Cirkelstart ikväll...

Jaha då var det cirkelstart ikväll då. En av oss har tagit time out så nu är vi bara 6 kvar men det blir lika roligt för det. Idag tänkte jag inte köra iväg med hela kittet, alla väskor o saker då utan ett mindre lass som ryms i min rygga och möjligtvis i en kasse till.

Annars har vi varit på IKEA idag och köpt mattor till allas våra sovrum. Det går ju mot vinter nu och då blir våra golv i vår lägenhet så jävla kalla så det går inte att gå på de, typ. Alla mattor utan Fröken J´s gick i grönt. Mannens & sonens blev jättefina likaså dotterns men min...äh jag vet inte. Det ser liksom spygrön ut. Ungefär så som jag känner mig nu. Har ont i magen och vill bara tömma den men det går liksom inte. Ingen väg alls. Typisk pulvermage, suck ja...

Ska snart gå till lokalen så vi får väl se...

Kramen

Sista dagen på jobbet...

Idag jobbade jag min sista dag på jobbet innan operation. Det känns bra och skönt på ett sätt och jobbigt på ett annat. Bra & skönt för nu kan jag ladda inför måndagen och vad som komma ska. Se till att hålla mig frisk och inte bli förkyld och så. Samtidigt så känns det jobbigt, och det trodde jag inte när jag började detta jobbet, men de senaste veckorna har jag kommit mina arbetskollegor närmare känns det som och vi har liksom blivit samspelta och himla roligt ihop. Om man nu undantar detta med A. Det är en situation som de senaste två veckorna bara eskalerat. Idag var hon påtagligt berusad och stank verkligen sprit. Och det en dag när vi hade jubileumsjippo och massor av folk som kom och gick hela dagen.

Ordförande i vår PROförening som jag kallar de sa till min chef idag att "ska du eller jag säga till henne att gå hem?". De kom överens om att det fick högste chefen göra när han kom vid 6tiden. Jag gick hem vid 5 så jag vet inte hur det gick. Ska ringa min kollega imorgon och hö ra hur det gick. Hoppas bara att det nu går bra. Och det är en del i det som gör att det inte känns bra, och det är det att jag nu lämnar de i en situation när de hade behövt en till där. Nu är det bara J, chefen och H och han jobbar ju med sitt. Jaja, jag sa det till J igår när jag prata med henne i telefon och då sa hon att "...nej tänk inte så. Nu ska du koncentrera dig på open..." och ja, hon har ju rätt.

Det är så tragiskt. Jag kan inte bli klok på det. Vad är det som får en människa att ta till spriten i sitt liv? Vad driver de? Ensamhet? Hopplöshet? Vanmakt? Desperation? Ångest?
Jag har haft min beskärda del av psykbryt i mitt liv. Jag har mått oerhört dåligt i mitt liv. Jag har undrat, tvivlat, ångrat, inte velat leva... Men jag har aldrig tagit till varesig sprit eller droger för att döva den smärtan som allt detta kan orsaka. Vad är det då som gör att vissa ändå väljer att göra så?? För det är ett val man gör. Där och då. Eller....

Om livet vore lätt, enkelt och problemfritt vore det ett bra liv då?...

Har svårt att tro det faktiskt. Jag tror att motgångarna nånstans -även om det inte känns så just när man är mitt upp i eländet- tjänar ett syfte. Syftet att stärka oss, lära oss något, att inte göra om det (vad det nu än är...). Jag tror faktiskt det. Vissa saker tror jag inte man kan bli kvitt och nu får jag då ge ett konkret exempel på vad jag menar med detta.

Jag har haft ett stort aber i mitt liv och det är panikångest. Mitt första minne är när jag som väldigt liten stod i fönstret hemma och ser mamma eller om det var pappa åka iväg med bilen nånstans och jag inte visste om jag ville åka med eller inte. När bilen åkte förbi fick jag sån ångest för jag ville åka med att jag blev fysiskt sjuk. Ont i magen & illamående. Ja, jag tror det var där allt med panikångesten började. Det var först i vuxen ålder jag fick det konstaterat och sedan dess har det varit en kamp. En kamp om mitt egna jag. Detta mina vänner är en sak som lätt hade kunnat få vem som helst att ta till spriten för att döva den enorma ångest jag kännde. Istället lärde jag mig hantera det. Det tog tid. Flera år. Men det går. Jag blir aldrig frisk från det-det vet jag. Jag äter medicin för det och kommer alltid att göra. Jag funkar inte utan. Men det är något jag kan leva med om jag vill. Och jag vill. Och jag vill göra det UTAN sprit. För sprit löser inga problem, det skapar bara nya. Livet är för kort för att supa ner sig, droga ner sig eller bara ömka sig själv. Missförstå mig nu inte. Ibland får man ömka sig själv vill jag bara tillägga. Det finns stunder, perioder när det behövs att man gör det. Typ om man blir sjuk, om något händer i ens omgivning, om mannen blir förkyld(?). Det är ok då, (ja det där med mannen vet jag ju inte precis men ja...ok då). Det är alltid ok att bli lessen ibland men vad jag menar är: Blir det lättare om man tar till spriten? Droger? Sparkar & slag....

Nu säger jag god natt mina vänner & kramen på er alla där ute!!!!!!!!

Måndag morgon...

...och det är kaos på jobbet. På onsdag är det ju stort jippo på jobbet och jaa, min skapare. Vilket liv det var där idag. PROarna -som jag kallar de här i bloggen- invaderade idag, vilket jag antar att de kommer att göra imorgon och ja, hela veckan ut. Som tur är så är jag ledig torsdag/fredag och i helgen. My god!!

Det var order till höger å vänster och samtidigt så skulle vi försöka få till en personalfika. Vilket vi i normala fall gör prick kl. 10. Idag satte jag på kaffet halv 12 och sa till chefen att det är en order att han kommer in och fikar med oss. Han bara skratta brett. Nåja, det var värt ett försök...

Pratade med honom om det som hände igår när jag jobbade och han undrade om jag hade märkt nått idag på A. Jag hade ju just kommit när jag prtatde med honom men enligt honom så sa han att hon var "..full & otrevlig..." ja det är ju inte en bra kombination i vanlig afall och definitvit inte när PRO var där. Suck ja... Jag gick bort och pratade med H och ja vad skulle han säga. Han höll ju med såklart och tyckte som jag.

J bakade bullar idag (igen) och vi satt allihopa i köket och fikade och sen hade jag den stora uppgiften att pensla bullarna och A hällde på pärlsocker. (Ni förstår ju själva...) Vid ett tillfälle kom Ragatan med stort L in och ville ha hjälp med nått. A erbjöd sig och reste sig upp för att gå ut. På sin väg ut river hon ut en plåt med bullar och hamnar upp o ner på golvet....Behöver jag säga mer....

Alltså jag tycker bara synd om henne. Hon behöver verkligen hjälp och jag hoppas hon får det snart för så här kan det inte fortsätta.

Nu ska jag sätta mig och sy lite. Har fått en beställning på en klänning med släp. Min goda vän M har en liten tjej som fyller4 eller om det är 5 nu i oktober och jag har lovat sy henne en klänning med släp. Trodde inte jag hade tyg men se där fick jag tji. Hittade rosa sidentyg och rosa tyll så något ska jag väll kunna knåpa ihop. Och ja det är två garderober fulla av tyger. I mitt rum har jag 5 st varav två är tyger, 1 scrapbooking, 1 linneskåp och 1 är för alla smålådor. Hur det såg ut innan?? Det tar vi en annan gång...

Kramen

Herr A & ägget...

Mannen kokar ägg till kvällsmaten. Och medans det kokar så är han i mitt rum och letar efter gaffatejpen. Då helt plötsligt ropar Herr A från köket: "Pappa, pappa - ägget skriker!!!"

Jag och mannen tittar på varandera och fnissar. "Va?"

Herr A fortsätter: "Ja det låter pip pip pip!"

Nu skrattar både jag och mannen och som den högst pedagogiska pappan han är (vi är väldigt pedagogiska i vår familj....) säger han: "Det är nog kyckligen som vill ut då"

Herr A blir något upprörd av detta svar och mannen får gå ut i köket och förklara sig inför en arg Herr A. Han tycker nämnligen att vi måste ta upp ägget och släppa ut kycklingen vilket mannen nu måste förklara. Efter typ 5 minuter så har han övertygat sonen om att det visst inte finns några kycklingar i äggen man kokar. Vet inte om denna förklaring är så klok då Fröken J tar alla chanser att berätta för Herr A om hur saker & ting ligger till. Nu vet hon inte om att Herr A sa detta inte heller pappans svar till sin son. lika bra det.

Undra just hur Herr A´s reaktion blir den dagen han inser att pappa faktiskt hade fel. Men det är ju med en viss relativitet ändå....jaja.

Kramen

Sammanträffande eller slumpen...

