebook, bloggar och ja man kan hålla kontakten på så vis. Men inget går upp mot dagisen. Sen är halva nöjet att titta på alla bilder som vi klistrar in. På barnen, små seriestripes, tokiga tips you name it! allt kan klistras in. Jag minns en dagbok där A hade gjort ett collage med bilder på barn från elloskatalogen och fått till en liten saga. Hysteriskt rolig!!!
Jag hoppas verkligen och tror att vi kommer att fortsätta med denna tradition. Vi har i år hållt på i 16 år och under den tiden har det varit allt från husköp, förlossningar, graviditeter, operationer, ups & downs, vi har "skällt" på våra män & jobbet, älskat våra barn & hobbies... Mycket har vi skrivit av oss inom de bokpärmarna och det är där det stannar också. Det är bara för våra ögon att läsa. Det är jag noga med - då jag har en nyfiken fröken j som gärna vill läsa. Ofta får hon dock titta på bilderna för hon tycker det är kul att se hur A´s små busungar växer.
Jag minns en gång när A skickade dagisen UTAN foton i. Alltså det vart ett sånt trauma. Inga bilder, bara massa text. SÅ tråkigt. Det förlåter jag inte...typ kanske...i nödfall...ja ok då! Men inte igen sa jag till henne. Hahaha...
Kramen

söndag 23 maj 2010

Nedräkningen har börjat...

Idag är det 100 dagar kvar till min operation. Yeai!!!

Känns stort på nått sätt. Känns bra, pirrigt, nervöst... Klarar jag det här? Är det rätt beslut? Kunde jag göra annorlunda?... Ja, det är en hel del jag kunnat göra annorlunda eller hur men det här måste jag ha hjälp med. Där här går inte att lösa själv. Jag har inte den orken. Under tiden ska jag bygga upp mig, både pyskiskt & fysiskt. Det här SKA gå. Jag bara ska lyckas. Det finns inget annat.

100 dagar kvar...

Kramen

Sommar...


...är väl härlig på alla sätt och vis. Men för mig blir det alltid en brutal påminnelse om hur jag har det. Hur jag bor och hur mycket jag inte vill bo så här. Varje år är det likadant och varje år blir jag lika lessen när jag inser att "det blir likadant iår" Det blir inget gräs under fötterna iår heller. Inga stunder i hamocken, lukten av syrenbuskar, kolgrillat kött, myssljus i äppelträdens grenar, inga blommor som växter i rabatterna... Istället sitter jag ute på en smal balkong och lyssnar till svalornas skri i den svala kvällsluften. Inte det ultimata men visst det går ju.. allt går... Men om jag hade fått som jag ville så hade vi haft det annorlunda på en del plan.

Min pappa sa en gång när jag var ung "man ska inte leva över sina tillgångar" och han har så rätt - jag vet det. Och jag tillhör den där skaran människor som inte jobbat så mycket i mitt liv. Jag har varit mycket sjukskriven p.g.a min dåliga rygg, studerat, mammaledig, varit på olika åtgärder inom AF och ja...detta innebär ju att jag inte haft så stor inkomst vilket gör att vi inte haft den möjligheten till att köpa hus. Och definitivt inte med de priser som är nu. Det är en klen tröst dock för det skär i hjärtat varje sommar, och ångesten över att ha misslyckat att ge mina barn en så banal sak som gräsmatta under deras sommarfötter i år med blir lika jobbig att bära som året innan... Jag vill verkligen inget annat och jag hade kunnat leva så totalt annorlunda om det behövdes bara för att ge de gräs istället för betong under fötterna. Antagligen så är de halvvuxna när vi får råd att köpa hus och vad tjänar det till då? Då är det ju meningslöst. Det är ju nu de ska ha det. Då skiter de ju i det ändå...

Man säger ju att när man blir gamla och innan man ska dö så tänker man tillbaks på sitt liv och minns saker man gjort och inte gjort. Kanske man ångrar nått, något man skulle gjort annorlunda. JAG kommer att ångra att jag det faktum att vi inte gav våra barn gräs under sommarfötterna och att det inte blev ett syskon till. Jag grämer mig över det redan. Men man måste vara två om sådana beslut. Det vore själviskt i en relation att bara göra som jag vill.

Tyvärr så ser min man och jag olika på det hela. Han ser bara det faktum att vi inte kan köpa ett hus kontant. Jag tror att med rätt husköp så hade vi klarat det. Jag hade hellre snålat i ett hus än i en lägenhet...men som sagt man måste vara två... När jag vill gå och titta på hus för att få nån sorts rutin på det. Så man lär sig vad man ska titta på och undersöka så ser min man bara slöseri med tid. "Vi kan ju ändå inte köpa, då är det inte roligt" Det är kanske rätt men då lär vi oss ju heller aldrig och man kan ju inte köpa första bästa hus man tittar på eller...

Jag har alltid haft drömmen om ett eget hus ända sen jag var liten. Min pappa skulle bygga det åt mig enligt mina ritningar. Men det är nog bara det. Drömmar. Jag lever i det som är nu men drömmer om nått annat och det gör jag varje dag. Det är det som håller mig uppe. "Utan mina drömmar dör jag" skrev jag en gång i min ungdom och det är så himla rätt.

Kanske jag skulle gjort saker och ting annorlunda i livet OM jag hade vetat min bakgrund. För det är faktiskt så att min ADHD -förstår jag nu i vuxen ålder- har ställt till det för mig när jag var yngre. Saker som hänt, hur jag reagerat, saker jag inte kunde rå för, saker jag inte förstod. Det är så fortfarande med vissa saker. Saker som är självklara för andra är i min värld inte alls så självklara. Frågor poppar upp som "om jag visste skulle jag gjort annorlunda då?"

Antagligen. Hade jag velat det? Jag vet inte...... Kanske jag inte haft mina underbara barn då. Eller man heller för den delen och de vill jag inte vara utan för allt i världen. Mina barn är de som betyder mest. Utan de kan jag lika gärna lägga mig ner och dö direkt.

Herr A så igår kväll vid läggdags: "Mamma om jag dör, lova att du dör då också!" Vad svarar man på det? Mitt hjärta skrek av ångest vid tanken på det han sagt. Men jag svarade "Det kan jag ju inte lova för det är ju inte säkert att Fröken J dör och vem ska då ta hand om henne?" Herr A titta på mig och funderade lite sen sa han: "Men vem tar hand om mig då när jag blir en ängel?" "Det gör morfar. Han står där och möter dig när du kommer dit". Då rynkade han på pannan och sa bekymrat: "Men jag vet ju inte vilket moln han är på." Kunde inte annat än le vid tanken och åsynen av det han pratade om. men jag försäkrade honom och sa: "Han hittar dig! Morfar hittar dig det kan du vara säker på." Herr A var nöjd med det svaret och sen säger han plötsligt efter en stund: "Mamma vet du, en själ kan aldrig återvända till sitt skelett!"

Det är stora tankar för en 6½åring. Gud vad jag älskar den ungen!! och vad jag hoppas att jag dör innan honom så att han får leva länge och bli pappa och morfar/farfar sjäv.

Det är på intet sätt lätt att vara förälder men det är så berikande i slutänden och jag skulle inte vilja vara utan de.

Kramen

"Vi ska bara titta på en klänning..."

Så lät det när min systerdotter ringde igår kväll. Hon hade hittat en avslutningsklänning som hon ville jag skulle titta på för att se om jag kunde sy in den. Sen skulle vi åka hem. Jomen visst... Jag gick på den igen!! Är det nått jag numer INTE tycker om så är det att gå i affärer bara för att...titta. Dessutom var jag tvungen att ha med Herr A. Det började ju lagom bra. Det är då 20grader varmt ute och han vägrar ta på sig shorts - han har på sig mysbyxor med långa ben, långärmad tröja och stövlar som är vinterfodrade.... Ok...??? jaja...

Vi kom iväg och i bilen säger de att vi ska till Nordstan. Hade jag vetat det innan hade jag inte åkt med. Jag avskyr Nordstan. Går bara dit om jag verkligen bara måste. Nåväl nu var vi ju på väg så det var ju bara att bita i äpplet.

Klänningen som C hade valt var väl inte riktigt i min smak men den var ljusgrå, silkig, fin och väldigt KORT. Och kunde jag sy in den jodå det ska nog gå. Sen provade hon en vit jättefin klänning mer i min smak. Den blev så fel på henne. Vi titta på varandra och "nej" sa båda två. Tänk att en sån fin klänning kan bli så fel... Jaja, hon köpte den korta grå och en svart bolero att ha till. Hon kommer att bli jättefin.

