En årsdag...

Idag är det 16 år sen min pappa dog. 16 år sen som jag stod i hallen på Åsa Fhsk och såg Mannen (vi träffades på Fhsk och gick där samtidigt i 2 år)&  studierektor Ann-Marie komma gående över gården och gick och sa att de ville prata med mig. "Vad har jag gjort nu?" tänkte jag med en gång. Vi gick in i ett rum och Ann-Marie bad mig sätta mig ner. Jag fattade inget och kom inte ihåg om jag satte mig ner men sen sa hon det bara. "I, din pappa dog natt." VA??

De orden slog verkligen undan verkligheten och om jag inte satt innan så gjorde jag det nu. Det bara snurrade i huvudet. Sist jag träffade pappa var på C´s 1års dag, den 2 mars. Visst hade han krämpor men inget man dör av...eller?? Ja han gjorde det ju då. Jag minns att bland det första jag sa var att jag ville se honom igen. Antagligen för att fatta det ofattbara som de just sagt till mig. Ville inte riktigt tro det, men när jag senare gick ner till vårt rum och ringde hem och syrran svarade så fick jag det bekräftat. Hennes tårar var svaret jag inte ville ha.

Det är 16 år sen idag. Det finns dagar då jag saknar honom så oändligt. Jag ville ju så att han skulle ju föra mig till altaret. Se Fröken J & Herr A. Han hade älskat de båda... Han skulle ju bygga mitt hus, hjälpa mig att snickra och dona....

Saknaden går aldrig över, men detn blir lättare att hantera & leva med ju längre tiden går. Men det där med att "Tiden läker alla sår" det är bara så fel, så himla fel.

Blåklint är pappa & min blomma....

Kramen