Idag hände något...knepigt på jobbet. Jag jobbade ju - som vi alltid gör på söndagar - ensamma. Satt där i receptionen och pysslade när det kommer in en man. Han tittar sig omkring och sen på mig. Och jag hinner tänka tanken "Undra om det finns kameror här nånstans som kan bli mitt vittne om det händer något"... Nu hände det inget men ändå. Jag tror jag ska fråga chefen det imorgon för säkerhetsskull.

Sen kom det in en annan person. Någon som jag aldrig sett förrut och som säger till mig "Dig har jag aldrig sett förrut. Är du ny här?"
Jajo, jag kom ju hit i mars/april nångång tror jag. Då säger personen:
"Ja jag var här i våras och då satt det en person här i receptionen och luktade sprit. Vad skönt att se att det inte var så nu med"

Och vad ska jag svara på det???? Ja eller hur?? Jo hon jobbar fortfarande kvar...???
Jag menar hallo! Vad fan skulle jag säga. Jag log lite fint och frågade om hon var här för att se utställningen och ja det var hon ju. Jag fick kollrat bort henne med att prata om det istället för det andra var bara pinsamt. Fy...

Annars så flöt dagen lugnt. Det kom lite folk och det är alltid roligt. Det var tydligen ett repotage i GP idag om jubileet nu på onsdag så det var väl därför folk kom. Sen kom nu goda vän S på fika och vi prata bort en timma. Vid tre stängde jag och sen satt jag kvar en timme och pyssla lite till. Packade ihop mina saker och åkte hem.

Imorgon ska jag prata med chefen och be ledigt på torsdag/fredag. Här ska laddas inför 4/10 med mycket C-vitaminer. Ska inte bli sjuk igen.
funderar på om jag ska ta upp den märkliga händelsen med hon som anmärkte det där med spritlukten....Vet inte hur jag ska göra där. Känns lite knepigt. Vill berätta men jag vet inte...Kanske gör det vid ett senare tillfälle, får fundera lite till på det.

Kramen

Lördag igen...

Alltså jag tycker dagarna går så himla fort. Nu är det lördag igen och dessutom är den nu över. Imorgon är det söndag och jag ska jobba min sista söndag på 4 veckor hade jag tänkt. För nu är det snart bara en vecka kvar till op. Helt otroligt vad tiden går. Det var ju inte så länge sen jag satt på sjukhuset i sängen och fick min dom. Då visste jag vad den skulle bli ochjag vart jättelessen men samtidigt lättad på nått konstigt sätt. Då tänkte jag "herregud 4 veckor till hur ska det gå?"

Ja det har ju gått. Inte på nått sätt friktionsfritt men det går. Många är tankarna som brottas i huvudet men jag har botat de med att kolla och läsa andra GBopades bloggar. Kollat på bilder före & efter och sånt ger inspiration till att fullfölja mitt beslut och stärker det ytterligare i att jag gör rätt val. Sen har det tillkommit en oro för tiden efter. Att den kanske inte är så enkel som jag trott. Å andra sidan är det sådant som jag lär upptäcka ganska snart och jag vet inte men jag ska nog inte oroa mig för det nu. Den energin ska jag omfokusera på det som komma ska istället för att oroa mig för det jag ändå inte vet nått om...... Hoppas ni fattar vad jag menar för jag vet knappt om jag själv fatta det där sista - lät lite kompilcerat...Suck jag typiskt mig. Jag tror jag ska gå och lägga mig istället nu.

Om ni ska lyssna på en bra låt -OTROLIGT BRA- så lyssna på Martin Stenmarks Everybody´s Changing. Så himla bra låt!! ÄLSKAR Den verkligen.

Kramen

"De Drabbade"

Heter en serie som spelades in 2003 tror jag det var och som sändes 2004 (tror jag det med). Detta var en av de första produktioner som min man jobbade med - han var statistansvarig. Våran dotter Fröken J var vid detta tillfälle 1½ år gammal och skulle spela yngsta dotter i en familj med tre barn. Pappan var Niklas Hjulström (en av mina svenska favoritskådisar) och mamma var Lena M Johansson. Sen hade hon en äldre bror och syster. Dessutom så var Eric Eriksson med och spelade hennes farbror (också en av mina absoluta favvosar i svensk film). Vi höll till i ett hus i Örgryte och spelade in.

För mig var det roligt för man får verkligen en inblick i hur det är att göra film. Inte alls som man tror innan kan jag ju säga och så all denna väntan mellan tagningarna. Med en 1½åring så var det inte det lättaste. Vi skulle dessutom vara tysta.....hallo 1½ år och tyst. Ja, det funka ju så där. Men det var himla kul ändå. Och alla tagningarna gick bra. Vid ett tillfälle skulle pappan komma hem och Fröken J skulle gråta. Inte särskilt svårt då jag stod precis innanför dörren och just innan de börjar filma så ger jag henne till Eric. Ungen skrek som en stucken gris. Niklas kom in och tog henne och man kan se att Fröken j sträcker ut armarna efter mig men han bara tar henne i famnen och går in i köket och ungen skriker. (Jättebra tyckte Måns Mårlind som var regissör.) Kul kuriosa är att i nästa bild när Niklas har en skrikande Fröken J i sin famn så sträcker Eric fram hennes docka i bild som tröst. Tänk att Ida (dockan heter så och hänger med än kan jag ju säga då) fick vara med på film.

En annan sak var att de skulle sminka Fröken J alldeles blodig & sårig och ja, det gick inte. Där fick de tänka om. Däremot filmade de en annan scen där hon skulle gråta. De klädde av henne alla kläder så hon hade bara blöjan på sig vilket inte syntes. Och hur får man då en bebis som är nöjd & glad att bröja gråta på kommando. Jo man sätter barnet på en pall, håller i henne vilket Måns gjorde sen drog de ur nappen. Jag lovar ungen grät så tårarna sprutade. Under hela denna tiden så tittar Måns på mig och efter en stund säger han: "Går det bra mamma?" Jodå det funka för mig men till slut så sa jag att det var nog och då fick hon nappen och kom i min famn igen. Vi fick sen se bilderna de tagit och jag lovar - de var hemska att se. En unge som skriker så hjärtskärande och gråter så.... De klippte faktiskt bort just hennes scen för den blev för mycket och jag förstår det. Något av det värsta man kan se faktiskt - ett barn som gråter.

Nåja, så här med facit i hand. En jätterolig inspelning om man gillar film och hur den görs men om jag skulle göra om det med så litet barn - tveksamt. Nu när de är äldre båda mina barn så är det inga problem. Då är problemet deras far som har svårt att casta in sina egna barn.... Säg den castare som har det. Jaja, det är min man det i ett nötskal.

"De drabbade" av Måns Mårlind/Björn Stein. En science fiction thriller om det onda & goda. Om man googlar på den så kan man läsa en del om den på Wikipedia.

Den finns på DVD box med alla avsnitten. Köp den och se den. Kultförklarad serie som snart inte finns att få tag i. Håller på att utgå sa min man idag. Tur att han äntligen köpte den, har velat ha den länge men bättre sent än aldrig....

Kramen

Herr A´s funderingar

Fredagen innebar också simskola för våran Herr A. Dessutom så var han med skolan idag och simmade i samma simhall. Det var även Fröken J. På vägen hem från simskolan så säger Herr A plötsligt mitt i en mening.

"Mamma, jag saknar S-A"

Min systers svåger som dog i somras.

Jag sa att "Det är vi många som gör lilla gubben"

"Mamma, det var länge sen jag hörde hans röst nu"

och jaa, det är det många som skriver under på. Många é de kvällarna som jag ligger och tänker på, återupplever det jag var med om 26 juli i år. Det har ju gått ett tag nu och i stunder som de Herr A hade i bilen hem så känns det så verkligt helt plöstligt. Så overkligt. Han finns verkligen inte mer. Men kan en person bara försvinna så där. Ena stunder levande och i nästa andetag - inte mer. Vad händer sen? Ja jag vet ju vad som händer med kroppen men med själen.... Jag vägrar tro att den bara försvinner. Jag tror att man blir återfödd i en annan form. Kanske människa, djur, fågel, växt vad vet jag. Men man kan inte bara försvinna så där. 55 år till vaddå? Ingen nytta. Nä, de där 55 åren gav två underbara flickor så något lämnar han ju efter sig. Och väldigt kloka, vackra, intelligenta flickor är det också.

Suck ja, det var ínte meningen att det skulle bli ett så filosofiskt inlägg men ja, ibland blir det inte som man tänkt sig.

Kramen

Problem på jobbet...

På jobbet idag var det som vanligt lugnt. Det är en sak som jag funderat på ett tag och som jag inte riktigt vet hur jag ska göra med. När jag började jobba på mitt jobb i mars (tror jag det var) så var det en arbetskamrat som jag tyckte luktade sprit. Jag nämnde det för min man och han sa att det nog bara var en engångs grej och att jag skulle avvakta. Vilket jag har gjort. Jag menar det är ju inget man tar upp med chefen efter bara en vecka på nya jobbet. Kollegan ifråga har ju dessutom varit där längre än jag (två månader bara men ändå). Jag har sen dess inte sagt något för ingen annan har sagt något och hon har skött det hela snyggt. Aldrig varit full på jobbet, inte hotfull eller otrevlig snarare tvärtom. Men alltid dessa läkerol & tuggummin. Jag tuggar också jämt gummi men inte för att dölja nån spritlukt.