Själv hittade jag en vit klänning på Kappahl till Fröken J som jag köpte. Och som alltid när jag handlar nått så får jag ångest. Tankar som "hon behöver den verkligen inte" & "vi har ju inte råd egentligen" kommer hela tidne och jag får liksom svårt att motivera köpet. Nu köpte jag den iaf och hoppas att Fröken J tycker om den och att den passar henne. Grejen är den att jag lovat sy en klänning till henne men det gjorde jag mest för att det blir billigast om jag syr men den här klänningen blir inte billigare att sy. Den har två sorters tyg, dragkedja, smockat liv och spets på och allt det + tiden det tar att sy gör att det blir inte billigare och då kan det faktiskt kvitta. Om hon sen vill ändå att jag syr en så får jag väl byta tillbaks den då... Det visar sig snart.

Kollade lite på XLNT avd. också när jag gick förbi. Men det vart just bara det - gick förbi. Känner inte alls för att köpa nått nu. Ska ju snart opas och det är ju verkligen att slänga pengarna i sjön. Möjligen till nästa sommar.

Helgen har också inneburit att vi varit hamstervakt åt grannarna för lilla Snövit som är en dvärghamster. Både Herr A & Fröken J är helt betagna av denna lilla hamster. Och vill jsälvklart ha en egen nu går inte det för jag är pälsdjursallergiker - thank god!!- och det är Fröken J också mer inte lika mycket som jag. Jag sörjer inte nämnvärt detta att inte ha husdjur men det gör tyvärr mina barn. Men detta med hamstervakt är rätt ok. Hon är jättemysig det kan jag hålla med om men som P sa "intresset har ju börjat avta något nu. Nyhetens behag har liksom gått över..." Jo det brukar ju bli så. Då är det bra att va hamstervakt för då kan de gulla lite och sen bara lämna tillbaks henne. Passar aldeles utmärkt!!

Kramen

lördag 22 maj 2010

Sol och sommarmat...

Annars har dagen gått i värmens tecken. Solens värme. Jag har dessutom jobbat idag. Egentligen har vi inte öppet på lördagar men idag hade en förening Trädgårdsmarknad runt min arbetsplats. På parkeringen och utanför våra lokaler. Där kunde man köpa alla möjliga växter, plantor, sticklingar & blommor. De sålde på våfflor & kaffe och jag satt mest inne i våra lokaler och sålde souvenirer. Och det var JÄTTEKUL.

Det började dock lite vingligt. Jag kom dit och skulle ta ut min handkassa och upptäckte att dörren till kontoret var låst. Ok, ingen handkassa. Jag gick ut till föreningen och frågade om råd. Jag fick låna 100 kr av de till en början. Sen behövde jag inte använda de för efter nån timme kom en arbetskompis förbi och titta in och då hämtade hon handkassan. Och det var tur för det kom massor av folk och jag hade fullt upp hela tiden till skillnad från vanliga veckodagar när det inte kommer en själ ibland. Chefen tittade in och jag sa det till honom att sådana här tillställningar borde vi ha fler gånger om året för det drar ju folk. Det tyckte han var en bra idé. Men så är ju hela hans huvud fullt av idéer som inte blir nått av men man kan ju alltid hoppas.

Eftermiddagen spenderade jag hemmavid och till middag gjorde jag en sån himla god sallad. Tog en påse mixad sallad, lite extra ruccola, gurka, massor av purjolök, fetaost och vattenmelon. Över det slog jag en dressing på olivolja, honung, balsamvinäger, basilika & lite salt. Jag tog även på svartpeppar & flingsalt. Till det hade mannen grillat fläskytterfile och det var så gott så jag vet inte vad. Den salladen ska jag göra om igen snart!!

Nu ska jag krypa till kojs!!

Kramen & go´natt

Arktiskt plankton


Herr A ska gå och lägga sig när han upplyser sin pappa med väldigt viktig röst:

"Jag är hemskt lessen pappa men jag måste skriva på mitt arbete om arktisk plankton ikväll. Det är väldigt viktigt arbete, jag måste skriva hela natten"

Har jag nämnt att han är 6½år...
Kramen

fredag 21 maj 2010

Barn av sin tid...

Igår var ju sista cirkelträffen för denna terminen. Vi blev 4 st totalt av 8 men det gjorde inget alls. Vi har alltid lika roligt & trevligt ändå.

Och när vi sitter där så går helt plötsligt strömmen. Då var väl kl. runt halv 7 på kvällen. Det vart ju inte becksvart i lokalen men det är lite jobbigt att scrappa i halvmörker och man ser inte färgerna korrekt så vi bestämmde oss för att det var fikadags.
Vi dukade upp utomhus - under tak och det var tur för i nästa ögonblick så hällregnar det. Och åskar. Och blixtrar. Det var SÅ Jättemysigt där vi satt och fikade!! Där satt vi till halv 9 då vi gick in och packade ihop våra grejer. Det var liksom ingen idé alls att fortsätta nu.

Väl hemma så var det bekymrade miner speciellt från Herr A som hade lite problem med detta. Det var ju läggdags och hans läggrutiner består av en film. Nu gick ju inte detta så han valde en bok istället. Fröken J tog det mer lugnt. Hon har varit med om detta förr så hon tittade i sina böcker. Just som jag står i hennes rum så kommer Herr A inrusandes och ropar glatt: "Mamma strömmen är tillbaka. Nu ordnar sig allt mamma." Han kunde liksom inte få nog av de orden "Mamma strömmen är tillbaka igen". Han är för söt. Sen tillägger han med en suck: "Åh, nu behöver vi inte läsa nån bok, nu kan vi se på film igen". Ja vad ska man säga. Han är verkligen ett barn av sin tid...

Kramen

torsdag 20 maj 2010

Sommarvärme...

...har det verkligen varit ute idag. Varmt, kvavt & fuktigt i luften. Vid tretiden när jag var i Kungälv så kom så äntligen åskan och för en stund öste regnet ner. Härligt.

Efter jobbet stack jag iväg och handlade lite. Jag ska ha sista cirkelträffen ikväll för den här terminen och det ska bli kul. Vi blir inte så många men det är nog p.g.a att jag har ändrat datum. Just som jag kom hem så kom regnet från Kungälv hit dit jag bor för då öste regnet ner här. Och nu är det så där härligt friskt & svalt ute. Underbart....

Jag älskar sommaren när man knappt behöver kläder men en sak gillar jag INTE. Jag blir så varm. Och då menar jag inte varm utan V A R M. Normal svettas vet jag inte vad det är för nått. JAg har alltid varit så varm av mig och när jag till det äter diverse medicin, och är överviktig ...ja det är ingen bra kombination. Suck ja...

Nu ska jag snart gå till min cirkel lokal. Gångavstånd då det är i vår samlingslokal. Toppen bra!!!

Kramen

onsdag 19 maj 2010

Glass är gott...

Jaha så var ännu en tuff dag på jobbet till ända. Vi har öppet 11 till 15 och där imellan löste jag ut en hel korsordstidning, uppdaterade dagboken, fikade, tog en runda genom byggnaden för att röra på mig, typ 6 gånger...

Det är verkligen bara helt galet. Här sitter jag och har verkligen inget att göra medans min syster sitter på sitt jobb och skriker efter hjälp som jag skulle kunna hjälpa henne med om jag hade fått. Men se det går inte för det är emot lagen...typ. Man får inte jobba som Fas3 jobbare kommunalt i en annan kommun än sin egna. Men man kan få vilket j-a skitjobb som helst i sin kommun. Jag tror jag ska gråta en stund, för det är som Ford Fairlane hade sagt "fucking unbeliveabel"...

Sen visade det sig när jag kom in idag att vi fått en ny kille till vår arbetsplats. Han ska jobba med marknadsföringen. Ok... Men han har inga pengar att röra sig med, ingen plats att sitta på, ingen dator, ingen tillgång till nätet -för vi har inget nät. Ingen har det. Vi har ingen telefon heller men ni ska se på tusan att vi får en receptionist som ska svara i telefon ändå. Vi fick ju en marknadsförare... helt otroligt!! Han är ioch för sig trevlig men mytoman. Alltså det går inte att prata med en sån person för vad du än säger så är han bättre. Har jag ont i en axel har han ont i båda. Har jag haft en hjärntumör har han op bort hela hjärnan... I Wish!!!

Jaja, då är det tur att man har två underbara ungar att komma hem till. Det har varit typ 20 grader här idag. Varmt alltså, helt underbart väder. Och efter jag hämtat barnen från skolan åkte jag och Fröken J till Konsum för att posta ett brev och köpa sesamfrön. Hon hoppas ut ur bilen och såg glatt på mig. Innan hon hann säga nått sa jag - som den elaka mamman jag inte är men ja... "Å det blir ingen glass idag". Då gick hon plötsligt j ä t t e l å n g s a m t. Scenariot vände snabbt när vi kom in på Konsum. För som den "sucker" för glass som jag är sa jag. "Ok, men det blir ingen över 20 kr." Det var INNAN jag sett GBs nya glass. "Men den kostar ju 25kr mamma" "Ja, ok du får Lion glassen då" Den kostar 20 kr nått. Jag hatar verkligen när barnen får rätt....

