Varför varför varför???

Jag älskar verkligen min man mycket. Vi delar några intressen, andra inte och det är helt ok. Ibland tänker vi samma sak, tycker samma sak och vill samma sak. Ibland inte. Kanske inte så konstigt med tanke på att vi är två olika personer. Och det är faktiskt ok att vara, tycka, känna & vilja olika saker. Men det finns en sak som gör mig så lessen. Där är vi mil ifrån varandra känns det som och det gör verkligen ont i mitt hjärta.

Ända sen jag var liten har jag velat detta och sen jag fick barn har den längtan inte minskat direkt. Men så fort ett tillfälle dykt upp och jag vill försöka så nej, då är det alltid nått som är fel. Mest ekonomiska - och jag vet att han har säkert rätt men det måste vi ju då ta reda på. Inte ens det vill han. Han vill inte för att han vet vad resultater blir säger han. Men saker å ting kan ju ändras och om man inte kollar upp det så vet man ju heller inte då.

Jag fattar inte. Det är så många i vår siutation som kan - varför kan då inte vi?? Vad har de som inte vi har? Vad är det som gör att de kan men inte vi?

Ibland så är mina drömmar det som räddar min vardag - låter kanske flummigt & konstigt men så är det och har alltid varit. När verkligheten blir för svår så har jag flytt in i en fantasivärld, min värld av lugn. Dagdrömmar säger en del och visst det kanske det är. Men utan de drömmarna så vet jag ärligt inte om jag fortfarande hade andats. Låter säkert drastiskt i en dels öron, men så är det. Och när min största dröm/vilja tycks förbli ouppnålig så blir jag bara så enormt lessen. Inte så att jag tänker sluta andas - nä det är alldeles för mycket jag vill göra för att sluta nu, men tårarna rinner och det kommer de att göra ett tag framöver...när jag är ensam. Å just nu känner jag mig väldigt ensam....

pytte kramen