Saken är nu bara den att efter semestern när jag kom tillbaks så har det blivit värre. Från att ha varit pigg, alert & kvick i huvudet så är det nu totalt tvärtom. Hon är seg, darrig, långsam, hon glömmer saker, går sakta och vinglar liksom och så denna lukt. Unken spritdoft. Ibland när man pratar med henne så tittar hon på en med en tom blick. Den är läskig. Jag har tänkt på sistone att jag skulle prata med chefen men har liksom dragit mig för det. Så idag vid 2 fikat när jag, chefen & J sitter å fikar så undrar J om jag märkt något konstigt med A. Jag svarar lite försiktigt att jo det har jag. Då säger hon att A har pratat med henne och A trivs inte längre på vårt jobb. Det var nyheter för mig och jag säger det. Men säger jag också "jag har märkt annat också"

Och då tar jag upp detta. Det visar sig att J inte visste om det (sa hon) och att chefen däremot visste om det. J sa till chefen att "ja H sa det ju till dig". Hur kan J då säga att hon inget visste??? jaja skit samma. Hon skyllde på att hon och chefen har dåligt luktsinne för de röker och ja det stämmer nog. Men jag sa det att A stinker sprit - för det gör hon. Och häromdagen när jag satt i receptionen och hon kom ner när det var folk där så hade en av kunderna ryggat tillbaks. Väldigt diskret men jag såg det och jag tycker inte det är ok och det sa jag. Jag menar vi har så få besökare och de vi har om de möts av spritdoft i receptionen - vad ger det för signaler?? Chefen sa att H & jag har ju bra oförstört luktsinne och att han nu fick det H sa bekräftat av mig.

Nä det var tufft att prata om det men jag är tacksam för att det kom fram ochjag fick säga det. Vilket jag sa till chefen. Det är ju han som måste agera. Hon kanske behöver hjälp. Hennes man är alkoholist det vet chefen sa han och ja....hennes hemförhållanden är kanske inte de bästa. Jag skiter i vilket faktiskt men hon behöver hjälp och jag hoppas att vhefen fixar detta pronto. På onsdag är det stort jubileumsjippo på mitt jobb och vi väntar in massa folk. Kul att ha en som stinker sprit då och som går omkring som en osalig ande. Hoppas det reder ut sig...

Kramen

Torsdags funderingar...

Känner en konstig rastlöshet i kroppen. Oro, avvaktan och superstressad...för vad vet jag inte. Känns bara konstigt. Försöker bida min tid lite men allt känns omständigt just nu. Har haft några besök av Herr Ågren på sistone och det känns oroväckande. Än så länge har jag kunnat hantera de "anfallen" men det känns inte bra att de kommer alls.

På jobbet pratar de om att göra nått roligt tillsammans. Bussresa nånstans som de gjorde i våras. Jag slår bakut bara vid tanken på att åka buss. Klarar inte det i normala fall... Men som tur är så är det bara prat. Dessutom från mytomanen och ja, han kan konsten att prata & ljuga så jag ska inte ta det alltför allvarligt menat. Lika bra det.

Kom på idag när jag satt i receptionen att min allra bästa vän fyller år på måndag och jag antagligen missar hennes firande. Skit också. Jag hade ju tänkt att vi skulle åka upp men jag har helt glömt bort det. Ja inte det att hon fyller men när det är. Så himla typiskt mig att blanda ihop saker o ting. Hoppas hon inte blir alltför besviken på att jag inte kommer. Jag kommer att vara med henne i tankarna och hennes present är nästan klar. Men det är ju inte samma sak. Jag blir så trött på mig själv.

Sen funderar jag på att berätta för chefen att jag vill backa ur den 2/10. Det är tänkt att jag ska jobba då och guida en grupp från Kungälv då. Men jag känner mig så himla stressad inför detta och allt annat som måste hinnas med innan den 4/10 så jag vet inte om jag okrar helt enkelt. Dessutom så slog det mig att tänk om nån av de är bara lite sjuk och om jag då blir det. Då ställs min op in igen och det får bara inte hända. Skulle liksom inte förvåna om det hände... Ska prata med honom imorgon.

Nu ska jag vila lite. Ska vara barnvakt ikväll åt min lilla mosterdarling E.

Kramen

Föräldramöte med komplikationer...

Idag var det första föräldramötet med Herr A´s klass. Jag skulle gå. Helt ok. I vanliga fall. Jag borde anat oråd redan när jag slutade jobbet. Eller under tiden jag var på jobbet. Hjärnan har liksom varit på sparlåga idag har det kännt som. Varit seg och trög hela dagen. Slutade jobbet och hämtade upp ett stycke liten son. Fröken J skulle cykla hem från skolan för hon cyklade till skolan idag då de hade elevens-dag på skolan idag. Vilket innebär att eleverna får välja av flera olika saker att göra. Herr A valde uppfinningar (senare ändrade han sig till data) och fröken J skulle cykla till Bohus Fästning. Äta medhavd lunch där och sen cykla tillbaks igen. Så långt allt frid å fröjd.

Kom hem och landade lite. Åt en bar vid 5 och sen iväg till föräldramöte kl. 6. På väg dit blir jag stoppade av en granne som undrar om hon kan åka med. Självklart. I bilen pratar vi om allt möjligt. Hur stressade vi är, hon hade just skurit sig i handen och jag kännde det som om jag glömt nått....Ja ni vet sånt man kan känna ibland men inte kan komma på vad det är. Nåja...

Kom upp till skolan. Parkera. In i klassrummet och efter en stund kommer min bästa väns man in genom dörren och ja, det var han jag hade glömt. Han skulle ju ha åkt med mig. Suck.... Nu är det så att denna man är helt underbar. Han klappar mig lite fint på axeln och säger "Det är lugnt. Jag tog bilen" Han är så söt!
Men det kändes ju lite snopet minst sagt men ja, det var tur att det var just han jag glömt. Han känner mig så bra och jag honom så - ingen skada skedd.

Sen var det kanske tur att han tog egen bil för det hann gå kanske en kvart när jag fick värsta magknipet. Typ tarmvreds ont. Jag som har lätt för att få panik i sådana situationer får verkligen anstränga mig för att inte bara rusa ut. Andas lugnt.... Lyssna på vad de säger. Det funka. I 10 minuter. Sen var det som om nån slog mig i huvudet med en stekpanna eller nått. Jag såg att de pratade men jag hörde inget. Hela rummet börja snurra och jag kallsvettades och blev snustorr i munnen. Försökte hålla mig lugn men till slut gick det inte. Jag vände mig om till B om undra om grannen som åkt med mig kunde åka hem med honom och ja, det var ju inga problem. Han undra lite och jag sa som det var att det känns som om jag svimmar snart. Jag måste bara ut. Drick lite vatten sa han till mig innan jag gick. Och där och då gick det upp för mig att jag idag ätit dåligt.

Jag kom ut i hallen och efter mig kom rektorn som också var där. Kände mig "tvungen" att säga nått och sa som det var. Han undra om han kunde hjälpa till men jag sa att jag ville bara hem.
Väl hemma så kom jag hem samtidigt som B´s fru-min godaste vän P- kom gående på vägen för att hämta sina barn som var hos oss. Hon såg lite undrande ut men jag förklara. Hon följde med upp och hämta mig lite vatten. OCh där gick det upp för mig att jag på hela dagen sen frukost hade ätit en räksmörgås vid 12. Till det har jag druckit knappt en ½ liter vatten.........

alltså jag är så jävla osmart! Får ju fan i mig skärpa mig. Mitt pulver hade inte kommit idag heller vilket innebär att jag får inte i mig tillräckligt med näring vilket isig innebär....ja det vet ni ju redan eller hur...

Jaja, man lär av sina misstag. Eller.... Imorgon ska jag mejla till Herr A´s lärare och förklara min något hastiga sorti.

Kramen

Tisdag = PRO invaderar

Ja för det är lite så där jag jobbar. Varje tisdag är den samma. På mitt jobb finns en intresseförening som består av BARA personer på 65+. Inget ont i 65+-are. Men dessa 65+-are består av mestandels av personer som gärna basunerar ut vad de vill ha, vad vi ska köpa, vad vi ska göra, hur vi ska göra det och när vi ska göra det, MEN betala? Se det vill de inte göra. "Nä vi har inga pengar. Vi är bara samarbetspartners" Öh va?? Jamen snälla nån...