Väl hemma avnjöts glassen på balkongen i värmen under parasollen. Härligt!!!

Sen bjöd Herr A på dansuppvisning. Å MY GOD!! Alltså det är tortyr att titta på alla dessa danser som barnen hittar på och inte skratta så man kissar på sig. Ja jag vet, kanske inte det snällaste att säga men säg den som inte skrattat åt sitt dansande barn. Har man desstuom då ett barn som INTE kan dansa, saknar rytmkänsla, som mest springer runt i krampaktiga ryckningar och lägger in små karateslag imellan då blir det smått hysteriskt - tro mig!! Men vi hade roligt mannen & jag när vi titta på Herr A när han dansade. Alltså våra barn måste vara bland de mest orytmiska som finns. Fröken J t.o.m klappar i otakt när hon ska klappa takten i en låt. Hur kan man ens göra det??? Jaja, de gör sitt bästa och det är jättebra och de ÄR duktiga på sitt sätt. De kanske inte har gehör och takt men de kan många andra saker. Man kan inte vara bäst på/i allt.

Nu ska jag gå och lägga mig...Trötter ger sig för idag!!

Kramen

tisdag 18 maj 2010

Dansa med Helen Sjöholm

Ännu en dag till ända snart. Rätt händelserik, och trevlig. Jag hade planerat en dag där jag skulle få gjort en massa på en liten lista som jag skrev igår kväll. Sen ringde min goda granne P imorse och sa att "du jag är hemma om 10 minuter. Jag sätter på kaffet så kan du komma över på frukostfika så kan vi planera lite inför 12/6". Jamen det tackar man ju inte nej till.

Först då: 12/6 då ska vi ha en Scrappträff här hos oss i Surte och i vår samlingslokal. Hit kommer då inte tjejerna från min scrapcirkel utan P´s släkt från Halmstad. Mostrar, mamma, kusiner, barn och ja, det är ett glatt gäng. Jag och P var nere hos de i Halmstad i januari (om jag inte minns fel) och då sov vi hos P´s mamma och scrappade hela lördagen. Sen åkte vi hem på söndagen. Det var så hilma kul och de blev så sugna på att komma hit så då bjöd vi hit de. Det ska bli jättekul. Mer om det senare...

Så då satt vi där och drack kaffe och pratade. Och varje gång säger vi att nu ska vi inte BARA prata om våra små 6½ åringar- och ändå sitter vi där och pratar om de. De är väldigt lika i mångt och mycket våra små. Har sina egenheter och behov så egentligen är det bara SÅ skönt att prata med henne för vi får ventilera båda två om våra funderingar & ge tips om vi har några att dela med oss av.

När vi sen förflyttade oss till vardagsrummet för att göra små välkomstkitt inför Scrapträffen 12/6 så sa vi att "nu pysslar vi bara" och det gjorde vi.
Jag gick hem vi ett tiden och då tvättade jag en maskin tvätt - stod på min lista. Städa mitt rum-stod också på listan och det blev gjort. Sen fick jag skickat iväg ett paketbrev til, min kompis A i Stockholm med snören & garn. Det ska hon ha till små välkomstkitt den 29/5 då hon ska ha scrapträff hemma hos sig. Då ska jag & S dit. DET ska också bli jätte jätte roligt.
Försökte få med oss P men hon kunde verkligen inte få ihop tiden och jobbet så det får bli nästa gång. Så jag har mycket roliga träffar att se fram emot nu och det känns riktigt härligt.

Just nu är jag jättetrött och väntar in min man som är på väg hem. Så fort han kommer stänker jag gå till sängs. måste bara först höra hur han haft det. Han har varit skådis idag. Han jobbar som frilansande rollbesättare till vardags och brukar ju tillsätta rollerna. Bl.a till "Simon och Ekarna" som de spelar in nu i Göteborg med omnejd. Regissören ville att han skulle ha en roll så det fick han. Det är lite kul för att alla regissörer och producenter tycker han är jättebra skådis - men inte jag. Jag är vekligen han största kritiker. DOCK måste jag tillägga att jhag faktiskt tyckte han var bra i sin roll i sista Saltön som han gjorde. Han spelade mot Eva Funke och var hotellportier/servitör. Där var han bra!

Idag när jag smsa honom om när han trodde han skulle vara hemma fick jag till svar "kvar, men är nog klar snart". Sen kom det ett sms till där det stod. "fick just dansa vals med Helen Sjöholm i en scen. Jag och dansa..." STACKARS Helen Sjöholm, för den karl kan INTE dansa. My god! Jag skratta så jag fick tårar i ögonen nästan... Nu låter jag elak jag vet men vi har sån humor jag och min man. Lite ironisk, bitig, besk, underbar engelsk sån. Eller som jag & syrran brukar säga till folk att vi har: "vi har en rå men hjärtlig ton". Det har jag och min man med. Sen är det ju så att utan humor i livet skulle det vara pisstrist ju. Jag ska berätta mer om min man senare, nu - ska jag gå å lägga mig!!!

Kramen

måndag 17 maj 2010

Trötter har slagit rot...


Hela dagen idag har jag varit trött, trött trött... Jag tror det är våren som sätter griller i kroppen. Pollen i luften, värmen som sakta smyger sig in, fåglarna som väcker en på morgonen, luften blir klarare på nått egendomligt sätt, bladen slår ut och det spritter i benen liksom. Det är nu livet borde vara lättare. Men för mig har våren alltid varit tyngre. Ju äldre jag blir dessto lättare blir den - låter kanske konstigt men så är det. Numer har jag barn & familj som gör livet roligare - det hade jag inte förr. Det var därför våren alltid var tyngre för mig. Däremot blir jag varje vår trött. DET blir inte lättare ju äldre jag blir. Snarare tvärtom...

Just nu känns det som om Trötter har slagit rot i min själ. Jag har inte gjort annat än gäspat idag. Sen är det ju så att maj håller på att ta slut och nu blir det juni. Vilket innebär att jag snart ska börja pulvra igen för att förbereda mig inför operationen som ska bli 31 augusti. Det ska bli så skönt att äntligen få op. Fast tanken på pulver 3 månader som det faktiskt blir är mindre lockande. Jag vet ju hur dåligt jag mådde av det sist. Bara jag såg påsarna så vände det sig i min mage. Hur blir det nu då?

Av den orsaken så har jag efter mycket moget överläggande med mitt inre jag tagit det beslutet att börja pulvra på halvfart 1 juni och på helfart 1 juli. På så sätt blir det inte så drastiskt och förhoppningsvis så blir jag inte så illamående igen. Det här måste verkligen lyckas!! Det finns ingen annan utväg känns det som. Det måste till nått drastiskt som op. för att gå ner i vikt OCH HÅLLA DEN.

Att gå ner i vikt är egentligen inte så svårt. Det kan alla göra. Det är att hålla den som är kruxet. Jag är väl medveten om hur det gick efter förra pulverperioden. Jag gick upp allt igen när jag väl börja äta igen. Snacka om att känna sig som en "loser". Men jag vägrar låta det hända igen. Denna gång ska hela familjen in i det. Här ska skapas nya matrutiner under dagen som gynnar hela familjen för tro mig -det behöver min familj. Det ska bli mitt "misson in life".

Först ska jag dock ta tag i en bit av mitt liv som är oavslutat. En viktig del som jag måste få rett ut för att få mitt huvud med på hela denna förvandling som krävs. Min ADHD. Roten till -antagligen - en hel del smärta genom mitt liv. För där är en sak som är säker. Psyket hänger ihop med resten av kroppen. Mår du inte bra i huvudet så mår inte heller kroppen bra. Och det mina kära vänner - är en sak som jag kommer att återkomma till i ett något längre inlägg längre fram. Det kanske blir en bok av det t.o.m nån gång i framtiden.

Nu ska jag vattna min blommor!!!

Kramen

söndag 16 maj 2010

2 års kalas

Vad kan det vara i det här paketet tro??? Ingen som vill göra en vild gissning??

Ja, den minsta lilla kusinen i vår famlij fyllde 2 år den 11:e och hade sitt första kalas idag. Min familj skulle ge en... Trehjuling. Visste inte riktigt hur jag skulle slå in den men sen kom jag på detta då. En snilleblixt jag vet. Men jag ahr alltid velat slå in nått på ett sånt sätt och ja, det passade liksom att göra det nu.

Kalaset i sig var också trevligt. Det är alltid trevligt att träffa familjen och tjata lite. Min svägerskas mamma ser lite dåligt, typ väldigt. Så när hennes mamma kom sa jag till Herr A-högsta pedagogiskt- att vara lite försiktig. Han kan ju inte springa omkring och så, för då kanske hon inte ser honom och ja, snubblar över honom eller nått - hemska tanke.

