Nu är det över... (långt inlägg - igen)

begravningen är ett minne blott. Den dagen vi bävat för är över och det gick bra. Alla hade förståndet i behåll efteråt.

Dagen började med att jag åkte till konditoriet och hämtade smörgåstårtorna. Köpte handblommor hos floristen och in en sväng till apoteket och köpa näsdroppar till en jätteförkyld C. Sen upp till syrran och skulle lämna allt. Då stod hon och letade ytterkrukor till alla blommor hon köpt??????????

"Måste du göra detta nu?" undrade jag stilla men det är klart att hon var. Egentligen var det tidsfördriv é klart. Jag bara sucka inombords och hjälpte till. 5 minuter senare gick luften ur henne och hon undra vad hon höll på med. Ja, det var ju tur att hon inte höll på att plantera...

Hem till mina igen och bytte om på alla. Iväg upp till sis igen och hämtade de för att köra de till kyrkan. När vi kom till parkeringen var kl. 13.30 och folk hade redan börjat komma. Kändes inte alls bra att bara släppa av syrran och sen åka men jag var ju tvungen att hämta mina så hem igen och hämta mannen & barnen. Snabbt som tudan var vi vid kyrkan igen och då var det en stor samling utanför. Min mamma, mina bröder med sina respektive och annan släkt & vänner.

Jag stannade inte för att hälsa på de, ja min familj så klart men övriga. Särskilt inte P & H. S-A´s brorsdöttrar, de sk. Asgamarna. Jag sökte efter syrran och gick in i kyrkan. Där stod hon lutande invid en pelare och drack ur en festis på darriga ben. Två av hennes närmaste arbetskamrater var där och stöttade henne. Guld värt!!! Heder åt de underbara människor!! De har varit ett stod för henne på hennes arbetsplats som ingen annan. Och nu var de här.....

Sen var det liksom dags att sätta sig. Syrran och hennes barn satt ju längst fram. Jag satt tätt bakom med mannen, Fröken J & Herr A. På nästa bänkrad satt min mamma och våra bröder med familjer. Sen fylldes kyrkan upp av vänner & släkt. Kyrkan var nästan full. Begravningsentreprenören Anders sa senare att han tryckt upp 80 st. program och att de sista hade inte fått något för de tog slut, så i slutändan var det 90 personer i kyrkan. Alla var de där för att säga ett sista farväl till en man de alla kännt på sitt egna vis. Genom arbete, kompisgäng, åby travet eller bara släktskap... Helt otroligt. Och om det var mycket folk så var det inget mot alla blommor. Det var verkligen ett hav av blommor och i mitten stod kistan. Ekfärgad, enkel, vacker och så sorgsen...

Det blir liksom verklighet när man ser kistan. Definitivt på nått sätt. S-A var där men ändå inte. Han låg däri men ändå inte närvarande... Alla gick fram och sa sitt egna farväl. Visade sin respekt för en godhjärtad man. Jag tittade inte så mycket på de som gick fram. Det är svårt att se folk så upprikitgt ledsna (om man bortser från asgamarna).

Det blev en fin begravning. Prästen gjorde den rofylld och kyrkvaktmästaren gjorde att vi fick le lite när han spelade fel låt inte bara en gång utan två. Men till sist fick han till det och det vart rätt. C sneglade bak på mig och jag såg att hon mellan tårarna log åt det hela. Jag med.

Hela tiden satt jag där och försökte behärska mig. Jag hade koll på syrran hela tiden. När det såg ut som om hon inte fick luft så la jag handen på hennes axel som tröst och stöd. Uppmuntran om att "jag finns här för dig. du klarar det här!" Och hon klarade det. Det gjorde vi alla. För det är ju så här. Livet går vidare varken vi vill eller inte.

Efteråt så gick alla ut och där tog det sedvanliga tackandet vid. Alla ska krama änkan och visa sin vördnad. Då passade jag & min storebror på att gå in i kyrkan igen och ta kort på alla blommor och kistan. Tillslut så var det nästan inga kvar därute. Bara asgamarna och vi i vår familj. Syrran & hennes barn kom in i kyrkan igen och tittade på alla blommor. Och till slut när allt var färdigtittat så var det dags att gå. Och det är det som är så svårt. Att gå och lämna kistan...lämna sin anhörige kvar...det brister i hjärtat...men vi gick till slut.

När vi kom ut så hade asgamarna dröjt sig kvar. Presic då bryter ett stilla regn ut och vi sprang till bilarna. Jag sprang förbi de och hälsade inte ens. Hade definitivt ingen lust. Hade antagligen gett de varsin rak höger, så det var lika bra det.

Vi åkte alla upp till syrran och där spenderade vi hela kvällen alla vi i familjen och syrrans arbetskompisar. Vi hade jättetrevligt och det blev ett bra avslut. Så bra det nu kan bli. Det får väl ta ett par dagar men sen går livet vidare. Minnena finns alltid kvar och saknaden är lika stor men livet går sin gilla gång no matter what....

Kramen