Det började imorse när jag kom då hade de möte igen (har aldrig varit så många möten som i denna septembermånad). Efter mötet så blev jag och två andra tjejer inkallade och så börja det. En lista skulle sammanställas på saker de behöver som vi ska handla och betala för, för ett jippo som de håller i. Det finns liksom ingen reson i det hela tycker jag. Sen sitter de runt om i hela byggnaden i alla rum - och då menar jag ALLA rum - och tjattrar om sina saker. Slamrar och håller på. Alltså efter en hel förmiddag med de i ens närhet är hela dagen liksom förstörd. Man blir grinig, irriterad, får huvudvärk och sen står man som ett frågetecken och undrar vad som egentligen hände. Hm....

Jaja, imorgon blir det förhoppningsvis bättre och lugnare. Jag hoppas också att mitt pulver kommer imorgon. Jag är helt slut på det nu och beställde i söndagskväll. Får väl leva på bars & varma koppen tills de kommer. Känns så himla trist att ha behövt beställa mer men vad gör man. Kan ju liksom inte börja äta nu på heltid då lär det ju skita sig typ... Hittentills har jag gått ner 9 kg. Inte alls lika mycket som förra gången jag pulvra (då 12v) men det duger. Dr Jan var nöjd och då är jag nöjd.

Nu har jag stämt träff med min korsordstidning i sängen.

Kramen & go´natt

Jag blir så frustrerad! (långt inlägg)

Alltså jag blir så ledsen, arg, frustrerad, stum (jo faktiskt)och känner mig så hjälplös & maktlös. Inte nog med att min syster blev änka för lite drygt två månader, tiden efter har varit helt hysterisk. Snacka om berg o dalbana. Och den som får ta mest agg nu är faktiskt begravningsentreprenören Anders. Allt han sa när jag satt med syrran den där dagen i det där lilla syrefattiga rummet har visat sig INTE stämma. Han sa att hon skulle få pengar efter sin man, via livförsäkring, efterlevnadsskydd via hans jobb, barnen skulle få pengar efter sin pappa och han den där Anders skulle ta hand om allt. Syrran behövde inte oroa sig alls. Det-bouppteckningen- kunde ta 3 månader fick hon nog räkna med.

Fine. Visst tre månader kan det väl ta - kanske. Jag tycker det låter väldigt länge men vad vet jag. Det var sen hon klev ombord på Balder och hon kan ta mig fan inte få fanskapet att stanna. Det visade sig att hennes man (han som dött) hade sagt upp en livförsäkring - för han skulle ju inte dö.... Och de pengarna som Anders sa att hon skulle få sig själv tillgodo hamnar i bouppteckningen (menas med att hon delar det med barnen). Sen visar det sig idag att de pengarna som barnen skulle få hamnar hos en överförmyndare. ???????????????????????????????????????????

Är det inte därför man gifter sig för att slippa en överförmyndare till sina egna barn. Alltså jag fattar ingenting. Hjälp!! Syrran ringde mig helt i upplösningstillstånd och var så lessen och jag förstår henne. Varför??? Barnen behöver ju pengarna nu. Det är cyklar, mobiler, kläder...Visst skulle sis ha satt undan en hel del pengar till senare men lite nu är ju inte helt fel. Och vad händer om de dör innan de är 18 (för det är då de får ut sina pengar)? Vem får de då? Staten??? Äldre systern? Överförmyndaren? Hon som ringde syrran och sa detta hade sagt att det snligt lag måste gå till så här. "...Det är för att skydda barnen..."

MOT VAD???? De behandlar min syster som om hon vore kriminell. Jag känner mig så oerhört kränkt å hennes vägar så jag finner inte ord för det. Jag förstår att det måste finnas lagar men då får man väl se till den enskilda personen eller från fall till fall. Man kan väl inte dra alla över en kant. Eller...

Allt hon gör är att försöka få vardagen att gå ihop och se om hon kan bo kvar i huset alls. Inte ens det vet hon. Och Anders på begrav.byrån har ännu inte gett nån offert på begravningen. Hon i telefon idag hade sagt till syrran att sis får 21000kr i begrav.hjälp. Ni kan ge er fan på att Anders säger att begrav går på just så mkt. Han har sagt att de är uppe i 20000kr. Och hur är det då möjligt? En vanlig begravning utan kaffe efteråt och utan krusiduller kostar i normala fall mellan 13-15000kr har syrran kollat på nätet. Hur kan då hennes som inte hade några krusiduller kosta 20000... Antagligen för att han skickar stenen till ett stenhuggeri i Hunnebostrand. Men är inte de dyrast i sverige?....

Alltså jag blir så jävla förbannad. Har lust pch läsa lusen av den där Anders men det ska jag inte. Jag ska prata om honom precis som jag känner istället så han inte får några kunder alls mer. Jag vet vad mun mot mun metoden kan bidra till - tack för kaffet!!

Nu ska jag pausa lite och lugna ner mig lite...

Kramen

Söndagkväll...

Ännu en söndag till ända och idag har jag gjort min medborgerliga plikt och varit en god svensk. Jag har röstat. Och med de orden lämnar jag valet som pågår runt om i vårt land. Det sägs så mkt om detta i de flesta bloggar så jag tänker inte yppa mer om det. Politik är SÅ TRÅKIGT. Viktigt ja ok, men jag tycker ändå det är tråkigt. Det blir ändå inte som jag vill.

Annars har dagen inneburit lugn och ro. Efter jag varit och röstat så åkte mannen iväg. Efter att ha utnyttjat sin rösträtt så åkte han -som han brukar göra på söndagar- in till min mamma och städade för henne. Han kom hem vid 3 då jag höll på att göra kycklingpaj med chevréost & spenat. Jättegod blev den. Barnen fick tacos från igår och alla vart nöjda. Fröken J´s kompis var kvar till kl. 5 då hon blev hämtad.

En trevlig helg är till ända och imorgon är det back till pulvret. Ser väl inte direkt fram emot det men så är det. Det är bara att gilla läget. Imorgon ska jag jobba på mitt jobb och med mannen. Han har fått ett reklamuppdrag och behöver ta fram förslag till några karaktärer. Alltid roligt.

Nu ska jag faktiskt gå och lägga mig för jag är SÅ TRÖTT!!! Somnade lite på eftermiddagen men som tur var så vaknade jag till efter bara tio minuter. Hade ju varti snyggt om Fröken J´s kompis sa att jag låg å sov mitt på dagen...jaja...hade å andra sidan inte varit hela världen.

Kramen

Larmet går....

Jaha, då var det söndag och jag skulle jobba idag. Fröken J och hennes kompis F skulle följa med vilket visa sig vara jätteroligt. Alltid roligt med sällskap även om jag tycker helgjobben är extra trevliga då man får vara för sig själv en stund. Nåväl, vi hämtade upp F och åkte till jobbet. Parkerade och gick fram till dörren. Inne på gården står en bil och en man & kvinna är där i färd med att åka. Inget konstigt med det - de hade hyrt konferanslokalen för en fest så ja... Väl framme vid ytterdörren ser jag att den är olåst. Hm????? Det ska den inte vara. Jag tog tag i den och jo visst var den olåst. Jag vänder mig om och frågar om mannen & kvinnan gått in denna vägen och de ska just svara när larmet går. Och jag lovar - det tjöt! HÖGT!! LÄNGE!!!!!! Jag in och försökte larma av. Funka inte. Så tystna larmet. Bra. Sen gick det igång igen. Mindre bra och inte alls stressande....nejdå.....bara lite... In igen och försöka larma av. Funka inte. Och då är det så att när larmet går så måste vi ringa ett nr till säkerhetsbolaget (ett stort sådant på S) och ge den en personlig kod så de inte kommer hit ut vilket kostar mulltum.

Summa sumaron så gick jag ut och försökte få svar av mannen & kvinnan igen men då åkte de. Jag vinka tillbaks de och frågade igen men de hade inte gått in den vägen. Nähä?? Jag tror att det var här nånstans som min hjärna slutade fungera. Jag ringde bolaget och när jag hade gjort det kom jag på att min kod står i mobilen så då la jag på. Tog fram koden, skrev ner den och ríngde upp igen. Under denna tiden så hinner larmet sluta och gå på igen. Suck...

Jag kommer fram, ger min kod, larmet TJUTER fortfarande och jag går ut. Alltså jag fick så ont i mina öron...hjälp. Slänger en blick rakt fram och där står två 9åringar som sett fram emot en dag på mammas jobb och ser fullständigt skräckslagna ut. Fröken J är inte långt ifrån tårarna och säger "mamma jag vill gå till bilen"
Jag blir .....lite lugnare. Ringer min kollega och säger så lugnt jag kan: "HJÄLP LARMET TJUTER OCH JAG VET INTE HUR JAG FÅR STOPP PÅ DET!!!!!!!!!"
Hon säger till mig att trycka på Escape och till slut hittar jag knappfan och det blir - tyst. Åh, så skönt!