Det första Herr A gör när hon klev ut genom bildörren är att fråga högt och tydligt "Ser du inte mig nu?". Att inte Fröken J och hennes kusiner sjönk genom jorden. "Han är så pinsam moster!" kom det lite fint från storkusinen. Ja jo han brukar vara det men det är rätt charmigt tycker jag.

Sen när vi skulle åka hem så skulle mormor åka med oss i vår bil. Mormor kunde inte hitta sin käpp så den började alla leta efter. När jag frågar Herr A om han sett mormors käpp säger han mycket förståndigt "Nä, men jag har sett hennes paraply!" Ok... Nu tror ju inte jag att det hjälper så värst mycket men ja...

Hur som haver nu är vi hemma igen och det är ju faktiskt så att det spelar ingen roll vart man än är - Theres no place like home!!

Kramen

Att ha eller inte....

Det är verkligen frågan. Har suttit ett par timmar nu och försökt att lägga in en bakgrund till min blogg. Det finns ju en hel del att välja mellan så det tog längre tid än jag trodde att bestämma sig. Hm, vad trodde jag egentligen. Jag som har värsta beslutsångesten... Jaj, nu är den vald. Godkänd av mannen och jag gillar den. Den är lugn och inte så gräll i färgerna eller har hysteriska mönster... Hoppas ni gillar den också som hittat hit. '

Nu är det verkligen läggdags!!

Kramen

lördag 15 maj 2010

Bra idéer...

Jag och Fröken J satt och kollade på ett tv program idag. I reklampausen så sände de en reklam över ett kaffe märke, kommer inte ihåg vilket men det gick ut på att en tjej sitter på ett café. Servitören kommer fram och ger henne en kaffe. Hon säger "Tack Peter" Tvärs över gaten är det nån som ropar "Hej Annie!" typ och hon inser att hon inte känner igen vem det är. Har typ inte en aning. Hon funderar, tittar ner i sin kaffekopp och kommer på en kanonidé. När mannen som hejat på henne kommer fram ropar hon på servitören "Peter, kom och träffa min kompis..." "John" säger han och hälsar på servitören. Sensmoralen? Ja, att kaffet ger dig bra idéer...eller...

Jag får alla mina bra idéer när jag sitter på toa. Varför gör man ingen reklam om det?? Seriöst...
Det är också där inne som jag får mina "aha:n" ibland. Saker jag har grubblat på. Svaren kommer liksom bara fram där inne. Det kan vara ett problem, jag måste hitta en lösning på och så sitter jag där och vips:"Det är ju så jag ska göra!"

Det var på en toa för 20 år sen som jag insåg att mitt pass var hemma i Sverige och jag var i USA och skulle flyga hem veckan därpå. Ingen bra kombination!! Då fick jag panik. Det löste sig dock...efter ett par varv men ja, jag kom hem.

Undrar om politikerna ivärlden hittar alla sina lösningar när de är på toa. Kanske kunde man lösa världssvälten, atomkrig och mellanösternkonflikten med ett toabesök. "Du vi tar mötet på toa om tjugo minuter. Tar du ettan tar jag tvåan..." Kanske skulle man skippa fikat...men ha gratis sponsrat toapapper...

Ok nu spårar det här inlägget ut känner jag men faktum kvarstår. En del läser böcker & tidningar på hemlighuset. Mina bra idéer kläcks på toa så är det bara...

Kul med reklam...

Kramen

fredag 14 maj 2010

Balkongen invigd av barnen

Idag var så jag & syrran på Bauhaus och köpte mer. Syrran köpte fler växter - jag har över sen igår. Däremot köpte jag en balkonglåda till, ett parasoll och en grön matta som vi ska lägga ut på golvet på balkongen så det blir trevligt för fötterna. Har man inge stor trädgård att skryta med så får man göra det bästa av det man har. Vi har en rätt stor balkong och iår ska den bli trevlig & mysig att vara på. Har planterat fint i lådorna nu och håller på att inpregnera balkonginsynsskyddet som vi sen ska sätta upp. Helst skulle jag vilja ha en spalje på var kortsida men det blir för dyrt. De är ju bara SÅ dyra. Nä, det får va.


När vi senare på eftermiddagen kom hem efter Herr A´s simskoleavslutning så hade de fått McDonalds och då fick de äta ute på balkongen för första gången i år. En sorts invigning alltså. Fast utan grön matta och skydd. Det kommer upp imorgon tror jag bestämt eller kanske ikväll. Det är så otroligt skönt ute idag. Så där varmt som det är om sommaren. När man kan sitta ute och njuta till klockan är sen. Underbart!!

Till middag, som vi just nu gör så blir det grillad lax med grovsalt, kokt potatis, smörstekt dill och färskriven pepparrot. MUMS!!!!

Kramen

torsdag 13 maj 2010

Att plantera blommor


Dagen har innehållit syskontid med syrran. ÄNTLIGEN!!! Vi tog igen för lost time så att säga. Vi var på Plantagen i tre timmar typ. Vi handlade blommor, fikade så klart och sen låg vi i varsin BadenBaden stol och hade hur roligt som helst. Visste inte att det fanns sådana stolar som fäller sig bakåt automatiskt bara man lutar sig bak. Men det gör det. Det vart vi varse om båda två när vi satt där. Alltså vi skratta så mycket så jag nästan kissa på mig. Nästan...

Hade nästan glömt bort hur kul vi har när vi åker ut på äventyr. Det kan liksom sluta lite som... Jaja, denna gången vart vi iallafall inte utkörda. Det blev vi på NK när vi provade hattar där en gång för länge sen...hahahahaha.....

Väl hemma igen så plantera jag alla blommorna med god hjälp av Fröken J och Herr A. Fast efter en stund var Herr A helt plötsligt en polis som gick på gatan och skulle titta efter bovar med sin kikare. Mitt i gatan gick han. Och fröken J hade allt sjå i världen med att hålla reda på honom... Suck ja...

Jag planterade själv och om jag får säga det själv så vart det fint. Imorgon ska vi iväg och köpa en grön matta till balkongen. Sen är det bara att ställa ut möblerna och tjoho - redo för sommaren!!!

Kramen

onsdag 12 maj 2010

Provtagningar & syskonlunch

Idag har det varit 2 olika provtagningar. Först 08.40 på Sahlgrenska, Obesitasmottagningen. Det visa sig att jag bara skulle ta ett stick i fingret - inte så farligt med andra ord. Klockan 9 hade jag sedan tid hos min Dr. där. Ett slags uppföljningssamtal ang lite av varje. Ja mitt blodtryck var ju ganska högt denna gån 155/110 och 150/100 hm... Inte så bra, men som jag sa till de: "jag vet vad -20kg gör med blodtrycket och nu har jag en op.tid (HURRA) så de som jag tyckte att det kommer att ordna till sig i sinom tid.

Efter Sahlgrenska bar det av till Frölunda Sjukhus för provtagningar där. Jag var väl där vid 10 tiden nått och bröjar då bli rätt trött och slö liksom. Torr i munnen och hungrig. Jag ahr då varit fastande sen 24.00 kvällen innan. Att ta proverna gick jättebra. Jag är rätt svår stucken och det misslyckas alltid i allafall en gång men denna gån tänkte jag att jag säger inget om det utan ser hur det går och det gick poå första sticket. TOPPEN!!!! Ja vart så nöjd. Sen drack jag 5 muggar vatten innan jag åkte till min systers jobb.

Vi gick till en Thairestaurang för att äta lunch. Det verkar som om det är enda gången vi kan få tid tillsammans UTAN massa öron omkring oss. Så¨fort vi sätter oss ner hemmavid för att prata så kan man ge sig tusan på att nått av barnen kommer och ska va med...Lite frustrerande faktiskt. Vi hade en högst trevlig lunch och sen åkte jag hem till mannen. Åkte och handlade lite mat och även lite för syrran. Hon har verkligen problem med att få dygnets alla timmar att räcka till för allt hon måste göra så jag erbjöd mig handla för henne när vi ändå skulle göra det. Hon vart så tacksam men egentligen så är det inget att snacka om. Så många gånger som hon har ställt upp för oss så kan vi gott göra det vi kan för henne nu när hon verkligen behöver det., Känns bra att kunna hjälpta till med nått.

Nu är jag så trött så min rygg snart går och lägger sig utan mig...den värker alltså.

God natt på er alla som orkar läsa vid denna sena timmen.

Kramen

måndag 10 maj 2010

En begravning & ett uppvaknande























Så då bar det av ut till dit jag är uppväxt. Där jag spenderade mina första 18 år. Onsala. Jag, min mamma, lillebror och storebror skulle till Onsala kyrka för att närvara vid min pappas tvillingbrors begravning. Min farbror Åke. Tid för eftertanke med andra ord. Prästen Ingvar pratade om hur vi minndes honom på våra olika sätt. För mig kommer han - Åke alltså - alltid vara den man som alltid kom hem till oss varje söndag på middag. Ja, han var hemma lite då och då men alltid åt han middag med oss på söndagarna. Och fick vi ris så sa han ALLTID: "Åh får vi myrägg idag" Jomen det retade ju aptiten. NOT!! Hm...

