Kylen fredag...

Fredag 1 oktober och idag var det urnsättning av min svåger S-A. Min syster skulle nu lägga sin man till den absolut sista vilan på den plats hon och döttrarna valt ut. En plats som jag tycker är väldigt fin faktiskt Sis, jag vet att det inte är där ni hade velat men han får det bra där. Och E har nära till honom, bara ett par steg åt sidan och så är hon där en stund på rasten om hon vill....

Vi kom till kyrkogården strax innan två. Mötte upp syrran & barnen, M & K och min mamma och mannen. Anders från begrav.byrån kom. Tog upp urnan. Höll den och visade den lilla plåten med hans namn på. Den var guldfärgad på en kornblå urna. Vacker... M fick bära den fram till platsen. Väl där tog E & C den och sänkte ner den i hålet i marken. Anders läste en dikt eller vad det nu var men det var fina ord. Vackra och tänkvärda. Vi la ner våra medhavda blommor i hålet. Sen var det över. Anders avlägsnade sig diskret. Vi stod kvar där. Tysta. Tittade på ett litet hål i marken... Det är en märklig känsla detta. Att livet bara nu är borta. Ett liv som så nyss varit nu bara är stoft kvar, i en urna...

Syrran ville vara ensam en stund viska hon och jag sa till övriga så vänligt och värdigt jag kunde att "mamma vill vara ensam lite". Så vi gick. Halvvägs så stanna jag och vände mig om. Då sitter hon där vid det lilla hålet och gråter stilla.... Min storasyster blev med ens väldigt liten. Jag ville så springa fram och skydda henne. Ville vara stor för henne som hon alltid är för mig. Men denna gången gjorde jag inte det. För det här avskedet måste hon göra ensam. Ingen ska komma och säga att "det är bra, det ordnar sig, nu måste vi gå". Så för en gång skull gjorde jag tvärtemot min impuls, hur svårt det än var...

Jag trodde ju i min enfald att det skulle kännas lättare nu när urnan är på plats. Men det gör det faktiskt inte. Sorgen kommer att blekna, det vet jag. Men saknaden består, alltid.

Kramen