Efter det var allt lugnt. Vi hade 4 gäster som kom på hela dan och det var skönt.
Den där mannen som hade hyrt vår lokal kom lite senare tillbaks och då passade jag på att gå ut och be om ursäkt för att ja, om jag låtit otrevlig eller om de tyckte att jag vart irriterad. Det var inte alls min mening. Han var mkt förstående och sa att det gjorde inget. Sen sa han lite fint "Vill du ha en kram?" Ja tack! De var väldigt trevliga och de hade inte alls tagit illa upp och det var skönt för som sagt det var alls inte min mening.

Barnen lekte resten av tiden och hade jätteroligt. De lekte överallt i hela huset. Vi åt lunch, fikade och de fick hjälpa till att göra godisstrutar. Jag tror nog de vart nöjda. Undrar bara vad kompisen F berättar hemma imorgon om denna dagen. Tror jag ska ta ett snack med E så det inte blir några oklarigheter där. Ja jösses.

Väl hemma igen vid ½ 4, lastade jag av barnen. Åkte vidare till Willy´s å handla. Då ringer sis. "Hej! kommer du?" Öh, nej va....??? Jaha, då har hon sagt fel tid till mig. Jag hade lovat köra henne till stan ikväll vid 5 sa hon och visst. Nu sa hon ½ 5. "Det går inte jag är på Willy´s men jag kommer så fort jag kan." Rusa runt på willys - skulle inte ha så mkt som tur va. Betala, hem. Hemma så vart jag helt slut. Mannen tog på sig att köra syrran till stan. Tack. Upp och göra tacos till alla som vi åt när mannen kom hem. Sen hann jag vila 10 minuter innan vi pkte iväg igen. Då upp till stallet för Fröken J skulle klippa sig. I andra fall skulle jag ha avbokat denna tiden ikväll men nu har jag redan gjort det tre gånger så jag kunde inte med en gång till utan ja. Upp till stallet. N klippte Fröken J och hon blev jättefin.

Hem igen och nu....är jag så trött så jag vet inte vad jag heter eller vad jag gör...
Ryggen värker och nu ska jag gå och lägga mig. Men det är inte slut riktigt än. Nä,för i natt ska den där systern komma hem igen och ja, då ringer hon mig så då är det till att pallra sig upp igen och ut.

Men I do not mind sis at all!! Jag gör det faktiskt så gärna. Du behöver komma ut och ha lite roligt. Hoppas du haft jättetrevligt.

Kramen

Påkörd, inte kul...

Jaa nä, men dagen kunde väl ha börjat roligare. Imorse innan jag skulle till jobbet så åkte jag & mannen inom Konsum för att handla dricka & plåster. När vi svänger in på deras parkering så är det nån som ställt sig väldigt långt ut i vägen vilket medför att jag sa till mannen: "Jag tror inte du kommer förbi" varvid han svarar: "Jodå"

Det gjorde han. Sen kryper han fram 5 m kanske och då börjar en dam helt plötsligt backa rakt ut. Men hallo????? Mannen tutar. Flera gånger, jag hänger mig på tutan men damen bara fortsätter backa rakt ut och på oss. Jag skriker och mannen säger några väl valda ord. Jag säger att " Jag går in på konsum annars säger jag bara något väldigt otrevligt!" "Gör du det!" svarar mannen. Jag kliver ur bilen och går förbi damen som nu kört in på p.platsen igen och klivit ur sin bil. Baksom mig hör jag henne säga "Oj, hände det nått?" JA TYP!!!!! sa jag och stega tillbaks "DU FÅR VÄL FÖR FAN SE DIG OM I BAKSPEGLARNA INNAN DU BACKAR!" Sen tog jag ett andetag och gick in på Konsum. I kassan stod min favoexpedit. Jag gick förbi henne hummande mitt mantra " Andas lugnt & fint. Hmmmmmmm...lugnt & fint"
"Gomorron" hälsar Krisitn. Jag tog det jag skulle ha och gick till kassan där Kristin fick reda på vad som just skett. "Ojdå, ja du förstår jag dig" Tack!!

Väl ute så satt mannen och pratade med damen i vår bil. Jag satte mig i förnstret och väntaade ut de. Var liksom ingen idé att gå dit. TIll sist ropade mannen på mig och vi åkte till jobbet. Tack å lov så var allt sig likt där och det är så skönt!!!

Ja my god! vilken dag. Jag går och lägger mig nu. Ska jobba imorgon. Då ska fröken J & hennes kompis vara med mig. Får väl se hur länge de rokar det. Men det ska bli trevligt med lite sällskap.

Kan ju tillägga att det slutade med att damen tog på sig allt. Hon hade vart lite stressad (nähä???) och det var därför hon inte haft uppsikt bakåt. Manne ringde senare och pratade med vårt försäk.bolag och pratade även med damens man och de var överens. Så i nästa vecka ska bilen in på lackering och bucklan som blev ska de slå ut. Vi blir utan bil en vecka. Får ju lånebil men ja. Det kunde dock varit mycket värre så man får ju ändå vara tacksam.....tror jag.

Kramen & go´natt

Paus...

Älskar dig verkligen sis. Du är så....(funderar här på ordvalet.....)....lätt på orden liksom. Väger verkligen varje ord med största försiktighet innan du SOPAR BANAN med mig. Love you baby!!!

(Ok, för er som inget fattar här nu´rå, så får ni scrolla ner och kolla hennes kommentar till mitt tidigare inlägg. Står ganska snart klart att hon älskar mig och visst väger hon sina ord på guldvåg....pöss)

Ja, jag ska nog planera in en dag med paus från pulvret. Ingen dum idé. Jag mår illa bara jag ser det...igen. Suck jag visste det skulle bli så här men jag uthårdar men inte till vilket pris som helst. Denna yrsel är rätt jobbig faktiskt. Tror att i helgen ska jag ha en pausdag...ska jobba på lördag så den blir ju svår. -Inte så många fler att välja på...jaja.

Idag var det lungt på jobbet. Sis titta in en kortis och det var trevligt. Annras så hände nada, zipp, zero - ingenting. Jo min kollega bakade kanelbullar. Det dofta ju inte alls gott...............

Nu ska jag avsluta för denna gång och tro det eller ej - gå och lägga mig. Mår tjuvens i magen och mår illa så tusan. Fy...

Kramen & go´natt

Ang klimakteriet eller inte...

Kan det vara så här kära GBopade bloggvänner: Kan det här med svettningarna var för att jag får för lite näring i mig? Vad tror ni?

Jag har nämnligen till detta med svettningarna fått det där att det snurrar i huvudet så fort jag reser mig upp. Och nu snackar vi inte från liggläge till stående i för rask takt. Vi snackar hela tiden. Från att knyta skorna, sitta på huk och upp, hämta upp nått från golvet...ja, ni fattar. Ibland snurrar små stjärnor omkring i synfältet och irriterar. Ibland svartnar det för ögonen....ja... Det går över rätt fort dock.

Måste erkänna att jag pulvrar 2-3 gånger om dagen och de andra målen 1-2 (lite olika från dag till dag) så tar jag varma koppen & knäckebröd. Till det dricker jag kanske - fy då nu måste jag vara ärlig igen....- 1 liter annan dryck....typ...om jag har tur.... minst ½ l om dagen iallafall...

Ok, jag är redo för lite bassning nu...men be nice ändå!! please...

Kramen

Mer beröm...

Idag när jag kom in till jobbet så möttes jag av att flera personer sitter i möte ute i konferansrummet. Bl.a min chef, ordförande Bosse och ytterligare några fler personer ur intresseföreningen. Min chef hojta på mig. "Du, kom. Bosse vill prata med dig"

"Vad har jag nu gjort?" flög genom mitt huvud men jag gick ut ändå efter att jag lagt av mig ryggan. In i konferansrummet, allas blickar på mig, chefen småler och jag kan ju inte annat än fråga "Vad har jag nu gjort?" Chefen skrattar lite och Bosse med sen säger Bosse att "...med risk för att du blir högfärdig nu..." Inte en chans!

Sen berömde han mig för mina insatser i söndags. Han tyckte jag skulle få veta att de vart jättenöjda med mitt arbete, mitt engagemang, min positiva glöd och min förmåga att styra upp. Lite mallig vart jag allt. Sträckte på mig och tackade så klart. Sen sa jag att det faktiskt varit väldigt roligt samtidigt.

När jag berättade för min man hemmavid efter jobbet så sa han en sak som jag inte tänkt på men som jag tror stämmer en del. De (på mitt jobb) är inte direkt bortskämda med personal som har iver & glöd för sitt jobb som jag visade i söndags. Och faktiskt så tror jag att min chef vart mallig han med och gottade sig i Bosses beröm, för han sa det vid flera tillfällen och jag tror han tycker det är roligt att nån visar att det faktiskt är roligt att jobba där. Inte bara ett nödvändigt ont.

Jaja, dagen förflöt sedan lugnt. Amerikanarna var tillbaks för att titta på gamla foton idag men de höll sig på övervåningen så jag såg knappt till de. Själv satt jag i receptionen och gjorde 4 kort idag. Med en växande smärta i ryggen de senaste dagarna jagade upp mig stundtals idag och senare på dagen just innan jag skulle gå hem så fick jag förklaringen. Mensen.