Han och pappa var ju tvillingar och de hjälpte varandra med mycket bestyr. Klippa våran granhäck, röja tomterna på Vassmusta, bygga saker, måla saker, odla grönsakslandet, plocka bär om höstarna, plocka liljekonvaljer om sommaren.... De var ju tvillingar. Två äggs. Väldigt olika utseende men ändå tvillingar.

Då pappa dog hade de just börjat prata med varandra igen. De hade haft en tid av osämja innan pappa dog. Orsaken till det kommer jag inte ihåg. Jag vet bara att de var osams. Sen dog pappa helt plötsligt och jag minns så tydligt på begravningen att Åke satt bakom oss i kyrkan. Genom allt töcken av gråt hör jag bakom mig ett lågt kvidande som jag aldrig glömmer "lillebror, åh lillebror"....

Efter pappas begravning så flydde Åke. Han sålde föräldrahemmet och flyttade ner till Ystad och till sina polska "flickor". De skinnade honom på hans pengar och när han insåg vad som hände så ville han hem igen. En av mina kusiner hjälpte honom till ett boende i Särö. Då var han sjuk i Parkinsson. Där bodde han fram tills för några dagar sen.

Jag har alltid haft intrycket av att Åke aldrig ville ha besök. Han kunde vara lite burdus i sitt sätt. Det var sån han var. Så jag besökte honom aldrig efter det att han kommit hem. Det tog flera år innan jag visste att han ens var hemma igen. Tanken har funnits där att jag skulle. Särskilt efter att Herr A föddes. Nått inom mig ville visa upp honom för Åke, fråga honom om pappa och Herr A var lika på det sätt som jag tycker att de är lika. Jag tog mod till mig och skrev ett brev till honom ett år. Så som min syster gjort i alla år. Ett brev för att berätta om vad som hänt i familjen under året, att Herr A fanns och ja... Jag skickade aldrig brevet. Jag slängde det. Det känndes konstigt att efter så många år plötsligt visa intresse. Men känslan fanns kvar där hela tiden "jag vill"...

Efter Åkes begravningen står vi och pratar med min kusin och hans fru. De berättade hur hans dödsdag sett ut. Jo de visste det faktiskt. Åke var inte ensam. Han hade en sköterska som brukade ta hand om honom, polska som jobba där på boendet. Efter sitt arbetspass fick hon en känsla av att hon borde gå ner och se till Åke så det gjorde hon. När hon kom in till honom så låg han i sin säng. Hon sa till honom "så här orakad kan du inte vara" och så hade hon rakat honom. När hon var färdig hade han slagit upp ögonen, tittat på henne, tagit hennes hand och dragit tre andetag sen slappande hans hand av i hennes och han dog. Lugnt & stilla med en varm person vid sin sida. Han var inte ensam.

Min kusin berättade också att Åke visst har läst min systers brev. Alla de år hon skickat och han fått de. Han såg fram emot de. Han frågade t.o.m om oss. Då grät min själ. Faktiskt. Tyst.... För där och då insåg jag att han visst ville haft besök. Och vi kom aldrig. Hur jävla taskig får man lov att bli? Vi var ju ändå släkt. Jag har inget bra svar eller försvar. Orkar inte ens försöka. Jag får försöka leva med det istället. Insikten av vad jag INTE gjorde. Och lära mig att man SKA följa sin magkänsla. För det är så himla onödigt att helt plötsligt en dag tänka tanken "nu är det försent" och inse att det verkligen är försent.

Ta hand om de dina. För du vet aldrig hur länge du får ha kvar de!!!

Kramen

söndag 9 maj 2010

Mosterdarling



Min fina, underbara, vackra, roliga, kärleksfulla, tokiga, busiga, tempramentsfulla, unika, älskade unge. Du håller på att växa upp och jag är lessen, men det är inte smärtfritt.

Jag önskar så jag kunde ta bort din smärta, bota ditt onda, göra dig glad igen och slippa se dina sorgsna ögon. Säga de rätta orden, finna din glädje och ge den till dig igen...

Men jag kan inte, hur mycket jag än vill... Det är detta som kallas livet. Att växa upp. Det är inte lätt, inte alltid roligt, inte okomplicerat...

Du är bara 16 år och har saker och ting omkring dig som INGEN 16åring skulle behöva ha i sitt liv. Du borde bara ha kärleksbekymmer, vara allmännt trött på skolan, tråka ut din syster och tjata på din mamma & pappa. Istället har du bara sjukdom omkring dig. Trötta ögon som ser men inte orkar engagera sig. Mamma får göra istället, pappa orkar inte. Det borde vara tvärtom.

Det som ska vara tryggt är bara osäkerhet och hemmet blir ett helvete. Dina tårar borde vara glada inte förtvivlade....

Jag önskar så att jag kunde göra din förtvivlan till hopp men min mun förblir tyst. Mina ord tar slut allt jag kan är att lyssna och försöka finnas till. Jag finns alltid till för dig, men det vet du redan....

Jag älskar dig så min unge!!
Min lilla lilla Mosterdarling...

Tack för igår

Gårdagens grillkväll hos P bjöd - som vanligt- på god mat, gott rött (?) vin, VÄLDIGT trevligt sallskap och rom & cola. Hm, det där sistnämnda har jag inte druckit på säkert 10 år. Den var så god. P´s man B sa att det ska vara mörk rom och det hade han så det fick jag. Tror så här efteråt att jag - om jag får välja- tar vanlig rom nästa gång men den var jättegod ändå.

De, B är grillmästare i det huset (-vi - läs P & jag, bränner bara vid våran korv (var det i detta fall jag tänker på) och sen får man sitta och skala av det svart som man skalar en banan...). Nåväl, B hade grillat ryggbiff och den vart helt perfekt. Vi satt och njöt av maten och drickan medans barnen kivades om vilken film de skulle titta på. I det fallet så fick Fröken J se sig besegrad. Hon är enda tjejen bland 3 killar. Nu kunde de ändå inte välja så P valde Tintin till Herr A´s stora förtjusning.

Medan vi satt och åt så slog det mig att detta kanske är en av de sista gångerna på väldigt länge som vi gör detta. Ja, vi kommer ju att göra detta igen men det är kanske sista gången jag gör det där jag kan äta obehindrat. 1 juni så börjar jag ju pulvra igen och sen dröjer det nog till nästa sommar tills jag kan äta någorlunda normalt igen. Tanken gjorde mig lite lessen & sorgsen faktiskt. Hur det än är så är mat något väldigt socialt. Man umgås, äter och har trevligt. Men nu är det ju faktiskt så att jorden går ju inte under bara för att jag inte kan äta som jag brukar. Det är ju det faktum som gjort att jag är här idag med massa överivkt. En övervikt som jag inte längre orkar med och som denna op ska hjälpa mig få bort. Denna op är verkligen sista utvägen och då måste något offras. För mig blir det maten. Egentligen sörjer jag inte det så värst mycket.

Sen vet jag att de här grillkvällarna kommer att komma igen och jag kommer att sitta med där och prata och njuta av sällskapet mer än av maten. Eller som en kompis på Facebook sa i en kommentar till mitt inlägg om alla god sommargrillad mat & sallader som jag missar i sommar. Han sa" Chips. Grillade revbenspjäll. Potatisgratäng. En härlig frisk sallad med sommarmogna grönsaker. GLASS, smågodis. Du får väl festa till det med ditt pulver och snorta det!!"
Hahaha, Underbar kommentar!!!

P & jag satte oss sista halvtimmen i deras hamock med en filt och hade jättemysigt. De stora barnan var på lekparken lite längre bort och lekte. Men så - och det här är SÅ TYPISKT , för så fort de såg oss i hamocken så kom de springande. "Kom" ropa de. Varför är det alltid så att så fort man slagit ner rumpan för att mysa, ringa, läsa tidningen, lösa korsord, gå på toa, vila i soffan....så kommer barnen och vill nått. Var är det med de? Har de radar eller nått som går igång så fort mansätter sig ner?????? Det kanske är en särskild gen. En barngen som vi vuxna inte ha. ju äldre man blir dessto mer försvinner den genen....Hm, tål att tänkas på...

Jaja, idag är det söndag och det är datafritt för våra barn på söndagar. MEN som mannen då helt plötsligt säger: "Men jag lova Herr A det igår för han spela ju inget igår" ok..... Håller inte riktigt med där men vad kan jag göra. Orkar inte ta den diskussionen idag faktiskt. Jag vill bara ha lugn & ro idag. Söndagar ska ju vara vilodag sägs det. I typ gamla testamentet...för hundra miljoner år sen..... Vaddå är det nån skillnad mot idag? Kanske...

Hur som haver. Nu ska jag äta lunch...

Kramen

lördag 8 maj 2010

Glassplitter & grillad biff

Idag har hela familjen varit ute i vårt område och haft gemensam vårstädning. Krattat bort sten, grus och kvistar ut gräsmattorna, rensat sandlådorna från glas. Jo ni läste rätt. Nån har slagit sönder en glasflaska i sandlådan med följd att glassplitter fanns både i sanden och utanför.

Suck, jag blir så trött. Antagligen är det ju då ungdomar för det är ett litet tillhåll att sitta invid vårt grönområde mellan huslängorna. Men att göra nått sånt dumt. Vad tänker de på? Det finns så många små bebisar här ikring för tillfället och ja, de ser ju inte en glasbit förrens det är försent.
Ja, jag har varit ung jag med men jag hade iallafall förstånd och det är jag glad för för det verkar det inte finnas här. Jaja...

Ikväll om bara en liten stund ska hela familjen gå över till min/vår goda vän P & hennes familj. Vi har bestämt en grillkväll idag, regnet till trots. Jag har gjort Tabouleh & hummus á la mig och tar med ciabattabröd att lägga i ugnen. De står för kött och dessert. Ska bli gott och roligt.
Behöver antagligen bara lukta på flaskan idag för att bli på snusen. Vi har alla varit ute och städat, deras familj också och vi är nog alla möra i kropparna men det ska bli kul.

Kramen

fredag 7 maj 2010

Hyllning till alla mina underbara vänner

Det här blir ett lååångt inlägg så ta en kaffe under tiden du läser eller scrolla ner till nästa direkt.

Jag har alltid varit något av en ensamvarg. Inte brytt mig om att ha många vänner eller stort nätverk. För mig har det alltid varit viktigare att ha en bra kompis än 15 st. Skolans kompisar räknar jag faktiskt inte för för mig var skolan bara en bro mellan två liv. Den jag umgick mest med efter gymnasiet flyttade liksom jag in till Gbg och de andra stanna kvar i lilla Kungsbacka.

När jag senare flyttade till en Folkhögskola så växte jag och kompisen ifrån varandra och det var lika bra det. Det var ett konstigt kompisförhållande. Men jag var inne i en tuff period å andra sidan så det var abolut inte bara hennes fel att vi tappa kontakten. Det konstigaste? Jag saknar henne inte. Vi hade egenligen inget gemensamt. Och jag var en ensamvarg medans hon var tvärtom...

Min syster har varit min bästa vän i flera år. Hon vet alla mina hemligheter. Hon har sett alla mina dåliga sidor, varit med om alla galenskaper jag hittat på, mina mindre smickrande sidor, löst mina tveksamheter (innan min man kom in i bilden. Fast ibland gör hon det fortfarande.) Hon var den som höll om mig när jag fullständigt bröt samman 1992. Hon var den som sa det ingen annan vågade och som fick mig att förstå att jag behövde hjälp. Hon var den som passa mitt barn när jag höll på att dö. Hon är den som ALLTID ställt upp närhelst det gällt. Hon är den som kom när Herr A behövde åka till sjukhuset... Ja listan kan göras sååå lång. Utan henne är jag halv...

På senare tid, de sista 9 åren , jo det börja sen min dotter föddes, har fler dykt upp i min omgivning. Inte så konstigt kanske för det blir nog så när man väl fått barn. Man söker information om sina barn och man vill veta hur andra gör & har det, vill få tips & råd.

Det är "skumt" men min allra allra bästa vän träffa jag på Folkhögskolan (förrutom min man då så klart. Men nu pratar vi ju vänner och han är inte alltid min vän...Ja vi är osams just nu..).
Min vän var där för att gå Allmänn Åk3 och jag Skrivarlinjen. Det hon kom ihåg av mig var att jag pratade oavbrutet - förstår inte vad hon menar.... Att jag skulle skriva min stora roman, antagligen tyckte hon jag var ganska högljudd & burdus också. På nått sätt vart vi kompisar iallafall och hade hur mycket kul som helst.

När vi slutade två år senare så kom vi på den brilijanta idén att skriva dagbok ihop. Vi turas om att skriva i perioder om allt från 1 månad - ½ år. Det gör vi än. Det är 15 år sen. När hon sen var nere på beök hos mig en gång så upptäckte hon detta med scrapbooking som jag håller på med och sen dess är hon fast. Vi fick ytterligare en orsak till vänskap och nu ses vi oftare och har om möjligt ännu roligare än förrut. Det enda jag inte gillar med henne är att vi bor så långt ifrån varandra. Jag här och hon i Stockholm. Fast det är där dagboken kommer in i bilden. Vi är aldrig långt ifrån och vi vet alltid allt som hänt när vi träffas. Sen har vi ju FB och mejl så ja...

Mina två första riktiga kompisar där jag bor nu träffa jag på mammagruppen för 9 år sen. Men det var först när våra barn var ca halvåret som vi börja umgås. Sen dess har vi träffats - i början iallafall- 1 gång/veckan. Ju fler barn vi fått ju längre har det gått mellan träffarna. Nu har M 3 barn, J har också 3 och jag har ju då 2 så när vi väl träffas så är det ett liv utan dess like. Men fan vad trevligt vi har!! och vi längtar, tror jag alla lika mycket efter dessa träffar.

På öppna förskolan i vår lokala kyrka träffa jag massor av mammor. Där en särskild utmärkte sig. P är en tjej med hjärtat på rätt ställe. Vi är också lite olika men kommer bra överens och har med tiden utvecklat en samvaro som överträffar det mesta. Vi bor grannar i vårt område och går från hus till hus stundom. Hos henne kan jag gå in och gråta när jag inte orkar hålla emot och jag vet att hon lyssnar. Hon är den som vill/kan/orkar med mina barn (förutom syrran så klart). Hon är rak, ärlig, trygg, underbar och utan henne så hade jag haft färre skrattanfall. Moodpad!!

Sen är hela hennes famlij underbar. Hennes man ställer upp när han kan och vi behöver och våra småkillar leker ofta med varandra och busar på sitt egna vis. Hennes äldste son och min Fröken J går nu i samma klass och jag tror faktiskt att Fröken J (till o från) har en crush på E. Fröken J skulle inte bli glad om hon såg att jag skrev detta sista så säg det inte till nån.

När Fröken J sen börja skolan så började "sporadiska" vänner dyka upp. Med det menar jag sådana vänner som är mammor till Fröken J´s kompisar och som man har ett "gott öga" till och kan kommunicera med men kanske inte direkt umgås med privat. De är alla underbara på sitt sätt. Vissa av de har jag dock tagit till mig lite mer. Scrapbookingen har fört mig samman med 8 tjejer och vi har så himla roligt ihop. Jag startade en studiecirkel i Scrapbooking förra hösten och det är då vi träffas och jaa... Den som inte haft en cirkel med sina vänner vet inte vad hon går misste om.

S är en Scrappvän som kommit att bli en väl förtrogen vän. En härligt spontan, varm person som hänger på om hon kan. Hos henne dyker jag in i bland och fikar något jag aldrig gjort förr i mitt liv. Jag är inte så bra på det här med att vara spontan men jag jobbar på det.
För mig är det viktigt att jag känner mig trygg och det gör jag hos henne. Det gör jag med alla mina vänner. Det är därför de är så underbara och det är därför som de finns kvar i mitt liv.

Det är ett bra nätverk jag nu byggt upp. Ett värdefullt och tryggt. Och det känns jätteroligt för första gången i mitt liv att ha dessa vänner omkring mig. Jag tror inte jag vill vara ensamvarg längre. Nu är jag med i flocken och det känns oerhört tryggt.

Så till alla sporadiska, riktiga, oriktiga, främmande...alla helt enkelt:

TACK för att ni finns alla mina underbara vänner!!!

Kramen på just dig!!!

Herr A är arrrrg

Just nu är Herr A så arg som en 6½ åring kan bli.

På vägen hem från skolan sa han att han ville vila från simskolan idag och visst det fick han. MEN han fick INTE ringa nån kompis sa vi. När vi väl kom hem så vart han arg för just det faktum att han inte fick ringa en kompis så han gick in på sitt rum och slängde sig i sängen och somnade. Bra tänkte vi då får han sova en stund och sen är han på bättre humör. Yeah right!!

Han vaknade och kom upp med orden: "Go´morron mamma!" Redan där borde jag anat oråd. Jag skickade iväg Fröken J att åka till badhuset med en kompis och gick upp till datorn för att läsa nyheterna på Aftonbladet. Då braka det loss. Först gick det åt 10 minuter för mannen att förklara för Herr A att det inte var lördag utan fortfarande fredag. Sen ville han ringa sin kompis men då sa jag att nej det blir inget med det för du var inte på simskolan. En oerhörd frustration spred sig i hans lilla ansikte och sen hoppar han jämfota upp å ner medan han skriker "men åh ni kunde väl väckt mig!"