SUCK!!!! säger jag bara. Men jag ska inte klaga. Sen jag satte in hormonspiral efter det att Herr A föddes så har det gått från full blödning i 7 dagar med suoerdupermega ont till knappt märkbart nån gång ibland. Däremot får jag alltid lite mer ont i ryggen än vanligt och ja, att man aldrig lär sig.

Kramen

Klimakteriet eller???

Alltså jag börjar seriöst fundera på om det är nått fel på mig. Jag har alltid vart väldigt varm av mig - ja jag transpirerar en del, svettas alltså. Men det har alltid varit, ja med måtta liksom. Men inte nu. Helt plötsligt är det SVETTNINGAR vi pratar om. Jag går ur bilen och sen är det kört. Jag är sjöblöt. Iag efter jag sammsugit utställningshallen, och cafédelen så vart jag - VÄLDIGT - varm. Jag har som alltid min lilla svetthandduk nedstucken i byxfickan och ja, den vart ju fuktig till slut. Nu pratar vi dropp från näsan, inga vanliga "lite-svett-på-överläppen" utan stora droppar från näsan & flod från tinningen.

Alltså jag blir så trött. Varför? Jag äter samma tabletter som jag gjort de senaste 8 åren, alltså inga nya. Inget annat är olikt sig. Tanken på klimakteriet kommer ju liksom smygande och undrande. Är det verkligen så? Kan man komma i det när man är 41 år?? Nån som vet.... VÄLSIGT tacksam för svar här hörrni!!

Kramen

Jobb, jobb, jobb...

När jag kom till jobbet imorse så pratade jag med chefen. Det visade sig att ättlingarna från igår hade varit så nöjda med sitt besök. Han som höll i det - Bosse - hade öst beröm över mig sa min chef. Och jag vart så glad över att höra det. JAg tyckte själv att det var jätteroligt och jag tror det hördes på min röst när jag pratade om allt som hände igår för jag såg det på chefens min. Han var nöjd & glad över det hela det märktes. Kanske därför som han kom ner sen när jag dammsög utställningshallen och undrade om jag kunde jobba lördagen den 2/10. En grupp på tio som skulle komma och de ville ha en liten guidning. Jag skulle få 2 extra lediga dagar för besväret. Ja va fan! Kör till!

Sagt o gjort. Jag ska jobba 2/20 och guida. Hur ska det gå till? Jag har ju aldrig gjort det men nån gång ska ju va den första och hur svårt kan det va egentligen...Får väl läsa på lite....

Han var lite rolig chefen för han frågade så här: "Var det den 4:e du skulle opas?" Japp.
"Då vill du väl inte jobba den 2:e?"

Men som jag sa, förra gången var jag ledig en hel vecka innan op och ändå blev jag sjuk så va fasen visst jag kan jobba. Ska bli kul.

Kramen

Söndagen som var...

...igår då, måste jag bara berätta om lite. Jag hade tagit på mig att jobba då (måste jobba in några dagar för att täcka upp lite sjukfrånvaro & ev. lediga dagar framöver...) och det skulle nog bli en del att göra då det var en inbokad grupp på 12-15 personer varav 4 skulle vara amerikaner på jakt efter sina ättlingar. Ja, nu råkar det ju vara så att jag jobbar på ett ställe med anor långt tillbaks i tiden. Då var det ett stort ställe där man gjorde bruksföremål bl.a och där en speciell sorts yrkeskategori jobbade framför andra.

Så jag kom dit redan vid 9 och förberedde mig ordentligt genom att kolla alla toaletter ( för folk vet inte alltid hur man spolar - belive it or not...-, tog ner kaffetermosar, tog fram bullar ur frysen och ja, såg till att det fanns kaffekoppar & fat. Hade t.o.m tagit med mig färsk (?) mjölk hemifrån in case att det inte fanns nån kvar.

Vid 11 kom de första in. De berättade lite om de som skulle komma, dukade upp med hembakta kakor & bullkar som de tagit med och så pratade vi om allt möjligt. Det visade sig t.ex att - och nu måste jag nog ta det från början. Inne på mitt jobb finns en lägenhet från 30.talet uppbyggd och på ena väggen så är det tapetserat med en fototapet av en familj i början av 1900-talet. En mamma, pappa, dotter & 1 barnbarn Gösta. Nu visade det sig att ättlingar till denna Gösta skulle komma idag och hälsa på. SÅ HIMLA COOLT!!!! eller vad. JAg menar det här med historia är så intressant tycker jag och nu vart det ju än värre liksom.

Nåja, de kom - 16 st allt som allt- fikade och pratade. Det var så jätteroligt. Dessutom kom vår vanliga stamkund - som ska ha te. (När han slår på stort så tar han en bulle....) Och sen kom de även tre andra par in.

Det var en bra dag. En rolig dag och jag hoppas att de vart nöjda med sitt besök hos mig/oss. JAg fick dessuotm prata engelska igen som jag älskar att göra. Jättekul. Vid 3 stängde jag och de vart kvar på andra våningen. När jag kom hem så var jag helt slut. Varm, trött men lycklig.

Kramen

Systrar emellan...

Igår åkte jag hem till min syster efter jobbet och där sov jag över sen. Vi hade jättetrevligt och hennes döttrar var där med (och C´s pojkvän M). Det är så skönt med syrran för med henne kan jag yppa det som trycler mig vad gäller mina barn. Hon har ju två egna och när det kommer till uppfostran, sjuka barn, vad som är rätt/fel...så är det alltid henne jag vänder mig till i första hand. Har alltid varit så sen Fröken J föddes och det kommer nog alltid att vara så. Hon är så klok. Kan se saker från ett annat perspektiv - något som jag också försöker göra men inte alltid lyckas med. Hon jobbar dessutom inom skolan, administativt visserligen men hon vet så mycket om detta med skolan så är det nått så vet hon det. Nu för tiden så blir våra systerdagar ihop inte så många eller lika ofta, men hon finns alltid där det vet jag och det är så tryggt.

Så vi låg där i hennes underbara dubbelsäng. Hon har en sån där stegsäng som man kan "fälla upp/ner" med en kontroll - ja det heter säkert nått tjusigt men jag vet inte vad. Men de sängarna är SÅ BEKVÄMA. Jag måste verkligen ha en sån. Jag som halvsitter upp och sover varje natt med benen i högläge på min ergonomiska kudde under benen fann denna sängen helt underbar. Iallafall så låg vi där och pratade om allt möjligt och det är så himla, himla......bra & trevligt helt enkelt.

Vi måste verkligen få till dessa systerdagar fler gånger sis. Det är lika roligt varje gång det blir av.

Love U så much, always!!!

Kramen

Lycklig eller inte...

Kan inte låta bli att komentera en kommentar jag fick till mitt tidigare inlägg. En anonym person som läst mitt inlägg och som tyckte att ja, vi tjockisar är ju "...lyckligt lottade som genom op kan bli lyckliga..." och "...att man kan vara missnöjd med sin kropp utan att vara tjockis..." samt "...vem hjälper oss andra?..."

Jag tycker det är värt att komentera detta. För denna person har fel - tycker jag. Lycklig blir man aldrig genom bara en operation. Vare sig det är GBop eller läppförstoring eller vad det nu är man tror att man kan opa. Visst det kan tyckas att vi köper oss lycka men det handlar inte om lycka. Det handlar om att få ett drägligt liv. Att leva här och nu och att få leva länge.

Lycka...ett konstigt ord egentligen. Det finns liksom inte egentligen. Du blir inte lycklig bara för att du blir smal. Om du - som är anonym - tror det då har jag en nyhet till dig. Lycka kan man inte köpa, om lycka finns så är det något man får kämpa för. Alla har vi våra demoner & psykiska ok att bära och tro mig - de försvinner inte bara för att jag blir 40kg lättare. Däremot kan det bli lättare att klara av vardagen och det är det som är mitt syfte med denna op. Först och främst. Mina psykiska problem de kommer att finnas kvar för alla framtid OM jag inte lär mig att hantera de. Vilket jag ständigt fajtas med, dagligen.

Och vem hjälper dig? Jaa, vem hjälper mig?? Ingen mer än jag själv. Sorry, men livet är inte så himla lätt för varken tjock eller smal. MEN är man smal så har du oftast inte de hälsoproblem som vi tjockisar har. Högt blodtryck, hjärt & kärlkramps risker, diabetes risk....you name it. Riskerna med att vara tjock är bra mycket större än om man är smal. Fråga vilken doktor som helst.

Jag hoppas så att du som var anonym, att du hittar en väg ur ditt missnöje. Jag är på god väg - lättköpt eller inte. Ingen ska behöva gå omkring och må dåligt. Det finns bra hjälp att få och jag hoppas du hittar den hjälpen. Är det något jag lärt mig genom åren så är det att be om den hjälpen som finns. Sen vet jag också att terapi hjälp kan va segt att få till stånd. Det tar tid innan alla remisser är på väg och det är köer hit & dit men försök ändå. Det är värt det.