Ja det hade ju verkligen hjälpt. Jag förklarar återigen för honom varför och ja, det hjälpte inte.
Till saken hör att Herr A nyligen har tappat sin ena framtand och den andra är rätt lös den med. Det hela medför att den vinglar liksom lite i mun på honom, han läspar lite så där som de gör när de är tandlösa och sen är han så arg att han nästan gråter. Det är liksom inte läge att skratta då. Men gu vad jag fick bita mig i tungan för han ser så rolig ut med sin tandlösa mun, läspande och så arg...

Suck ibland är det roligt & svårt att va mamma på en å samma gång!!

Kramen

Kloning & idiotiska idéer

Ibland önskar jag att man kunde klona sig själv. Idag t.ex. På skolan där mina barn går så har de öppet hus och fröken J har bakat muffins som hon vill att jag ska köpa. Herr A var ju inte sen med att inflika surt "varför kommer ingen till mig då?" Jag sa: "Jag kommer inte till någon- jag måste jobba!" Mannen fick gå istället. Då var inte det heller bra. Så då blev det som följande.

Mannen får gå till skolan med barnen och sen springa i skytteltrafik mellan Herr A´s klass och fröken J´s. Låter det som en bra ide? Ganska. Låter det som en trevlig, lugn idé som man verkligen ser fram emot? Tveksamt. MEN vad gör man inte för sina barn. "Pappa springer så gärna..." Typ.

Idetta skede önskar jag att man var två personer som sen kunde gå med varsin unge så blir alla nöjda. Fast undrar just hur det skulle se ut? Ganska hysteriskt tror jag nog...

Nåväl jag ska snart till jobbet och det ser jag fram emot. NOT!!

Jag jobbar nämnligen, eler ja, jobbar - jag är en sk Fas3-jobbare. En arbetslös som jobbar gratis för kommunen i något av deras "instanser". Jag har själv valt mitt jobb, tro inget annat. Och jag trodde det skulle vara så som det lät. Och när jag var där och pratade med chefen så lät allt jättebra och intressant. Men det har jag förstått nu, det var bara ord. Tomma ord. För det händer inget där. Absolut nada. Det är en relativt liten förening med en fast anställd. En halvtidsanställ och så 3st Fas3-jobbare där ibland jag då.

Nu vill de dessutom ha dit 5st Fas3:are till varav en i receptionen som ska svara i telefon. Det låter ju bra. Det är bara en liten detalj då som inte stämmer. Vi har ingen telefon. Jo, det är sant. Vi har ingen telefon eller telefonnummer. Vi har inget internet heller = ingen mejladress så folk kan nå oss. Det finns en astråkig hemsida som gjordes för typ 15 år sen.

Sen har vi heller inget organisations nummer så vi kan inte beställa några varor=vi kan i princip inte göra nått. Så vad gör vi då? Ja vi är ett gott gäng som jobbar där och vi gör det bästa av situationen men det är ju inte så mycket då. Jag menar hur många gånger om dagen behöver man putsa en monter? Tyvärr är det så att de som jobbat där längst har gett upp hoppet om att det ska hända nått och jag förstår de så väl. Man tappar gnistan när man hela tiden sstångar huvudet blodigt i väggen. Chefen menar säkert väl och hans idéer är inte helt fel men lämna över ansvaret då till oss som är där. Hade han bara gjort det så hade det varit annorlund det är jag säker på.

Nog om detta nu. Nu måste jag gå!

Kramen

torsdag 6 maj 2010

Omtanke i en kruka

När jag kom hem idag efter jobbet så väntade den här blomman på köksbordet. En kompis, en nyfunnen vän kom förbi och lämnade den. Den omtanken värmde mitt hjärta och jag blev så himla glad.

Jag är med på Facebook och där har alla mina vänner grattat mig till min operation och många lycka till har lämnats. Sånt värmer och det känns bra & tryggt att veta att så många vill hjälpa till och stärka mig i mitt beslut.

Det känns så bra och ju längre tiden går dessto mer taggad blir jag inför augusti. Detta kommer att bli min största utmaning och jag tänker inte sabba den. Som en annan tjej skriver i sin blogg. "Jag viker inte ner mig!"

TACK alla som stöttar!! Det värmer verkligen!!

Kramen

Min familj

Min familj består av mig, min man och våra två egna barn fröken J, en dotter på 9 och herr A, en son på 6½. Vi bor i en 5 rummare en bit utanför Göteborg.

Jag har även två barn till. C som är 16 och E som är 12, fast egentligen är de min systers barn fast jag brukar säga att de är mina. Så har vi det jag & min syster. Hennes barn e´mina och mina barn e´hennes. Det är så det varit från början och det är så det kommer att förbli. Jag kommer alltid att älska alla mina 4 barn innerligt och jag gör vad jag kan för de allihop...

Min syster är min bästa vän. Utan henne....jag vill inte ens tänka tanken faktiskt. Hon betyder så oerhört mycket för mig. Vi har gjort så många tokiga saker ihop genom åren. (Som när vi skulle ut och plocka svamp. Vi som knappt ens vet hur en svamp ser ut. Vi skulle ta med C och lilla E då som bara var ca. 1½ år eller nått. Vi hade ingenstans att göra av henne så vi tänkte ett tag och sen kom jag på den brilijanta idén att "vi kan ju sätta henne i ryggsäcken!" Jag hade en stor grön militärryggsäck typ. Sagt å gjort vi stoppa ner E i den och syrran satte ryggan på ryggen och sen bar det av. Behöver jag tillägga att lilla E INTE tyckte att det var en lika bra idé som vi.)

Vi ha upplevet både bra och dåliga saker. (Som när jag & hon blev moster till våra barn, eller när våran pappa plötsligt gick bort i en hjärtinfarkt...)

Hennes stöd, uppmuntran, kloka ord, trygghet ger mig styrka. Jag vet att jag alltid kan prata med henne, närhelst & varsom helst. Vi försöker prata med varandra varje dag men på sistone har det blivit mindre av den varan tyvärr. Jag antar att det blir så när barnen växer upp och så men ibland försöker vi få tid tillsammans.

Min man, min underbare man. Han är en klippa. När jag står där och darrar så är han stadig. Han är min raka motsats och jag tror det är just därför som vi fungerar så bra tillsammans. När jag gillar att småpyssla med massor av hobbies så har han få. När jag skönmålar så förklarar han verkligheten för mig. Han låter mig drömma för att sen försiktigt påminna om hur det egentligen ser ut. Han står ut med alla mina olika galna projekt, trots att han inte alltid tycker det är så kul eller nödvändigt heller för den delen. Nu senast så måla vi om fröken J´s rum.

Och bara för att jag nu då är så himla kärleksfull så håller han på att göra mig vansinnig med sitt suckande & pustande över en Billy bokhylla som han felmonterat. Hur man nu kan göra det. Han kan!! Tro mig. Ja herregud! Han satt översta hyllplanet med fel sida ut så den råa träsidan syntes. Då fick han ju ta av den... Bara det att den satt FAST. Som han sucka, pusta & stånka kunde man tro att det var nått annat som satt fast. Jisses amalia. Jag skulle ut och hjälpa honom och i den situationen så ja, mina förslag ville han inte riktigt lyssna på. Till Slut så gjorde han det ändå och då lossna den. Då gick jag. Efter en stund kom han in till mig. Log lite finurligt och pussa mig på huvudet och sa lite fint "Tack darling!".

Karlar!!

Kaotisk morgon

Jaha, då var det vardag igen och imorse vart jag plågsamt medveten om att bara för att jag ska opereras och är jätteglad över det så går livet vidare utan att ta notis om detta faktum.

Jag hatar verkligen dessa mornar som man får tjata på barnen "ät din frukost nu", "borsta tänderna och ta på dig kläderna", "har du borstat håret?".... Alltså det är så himla tråkigt för det blir bara ett enda stort samisurium till slut. Barnen blir lessna och jag & mannen blir frustrerade, irriterade och lessna. En ond spiral som bara snurrar fortare och det slutar alltid med tårar och en själ & hjärta som gör så ont...

En kompis frågade mig en gång "Är det svårt att vara förälder?" Jag kommer ihåg att jag svarade helt ärligt och sa att det är det svåraste man kan vara men det är det roligaste också och jag skulle inte vilja va utan det för allt i världen. För det är verkligen så. Mina barn är det absolut bästa jag gjort i mitt liv och jag älskar de SÅ MYCKET, men det finns ingen som de som kan skapa sån ångest, oro, irritation, tvekan, förvirring, vanmakt...

Allt det där ingår också när man blir förälder. Inte till en början för då bestämmer jag som mamma (och pappan så klart) över det lilla barnet. Det är mer senare i livet när de är så stora så att de har en egen vilja som dessa känslor tittar fram. Det är då livet tar en ny vändning liksom. Det är nu det börjar bli allvar. När upplysningens tid kommer och de vill veta allt. Hur saker o ting fungerar, det händer mycket i deras utveckling, kompisar blir viktigare, de försöker hitta sin egen väg, frigöra sig, ta egna beslut...Det är en tuff tid som ligger framför de och jag ska stå bredvid och stötta, trösta, förklara och reda ut... Det är svårt och ibland faktiskt väldigt jobbigt. Hur vet man att man gjort rätt? Får man nånsin reda på det...

Nä nu ska jag iväg och jobba...

Kramen

onsdag 5 maj 2010

31 aug. Då smäller det!!

31 augusti är det datum som gäller nu. Då blir det operation. Pirrigt värre!!

Jag var på läkarbesök idag då och det blev ett längre besök än jag hade planerat. Jag kom dit i tron att jag skulle träffa en allmänn läkare och prata om hur det går till, planering innan och sen att jag skulle få en ny tid till att komma tillbaks och boka in op. Nu vart det inte riktigt så.

Jag kom dit ca 1 timma tidigare, ja, jag gillar att vara ute i god tid. Särskilt när jag inte vet vart jag ska eller vet vart det ligger. Tur att min man har en inbyggd gps i huvudet. Love U darling!!

Blev inkallad ganska snart, satt inte alls länge och vänta. Fick prata med en sköterska som bad mig börja med att fylla i några formulär och läsa lite info om op. "Sen ska du få träffa läkaren som ska op. Ta ekg, prover och göra hjärt & lungröntgen. Och innan du går får du erbjudande om en op.tid."

Där satt jag som ett fån och gapa. VA? Redan? men... ok. Ja det var ju bara att fylla i frågorna och svara bäst jag kunde. En massa om min hälsa, hur bra den är - den är ganska obra, eller ja allt är ju relativt.

Sen kom läkaren in. Dr. Jan Dalenbäck. Satte sig ner och vi hade ett bra samtal. Han var lugn, trygg och ingav mig stort förtroende direkt. Han berätta om vad som ska hända, lite om risker, vad man kan förvänta sig och lite så. Ska jag vara riktigt ärlig så kommer jag inte ihåg mycket av det han sa. Allt detta var liksom lite för mycket på en gång att ta in. Men jag kommer ihåg att han sa att man gör inte denna operation för att bli smal och snygg. Utan för att min livskvalite ska bli bättre. Att minska riskerna för hjärt-/kärlsjukdomar, diabetes & högt blodtryck bla. Jag sa till honom att det är därför jag vill göra denna op. Mitt mål är inte att bli jättesmal och snygg (snygg är jag ju redan på mitt egna sätt) utan det är för att orka hänga med i mina barns lekar, fritidsaktiviteter, i deras skola, kunna gå uppför trappor utan att få blodsmak i munnen, kunna knyta skorna utan att få ryggskott... Kort sagt för att kunna MÅ bättre. Även för att skona min sneda rygg och kunna träna upp den så jag slipper bli krum som min mamma på äldre dar. "DET" sa Dr. Dalenbäck, "är helt rätt inställning. Det är sånt vi vill höra och det gör mig glad att du har den inställning för då kommer det att gå bra för dig."

Sen när vårt möte var över så vart jag inkallad till sköterskan igen och då blev jag erbjuden en tid till operation. 31 maj... Nästa tid för op var 31 augusti. Vilken ville jag ha??

Jag vart helt ställd. "Så snart" haspla jag ur mig och huvet gick för högtryck. Jag fundera. Passar det. Ja ju förr dessto bättre tänkte jag. "Men jag hinner ju inte gå ner mer än...kanske 10kg tills dess" sa jag "är det verkligen ok?" Sköterska sa att hon pratat med Dr. Dalenbäck och att han sagt att det var ok. Efter lite trix så bestämde jag mig för 31 maj. Jag fick mer info och sen skulle jag gå till bottenvåningen och ta ett EKG.

När jag kom ner till bottenvåningen så titta jag på pappret i handen och undra "Vart ska jag?"
Jag fick fråga och till slut kom jag rätt. Sköterskan som tog EKGt sa att Dr. Dalenbäck är en av de bästa på titthålskirurgi och jättetrevlig. Alltså stämde mitt intryck av honom och det är jag glad för.

Efter EKGt så bar det av till våning 4 och röntgen. Som tog 10 minuter sen var jag klar.

Jag fann mig själv stå utanför sjukhuset och fundera på vad som just hänt. Detta har gått väldigt fort... Och nu börja allt sjunka in. När jag ska ta beslut så måste jag få ha lite tid på mig. Jag är inte så bra på att ta raska beslut här & nu. Jag gick till bilen och prata med min man som också är lite överraskad (& glad) över att det gått så fort. Samtalet vi hade fick mig att ändra mitt beslut. Och från att ha varit stirrig känner jag mig nu lugn, samlad och redo.

Det är en mängd faktorer som spelar in. Jag har en studiecirkel i Scrapping. Vi har träff torsdagen veckan innan 31maj. Sen på fredagen så ska jag & Sivan upp till Stockholm för en Scraphelg hos min underbara vän Anna. Vi kommer hem söndag vid lunchtid och sen på måndagmorgon är det in till op. Sen åker min man och dotter upp till Strängnäs den 3/6 och är borta nästan 1 vecka och kvar är jag & sonen 6½år. När de åker är jag fortfarande kvar på sjukhuset och vem tar hand om honom då? Jag har visserligen goda vänner omkring mig och en klippa till syster som kan hjälpa mig men ändå...

Nä, 31 augusti blir bättre. Jag får mer tid på mig att gå ner i vikt innan. Jag hinner förbereda barnen på vad som komma ska och min man kan ta med dottern på tågresan som hon så gärna vill göra OCH jag får umgås med sonen i lugn & ro.

Det här blir bäst. Det känns också bra i själen nu sen jag kommit fram till detta. Så jag ringde Kirurgmottagningen och bad de boka om mig, vilket de gjorde.

Så nu är det bara att börja nedräkningen...

Kramen

Första läkarbesöket

Ska på mitt första läkarbesök idag 10.30 och det känns pirrigt. Jag ska till Frölunda Specialist sjukhus och när de ringde igår fick jag en...liten chock kan man väl säga. Jag har liksom ställt in mig på en låång väntan i kö för att få komma in och så blir det redan idag. Jag är samtidigt jätteglad och förväntansfull. Ser verkligen fram emot att få operationen gjord. Ju förr desto bättre.

Vad som gör att jag är "lite" tveksam är att det inte då blir Sahlgrenska. Jag har ingen erfarenhet av Frölunda sjukhus alls och ja, jag har lite svårt med nya saker bara så där. Men det är klart att det kommer att gå toppenbra. Något annat finns inte på min lista.

När jag pratade med sköterskan i telefon igår så frågade jag henne. "Kan ni göra sådana här op?" Då skratta hon lite - förstår inte alls varför??!!... "Hur många sådana här op gör ni, menar jag?" Ja den frågan var ju inte heller direkt intelligent... Hon svarade - antagligen med ett brett leende "Vi gör ca 2st/v." Ok!

Jaja, tiden får utvisa, när, var, hur och framför allt varför... Eller ja, ni fattar!

Kramen

tisdag 4 maj 2010

Officiell dagbok

Jaha, då skriver man dagbok officiellt också. Har gjort det i flera år - till och från, på svenska och engelska. Jag skriver till och med ihop med en kompis sen 15år tillbaks. Inte klokt vad tiden går. Jag träffade henne på en Folkhögskola utanför Katrineholm 1993 och sen dess har vi gått från att vara kompisar till allra bästa vänner. Mer om det senare.

Den här bloggen kommer att handla om mitt liv, mina tankar, mina barn, scrapbooking, övervikt och undervikt. Jag står nämnligen i kö för att få en fetmaoperation en sk. Gastric Bypass och imorgon är faktiskt mitt första besök till doktorn inbokat.

Iförra veckan fick jag ett brev på posten där det stod att jag numer är överflyttad från Sahlgrenska Sjukhuset till Frölunda specialist sjukhus och att de kommer att höra av sig när det blir dags. Så idag på rasten - lägligt nog- så ringer de. De hade fått ett återbud och undrade om jag ville/kunde komma imorgon kl. 10.30. OM JAG KUNDE!! Jag fråga chefen direkt och ja, det var ju inte svårt att få ledigt. Det är det aldrig. Så det bestämmdes där och då att imorgon ska jag dit på förberedande samtal med doktor där man samtalar om det hela, skriver i hälsodeklaration etc. Jag blev JÄTTENERVÖS. Ringde min syster med en gång och bet sönder alla mina naglar...

Det är nu det börjar. Mitt nya förbättrade liv. Som jag väntat på så länge. Och jag är beredd, för detta är verkligen nått jag vill och har velat en längre tid. Det är nu eller aldrig....