Så säg mig alla mina bloggvänner...kan man köpa sig lycka?

Kramen

Väntar & väntar & väntar &....

...väntar igen. Suck, jag önskar så att de kunde få nått återbud på sjukhuset så att jag fick komma in och bli opad. Att gå så här och vänta denna gången börjar bli jobbigt. På ett annat sätt än förrut. Nu kommer det "onda" tankar. Ska jag verkligen? Går det inte på nått annat sätt? Och ja jag vet redan vad du tycker sis!!

Men så läste jag en av mina favvobloggar. http://www.soulsistersdiary.blogspot.com/ (föresten, supersnygg ny design på din blogg Katarina). När jag läste den idag, nu för en stund sen så fick jag mitt svar till varför jag gör denna operation. Varför jag inte gör som alla andra som harvar i Viktväktarna, Cambrige, Xtravaganza och allt vad de heter. Jag vill nämnligen inte heller säga nej till mitt liv längre.

Katarina beskriver att det inte är hennes familj det är fel på utan henne. Ja, missförstå mig inte nu. Det är inget fel på Katarina men i våra tankar så är vi samma hon och jag. I alla år har vi undvikit barnens utflykter med skolan. Jag för min del åkte inte med Fröken J på skolresa till skärgården i ettan för jag ville inte att hon skulle skämmas över mig. Jag lyckades övertala min man att åka med istället. Jag sa nått om att jag "...har ju svårt att åka buss, du vet..." Vilket jag har, men det var INTE orsaken den gången. När Fröken J hade skolavslutnings 5kamp - ja vem tror ni var domare???

För att inte tala om denna sommaren. Redan innan solen & värmen kom så gjorde jag det fatala misstaget att prova min baddräkt. en strl 56 och den var för liten. Tror ni jag ville ut på stranden och visa upp mig då. Redan förra året fastnade jag i brassstolen, vad skulle jag inte göra iår... Alltså det går bra att skämta om det. Jag är sån. Jag kan skämta och skratta åt mig själv och så men det finns en punkt, ett stop för allt och jag har kommit dit nu. Nu får det vara nog.

Jag har aldrig varit mobbad i skolan som andra tjockisar varit/blivit mobbade. Jo, en gång i 7:an när det kom en ny kille till vår klass. Han sa några fula ord och jag gick hem. Mamma, rektorn, jag & Mikael och hans föräldrar pratade om det hela som skett och det hela slutade med att vi blev jättebra kompisar, Mikael & jag. Detta gör att jag inte - i slutänden - kände det som nån mobbing. Jag har heller aldrig hört nån säga nått till mig eller ropat efter mig. Men det spelar liksom ingen roll. Tanken finns där. Vetskapen om att jag är tjock. Jag har större storlekar än de andra. Jag kan inte ha allt på mig, för det passar inte. När jag köper lördagsgodis åt barnen så ser jag tankarna hos de som står efter mig i kön. DET, just det har jag känt hela mitt liv och det tänker jag inte göra längre.

Min familj har aldrig sagt nått. Jag har i alla år passat mig väldigt noga med att prata vikt/bantning hemma. Det är ett stort nono. När jag träffade min man var jag mullig. Efter barnen kommit så ja, det vart ju inte direkt bättre. Men han har aldrig sagt ett ord om min vikt. Varje gång jag har grubblat och tyckt att "hur kan han tycka om allt detta?" då kommer han smygande och undrar om vi ska mysa....helst om jag kan ta min lilla svarta på. Jag menar den klänningen är ett fodral, lämnar inget osynligt. Men för mig är det, det yttersta beviset på att han älskar mig, bara mig precis så som jag är. Och han står bakom mitt beslut om denna op, inte för att han vill utan för att jag vill. Jag vill ha mitt liv tillbaks. Jag vill kunna delta mer i barnens aktiviteter ( de är ju så himla aktiva menar jag....haha...) Jaja, ni märker min ironi. Den finns där hela tiden, men faktum kvarstår. Det är dags för en förändring.

Jag är 41 år gammal och vill gärna bli 81. Det är målet med denna open. Att jag ska må bättre än vad jag gör nu. Det är lätt att säga att "varför slutar du inte bara med det å det?" Ja varför gör jag inte det?? Kanske för att det inte funkar. Sen är det så här (och det vet alla som är tjockis/har varit tjockis) att om man inte är/har varit i denna sitsen som vi tjockisar är i så har man inte en aning om hur det känns, hur man tänker....Visst man kan tro & försöka - be my guest! Men har du aldrig haft en övervikt på 40/50 kg så vet du inte vad du pratar om. Jag är lessen men så är det. DÄREMOT så kan man förändra inte bara sin kropp utan sina tankar också. Och det är just det mina vänner, som jag menar om än något luddigt, det är det som är så svårt att förändra. Det hänger liksom kvar - MEN det går att förändra och bara det är ju bra. Det tar dock lite tid, inget man gör på en kvart över lunch liksom. Det är med det som med allt annat. Det tar tid och kräver träning. Men vet du, jag tänker ta den tiden och satsa på den träningen för det är slut på övervikt för min del. Och nej, jag har inte större lust eller ambition att bli supersmal & snygg. Jag ska få en hälsosam vikt och trivas med mig själv. Sen om det innebär att jag har en liten mage - då gör det det. Men det ska va en hälsosam liten mage, kropp och själ...

Kramen

Jobba, jobba, jobba...

Jaa, idag har det bara varit jobb för hela slanten. Det är verkligen jobbigt........ Nä, nu ska jag vara ärlig, för er som inte vet vad jag jobbar med. Jag är ju en av alla "de där" Fas3 jobbarna. Ni vet - de som jobbar gratis åt kommunen. Det är jag det! Nåja, jag jobbar på ett ställe där man får gäster som kommer och tittar på alla våra saker som finns att se och på våra utställningar som vi har. Vill inte skriva vart exakt det är för ja, man vet aldrig vem som ramlar in och läser bloggen.
Hur som helst så sitter jag i receptionen och scrappar för tillfället - och tar hand om gäster när det kommer några så klart....om det kommer några. Ja idag hade vi 1 betalande och 2 fri entre. Det är rekord denna veckan - ni förstår ju själva vilken trafik det är på mitt ställe. Men vi har roligt och det är en himla tur annars hade det varit döden.


Idag kom jag på en jättebra grej till receptionen. En "kommer strax" skylt. Den sätter jag upp varje gång jag måste lämna receptionen. Visst blev den fin?? Jag ska göra några sådana och sälja på julmarknaden tror jag. Är väldigt nöljd själv. Kanske ett tips Katarina, på nått du kan göra en grå dag... Jag vet ju att du gör kort. Detta var väldigt likt att göra ett kort...och så roligt.


Kramen

En dag till med Ikea...

Idag efter jobbet så åkte jag upp till syrran där jag skulle hjälpa henne med att montera ihop en hylla & TVbänk som hon köpte till E på Ikea. Ja, det är ju enkel match. Började med hyllan och det tog väl en ca. 15 minuter. Sen blev det kafferast. Efter det var det tänkt att jag skulle montera tvbänken...

Det slutade med att jag satt på hallgolvet och stirrade på monteringsanvisningarna och fattade inget. Vilken del ska vara var? och varför??
Fick verkligen inte ihop det alls. Jag vände och vred, tittade på bilderna och på alla delar som låg omkring mig. Jodå...det här går bra....NOT!!

Efter typ en halvtimmas funderingar så - bara så där - kom det till mig och ja, efter det var det inga problem. Mycket märkligt detta. Det var länge sen jag inte fattade en monteringsanvisning så där och jag kan fortfarande inte förstå vad det var jag inte fick ihop.

Nåja, sen åkte jag och hämtade hem barnen från fritis och sen pkte vi hem. Herr A började sin simskola idag så han och mannen åkte iväg redan kl 4. Simskolan börjar 5 men hela vägen till Skepplanda är ett enda stort bygge just nu så det gäller att vara ute i god tid så man hinner. Vägverket (eller nån) bygger ut 45:an till motorväg och ska göra 2 spår åt järnvägen och det är ju bra men gud vad det är jobbigt med all denna trafikomläggninge som är överallt. Jaja, det är verkligen ett i-landsproblem...

Nu ska jag natta småbusarna!!

Kramen

Om att skriva ett bra inlägg...

...ja det kan man ju göra på olika sätt. Själv eller så läser man ett hos någon annan bloggare. Jag har en del bloggar som jag följer dagligen och således läser man ju en hel del olika inlägg. Härom dagen läste jag ett som Katarina Soulsister hade skrivet.


"Självkänsla, självförtroende och självbild" hette det och det var ta mig tusan det bästa jag läst på år och dag. Det ska du veta Katarina.


Så väl skrivet var det du skrev Katarina och det kunde lika gärna varit jag som sagt orden du skrev för så träffande var de. Jag tror du skrev det som många av oss lite större personer tänker på hela tiden och som vi fajtas med dagligen. Du träffa verkligen spiken på huvudet.

Ni som inte läst inlägget. Sök upp denna härliga, underbara blogg www.soulsisterdiary.blogspot.com och läs inlägget för det är värt varenda minut det tar att läsa det. Tänkvärda ord...


Kramen är till dig idag Katarina!!

Ikea, ikea, ikea...

...jag säger bara IKEA.... och sen tog den debatten slut. Eller så blir det ett inlägg som tar hela förmiddagen att läsa. Jag gör det enkelt för mig. Vi monterade ju ett badrumsskåp igår som vi köpte i förrgår. På bilden utanpå paketet så är det inget underrede med, ok. Glömde kolla upp det och sen körde vi ju hem. Så igår när jag monterade det så var det ett underrede med i beskrivningen men inte i paketet....??? Logiskt?? Ja, jag vet inte men ett underrede behövde vi så idag var det ju bara att hänga på låset när de öppna och jodå, visst fanns det ett underrede. Det låg bredvid skåpet på samma hylla fast i fack 3....jaja...

Hemma så vart det ju fastsatt i ett nafs....nästan...för skruvarna hamnade i bottenplattan istället för att - mer logiskt sett tycker jag själv - ha hamnat på sidplattorna. Jaja, det funka ju men vi funderade allvarligt på om Ikea hade tänkt fel där. Nu är det dock på plast i badrummet. Då upptäckte vi att om man öppnar båda luckorna samtidigt så tippar hela skåpet fram...hm....

Alltså det här är så typiskt för oss - jag och min man - vi fick ju då binda fast skäpet i röret som leder från handfatet och ner i golvet. På två ställen.... Varför? jo, för att det gick inte att ställa skåpet intill väggen p.g.a rör som går längs väggen nertill. Desstuom är det kakel ner till golvet och skulle vi borra i kakel? Skulle Reinfeldt ta ett vanligt jobb? Nä just det, skulle inte tro det.

Men nu är det på plats och det blev jättebra och jag är så nöjd!! Nu är det bara att stuva upp lite överblivna saker på vinden...

Kramen

Utmaningen...

Fick idag en utmaning av en annan kompisbloggare Lena. Detta har jag aldrig gjort förr - då jag är rätt ny som bloggare, men det lät så himla kul så jag gjorde ett försök.

Man gör så här:
-gå in i mappen där dina bilder ligger
-så sedan till den sjätte mappen
-välj sedan den sjätte bilder i den aktuella mappen
- släng upp bilden på bloggen och skriv något om den
-utmana sex personer och länka till de (jag vet inte hur man länkar men jag skriver deras namn, de vet vilka de är...)

Min bild är egentligen flera foton på en sida. Ett collage, eller en scrappad sida som vi scrappare säger. En layout helt enkelt. Det är över min farbror Åke som gick bort en dag i maj i år. Hans dödsfall fick mig att inse att ännu en gång hade jag missat ett tillfälle att få veta saker om min pappa. Sakre som jag alltdi undrat och ville haft svar på. Med Åkes död försvann alla i den släkten. Åke var även min pappas tvillingbror, de var väldigt olika men ändå tvillingar. Jag är väldigt nöjd med min layout.

De jag utmanar är:
Lena
Katarina
Nettan
Marina
Sanna
Marie

Kul grej, så prova gärna...!

Kramen

Mycket att göra...

Igår åkte jag och mannen till IKEA och handlade lite möbler till hans kontor (som bara växer o växer...snart får vi flytta eller så får han skaffa en lokal nånstans...). Det slutade med att vi köte en bokhylla till, till honom och en till Herr A. Sen köpte vi en DVDhylla till Fröken J och den liten hylla till under handfatet på toaletten. Vi köpte allt igår och när vi kom hem så monterade jag två bokhyllor. Flyttade in den ena till Herr A´s rum och DVDhyllan flyttade jag in till Fröken J´s rum. Varje gång jag får montera något så gläds jag åt det faktum att jag får spika lite, dra lite skruv, tänka, fundera ut, montera... Det är så himla roligt och det är något jag är väldigt duktig på dessutom. Efter ett tag säger dock ryggen att nu är det nog och ja, då är det liksom bara att sluta. Fast det gjorde inget för det var ändå kvällen då.

Idag skulle vi ta resten.

Planen var att flytta ut mannens garderob till min Klk och sen ställa in en bokhylla i hans rum. Så jag tömde min Klk på lösa prylar, byråer m.m och mannen tömde garderoben på allt. Sen började äventyret med att flytta fanskapet...förlåt garderoben. Vi drog, puttade, sköt på, lyfte, baxade och sen när vi var ute i vardagsrummet så slog det mig. "undra om den kommer igenom Klk´s dörr???" Hm....Jag som ALLTID har kolla på dessa saker hade glömt att kolla detta. Så det vart ju att ta fram tumstocken och mäta.Och nej, det skulle inte gå om vi inte först lyfte av dörren och sen kanske ev. att den skulle gå igenom......... Ingen direkt lockande tanke.....

Plan B....hade vi ingen så det vart bara att sätta sig ner och tänka. Och jodå, är det nått jag är bra på så är det just detta med att lösa problem som detta. Vi drog helt enkelt in den i Herr A´s rum. Sagt o gjort. Herr A har numer två G i sitt rum och det ser helt ok ut. Hans nya bokhylla blev också fin. Han är ju numer skolpojke på riktigt - han har börjat ettan nu och då ska man ju ha en stor pojkes bokhylla...ja, just det!!

Själv är jag så slut i ryggen nu så jag mår illa. Skav i halsen har jag också, så nu ska jag gå och knyta mig.

Kramen

Nya tag...

Idag är det nya tag som gäller. I två dagar har jag levt på varm nyponsoppa och knäckebröd. Kanske inte den bästa kombinationer men bra för förkylningen. Men så idag är det "back to business". Jag började morgonen med att blanda pulvret med bubbelvatten....Inte helt gott!! Ganska äckligt faktiskt men det gick ner det också. JAg tillhör den kategorin människor som vill ha mitt vatten kylskåpskallt. Inte rumstempererat som alla hälsofreak säger att man ska dricka, nä jag vill ha mitt kallt. Då gäller det också att ta rätt flaska ur kylen vilket inte är lätt då flaskorna ser likadana ut. Men ja, det var ett äventyr som jag testade och inte gör om igen - tro mig!!

Annars känner jag mig betydligt bättre idag. Slemhostan är kvar, likaså snuvan, hesheten och huvudbanket men jag känner mig bara bättre ändå konstigt nog. När jag var på sjukhuset i tisdagsmorgon så sa narkosläkaren lite fint att "ja, det är ju när ni mår som bäst som vi vill opa er" -nähä... Då sa jag: "Men du när jag känner mig bra igen kan jag inte bara komma hit då så kan ni opa mig?" Det gick inte så bra sa hon. Förstår inte alls vad hon mena med det...

Nåja, vi får väl se. Nu ska jag jobba lite med att ringa statister med värsta whiskeyrösten - kan ju bli ett äventyr det också....

Kramen

Tack mina bloggvänner!!

Vill passa på och tacka alla mina underbara bloggvänner som peppar mig. Det är så härligt att få alla dessa uppmuntrande ord, tips på vägen. Jag är verkligen jättetacksam över det. Blir varm om hjärtat. Ni vet vilka ni är!!

Tack & KRAMEN på er alla!!!!

Fortfarande sjuk...

sov nästan hela dagen igår - vilket känns i ryggen idag. Är verkligen inte van vid att ligga så mycket och när jag gör det så blir min rygg inte glad direkt.

Idag känndes det bättre på morgonen. Så jag gick upp glad i hågen och hjälpte mannen väcka barnen, göra frukost och se till så de kom iväg ordentligt. Sen ville mannen ha lite hjälp med att ringa in statister så då bestämde jag mig för att ta en dusch och ja, sen var jag helt slut. Svettades som en gris, trött, slemhosta...U name it!

Mannen insåg efter ett tag att vi kanske inte behöver ringa just idag - piuh!! Jag måste vila lite känner jag. Ringde även min chef och han vart förvånad över att open inte blev av "jag som tänkte på dig hela dan igår"...tack! Men han sa också det att det var bra att de inte gjorde den om jag är förkyld. Hans ex svärmor har gjort en sån här operation så han vet vad han pratar om. Vilket är oerhört skönt för jag behöver inte förklara så mycket. Och det här med att få ledigt snabbt - inga problem. Jag avslutade med att säga "ja vi ses på måndag då" då sa han: "Det hoppas jag inte för då är du opad om du inte kommer." Blev varm om hjärtat. Tycker jag var fint sagt.

Så nu är jag hemma resten av veckan och sen är det hårdjobb som gäller. Måste jobba alla söndagar jag kan nu på jobbet för att få lite dagar att ta ledigt för inför 4 oktober. Men det ska inte vara några problem sa chefen det heller. Just nu - älskar jag mitt jobb!! och min chef!!

Kramen